På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk ledsna.

Jag är dålig på att vara osams med människor, och alldeles särskilt i onödan. Det äter mig. Det tar fruktansvärt mycket kraft och energi. Om man kunde hitta ett sätt att utvinna energin ur mitt ältande skulle vi kunna avreglera en norrlandsälv imorgon.

Samtidigt kan jag inte ha en blogg där jag hela tiden måste bevaka att det inte finns minsta möjlighet att missförstå, att oroligt leta efter allt som oavsiktligt skulle kunna tänkas uppfattas som sårande av någon. Jag har andra kanaler för mitt skrivande där jag väger mina ord på guldvåg. Bloggens poäng har ju varit att det ska vara ett forum för snabbt skrivande, lätta vardagsbetraktelser, en rolig extraaktivitet. En blogg som känns som den inte kan vara riktigt min egen längre har inget berättigande. Och en blogg som tar väldigt mycket mