Senaste inläggen

Av Anders - 26 maj 2009 22:25

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk ledsna.


Jag är dålig på att vara osams med människor, och alldeles särskilt i onödan. Det äter mig. Det tar fruktansvärt mycket kraft och energi. Om man kunde hitta ett sätt att utvinna energin ur mitt ältande skulle vi kunna avreglera en norrlandsälv imorgon.


Samtidigt kan jag inte ha en blogg där jag hela tiden måste bevaka att det inte finns minsta möjlighet att missförstå, att oroligt leta efter allt som oavsiktligt skulle kunna tänkas uppfattas som sårande av någon. Jag har andra kanaler för mitt skrivande där jag väger mina ord på guldvåg. Bloggens poäng har ju varit att det ska vara ett forum för snabbt skrivande, lätta vardagsbetraktelser, en rolig extraaktivitet. En blogg som känns som den inte kan vara riktigt min egen längre har inget berättigande. Och en blogg som tar väldigt mycket mera energi än den ger måste jag göra mig av med. Tyvärr.


Detta är alltså mitt sista inlägg. Jag vill tacka alla er som har läst så jättejättemycket, både dom jag känner och dom jag lärt känna, både dom som kommenterat flitigt och dom som smugit i kulisserna. Det har varit skitkul och det känns rätt trist att lägga ner när man precis har kommit igång. Men det får bli såhär. Jag kommer att fortsätta läsa och kommentera mina favoritbloggar, förstås.


För att inte riskera att bli helt Henrik Larsson lämnar jag en dörr pyttelite på glänt. Känns det annorlunda kommer jag att skriva ett inlägg nån gång veckan efter midsommar. Dyker det inte upp nåt då kan ni tryggt se detta som en permanent död länk.


Puss och kram till er alla. Kniven has left the building.

ANNONS
Av Anders - 24 maj 2009 23:59

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.


Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig och mycket bekymrad över att det var helt mörkt i rummet. Gl-gl-glömde lampan hulkade han, och jag flyttade över honom till mig. Men det var fortfarande mörkt och konstigt för en knatte som är van vid nattlampa, och bekymrad blev ledsen blev otröstlig och för övrigt: Var är mamma?? Hos mormor och morfar* finns ingen nattlampa, så jag fick tända läslampan igen. Men då blev det ju förjävla ljust istället, och så kunde Troll-ongen inte somna av det skälet. Till sist stoppade jag tillbaka honom i spjälsängen (på hans egen förtvivlade begäran) och han försjönk i en lätt, orolig slummer. Jag lät läslampan vara tänd. Fy fan vad ljust det var. Efter ungefär en halvtimme vände jag mig och la mig med huvudet i fotändan. Det hjälpte inte.


Sen övergick det där lilla stojet emellanåt härutanför på parkeringen till i tur och ordning:

1) Dålig musik på hög volym i jävla frän bilstereo

2) WÖÖÖÖÖH!

3) Obestämbara dunkningar (tänk om dom står och hoppar på taket till vår il, tänk om dom står och hoppar på taket till vår bil, tänk om dom-)

4) KOM HIT DÅ DIN JÄVEL JAG SKA FAN DÖDA DIG KOM IGEN DÅ KOM IGEN DÅ KOM IGEN DÅ

5) Han e inte värd det Pierre jag lovar han e fan inte värd det släpp det bara Pierre den där jävlen är inte värd det vettu

6) Fler dunkningar.**


Sen satte Å herregud jag kan inte sova och imorgon ska jag köra bil i sju timmar-vargtimme-ågren in. Och då gick det ju verkligen inte att somna.


Sen kom Loppan hem, vid halv fyra. Det var mysigt, men det blev varmt i sängen. Stackars stackars mig.


Sen måste jag ha somnat vid framemot fem. Vid sex vaknade Trollet och flyttade över i vår säng. Vid halv sju spydde han som en kalv - i vår säng.


Det var natten det. Sen följde Hemresan Från Helvetet***, men den orkar jag bara inte ta ikväll. (Jag måste verkligen sova - imorgon ska jag på konferens) Jag bloggar om den på tisdag när jag kommer tillbaka från Enheten Dramaturg/Skådespelares verksamhetsplaneringsseminaium med övernattning. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att den här helgen med allt jidder som inträffat har kostat som en utlandssemester. Tally-jävla-ho liksom.


Errata 090526:

Man bloggar på, man är slängig, man är lite drastisk. Och så gör man nån ledsen när det inte alls var avsikten. Jag vill poängtera att:

* Jo, det gör det visst det. Det var jag som, tröttvinglig, inte hittade den.

** Det här var alltså ett extremfall. Jag har nog aldrig varit med om den här graden av härj förut. Och jag överdrev kanske litegrann för effektens skull.

*** "Hemresan från Helvetet" ska läsas som en B-filmstitel (jämför Arbetsdagen Från Helvetet, Chefen Från Helvetet eller Bakfyllan Från Helvetet.), inte som att vi reste hem från Helvetet. (Vi hade alltså en väldigt jobbig hemresa. Den involverade bland annat en spräckt vindruta och två timmar bilkö i Jönköping. Jag hade tänkt att blogga om den. Nu blir det inte så, se ovan.)

ANNONS
Av Anders - 23 maj 2009 22:52

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens börjat dagis, och då kändes konceptet att låta någon han inte kände jätteväl sitta barnvakt väldigt läskigt och osäkert. Det känns i sin tur väldigt länge sen nu, men osat är osat.)


Jag har en god whisky upphälld. Jag har utsikt över hamnen och fästningen. Det sorlar aldrig så lite från andra sidan, säsongen har nätt och jämnt startat härute. Ibland stojar det till på parkeringen härnedanför.


Kalle och Retrokarin var ute och hälsade på idag. Vi promenerade, hängde på lekplatsen ute på ön med Trollet och åt ett kilo färska räkor. Så fint att se dom. Jag är fortfarande behagligt mätt. Trollet snusar i gästrummet på nedervåningen. Täcket har han sparkat av sig, ansiktet är öppet och lugnt. I pannan och på näsan håller hans livs första rejäla skrapsår på att läka (hände på dagis i onsdags, ingen såg när han trillade, han hade bara kommit till fröken Linda, pekat på pannan och sagt lamla). Vinden friskar i ibland. Men för det mesta är det tyst. Stilla.


Läslampan är tänd i hörnan med fåtöljen, Järnkronan av fantastiska Sara Lidman ligger och väntar på mig. Här är den ju, den där egna tiden som jag alltid efterlyser! Jag svarar på era fina kommentarer imorgon kväll när jag kommit hem. Jag stänger bloggen nu, kopplar ner datorn, lägger upp fötterna på pallen. Om en timme har fortfarande ingen hunnit hit. Då pussar jag Trollet på pannan, kryper ner i sängen och läser lite till. Somnar med glasögonen på, troligen.

Av Anders - 23 maj 2009 22:40

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort sett konstant. Det finns folk som tältar i vägbanan där, jag lovar. Den är nån slags naturfenomen den där kön, rör sig sakta sakta söderut ungefär som inlandsisen. Och i Göteborg håller dom som vanligt på och grejsar lite vid Tingstadstunneln som dom har gjort sen...tja, dom byggde den? Drar lite nya linjer, sätter upp lite koner, spärrar nån fil sådär. Och lyckas göra Sveriges sämst planerade trafikplats ÄNNU lite råddigare varje gång! Kö? Jajamensan,till Bäckebolsmotet!


Trollet har uppfunnit sin första egna diss. Och den är rätt elegant: ett försmädligt framfnissat Pappa (alternativt Mamma/Morfar/Mormor/You name it) äter gräääääs! följt av ett busigt näää! och en skrattattack. In your face, liksom.

Av Anders - 20 maj 2009 00:39

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.


Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåttermaskin i disigt gryningsljus i vinjetten är han det enda jag minns av min barndoms mest obegripliga prime-time-TV. Mannens ansiktsbehåring gjorde ett outplånligt intryck på mig, och när jag själv började få nån ansiktsbehåring att prata om var han mitt stenhårda polisonigideal.


När Loppan och jag precis börjat snegla på varann på universitets A-kurs i Dramatik beskrev hon mig enligt uppgift för sin kompis Lisa såhär: Stort krulligt hår, små runda glasögon, sherry i en fickplunta på klassfesten. Och polisonger som syns bakifrån. Nuff said. Sturm und drang, någon?


Numera kör jag sedan flera år med modestare polisonger, även om jag inte kan tänka mig att skippa dom helt. Och Amos förblir min måttstock när det gäller kindkotletter.


(Bilden hämtad härifrån: http://www.dailymail.co.uk/news/article-492855/Emmerdale-Amos-leaves-1-2m-man-nursed-final-years.html)




Av Anders - 19 maj 2009 23:37

Tittar på mastodontinlägget. "Måste skriva

nåt kort och kul också!" Som att

plantera pelargonier runt ett kärnkraftverk

Av Anders - 19 maj 2009 22:32

Skriv nåt om knäskålarna höhö sa Ola.


Tja. Dom står ut. Dom står ut mycket. Dom är rätt ömma. Jag sitter inte särskilt bekvämt på knä på ett hårt golv. Länge trodde jag det var nåt genetiskt, men i vuxen ålder har jag förstått att det tydligen är rätt vanligt bland såna som börjat löpträna flitigt i tidig ålder. Jag har inga besvär av dom. Jag går inte runt på gnaskande benpipor med kronisk smärta som nån gammal fotbollsspelare. Jag bär helt enkelt mina knotiga knäskålar som ett slags monument över en tidigt inledd idrottskarriär. Som ett par beniga tapperhetsmedaljer, nästan.


Jag var sex när jag började med orientering. Det var min egen idé. Jag hade sett nåt anslag om Solskolan, OK Tyrs sommarsatsning för ungar, och bara bestämt att det där, det är min grej. Okej, sa morsan och farsan. Jag var med i Solskolan tre somrar. I fokkin löööved it. Jag minns fortfarande spänningen i att vara själv i skogen med karta och kompass, smaken av mitt livs första sportdryck eller lyckan i att spurta i mål.


När jag var nio började jag tävla. Pappa hade orienterat när han var yngre och tog upp det igen i samband med att jag började. Broppan var med på knattenivå från bara nåt år efter att jag började. Mamma var OL-änka, en sån som stod redo med spaghetti och korv när vi kom hem. Det reflekterade man inte något särskilt över.


Jag var grym när jag var H10:a. Jag, Christian Alfredsson och Johan Darle var i nån slags särklass. Jag var oftast trea, men sällan sämre. När jag var tio bröt jag armen (under skolorientering, för övrigt) och tappade en halv säsong. Jag kom aldrig helt ikapp efter det. Tänk på mig som en tidig blomma, nypt av den sista frosten. Ack.


Skolorientering förresten. Jag är rätt övertygad om att sättet orientering hanteras i skolgymnastiken dödar intresset för sporten mer än nånting annat. Man kajkar runt på en femtusendel med kontroller som ligger i stigkorsningar och åkerhörn. Det är terränglöpning med lite irriterande rekvisita. Ingen går igenom kartläsning eller teknik med en. Jag förstår att folk tycker det är skittrist, och parat med att det är en usel TV-sport bäddar det för en rejäl töntstämpel.  För oss som höll på aktivt var skolorienteringen dock en sällsynt möjlighet att välja och vraka springpartner, oftast bland dom snygga tjejerna. Äh men jag springer med Karro idag.


Jag höll på med andra sporter också. Det är bisarrt att tänka tillbaka på hur jag, som inte var nån särskilt sportig typ, under uppväxten ändå hann beta av fotboll, bandy, karate och mountainbike (plus scouting och senare ett band). Livet före internet, pipel. TV-spel var nåt man hyrde dygnsvis på macken. Vi lekte med kottdjur och var lika glada för det! Men orientering var konstant. Trots att jag aldrig blev sådär jättebra på det. Undre halvan på nästan alla tävlingar. Jag tror det är den fria aspekten av orientering jag gillade. Ingen annan sport har så lite inramning och regler. Ta dig från punkt A till punkt B, resten är upp till dig. Det appellerade till samma del av mig som avskydde grupparbeten i skolan.


Det som också är speciellt med orientering är att det är en sån perfekt familjeidrott. Alla åldrar springer samma tävlingar, på samma karta. Många av dom stora budkavlarna bygger på att klubben bildar lag bestående av människor i alla åldrar. Jag, pappa och brorsan åkte på tävlingar varenda helg. Mamma stannade hemma och brassade korv och spaghetti.


Att vara aktiv orienterare innebär att du cirka sju månader om året kliver upp klockan sex på lördagsmorgonen, åker två timmar i bil till ett lergärde, väntar en dryg timme på att få starta, springer bort dig och vadar runt till armhålorna i blöt sly i ett kärr nånstans, tar dig i mål, duschar iskallt utomhus i vatten från en tankbil, väntar på att alla som ska med i bilen hem har kommit i mål och sen åker två timmar hem igen. Hur mycket tid tog det? Låt mig säga såhär: Jag har aldrig hört ett helt avsnitt av Tracks. Nånsin. I hela mitt liv.


Mitt i tonåren började den här ekvationen kännas mer än lovligt trång, särskilt som det var helgerna som rök. Och här nånstans blev familjesportaspekten besvärlig. Att åka på orienteringstävlingar var det mesta jag hade gemensamt med farsan under den här perioden, och för honom betydde orienteringen och klubben hur mycket som helst. Jag borde ha tagit en diskussion på djupet, sett till att tacka nej till ett alltför späckat schema när farsan ivrigt satt med säsongsprogrammet på vårkanten, men drog mig istället sakta, fegt och tyst ur. Jag började hoppa över tävlingar i sista sekunden, eller var ruggigt urvakad efter sena fredagar. Jag tränade mer och mer med Ola och mindre och mindre med klubben. Det var inget kul längre. Och ändå sa jag, rädd att göra pappa gruvligt besviken, aldrig det rent ut.


Sen kom TWAR och dödade halva Sverige-eliten. Alla som hade elitrankning fick träningsförbud en vår, och det hade jag - med nöd och näppe. Det löste knuten. Jag började med tobak istället, jag fick min första flickvän, jag pluggade och spelade punk och drog omkring. Jag ryckte in när klubben var folk kort på nån budkavle nån gång, men i allt väsentligt hade jag slutat.


 Pappa fortsatte tappert att betala medlemsavgift i orienteringsklubben tills jag var säkert tjugofem. Men jag har inte orienterat sen dess. Kvar finns bara mina knotiga knän.

Av Anders - 18 maj 2009 23:20

Skulle man beskriva min jobbsituation för närvarande som en ekvation skulle det bli nåt i den här stilen:


X+Y+Z(N+P) = A


där A < 31 (som i sista augusti som i deadline) och samtliga andra storheter är totalt okända.


MIna förutsättningar just nu: Jag har inte fått in tillräckligt många av historierna som pjäsen ska bygga på. Jag vet inte vilka som ska vara med i ensemblen. Jag vet inte ens riktigt hur många som ska vara med i ensemblen. Språkfrågan (vill säga hur vi ska göra föreställningen tillgänglig på både svenskt och norskt teckenspråk, samt talad svenska och norska) är heller inte utredd. Det hela är således...aningen svårlöst för närvarande. Vi snackar kreativ tvångströja med en kniv. Orden soppa och spik kommer för mig.


Och samtidigt ligger kommunikationsavdelningen på mig för en säljtext och en titel, jag skickar desperata mail med ordet NU i versaler tämligen frekvent förekommande till projektledarna och dagarna tickar iväg en efter en. Fy fan vilket glamouröst liv man lever.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se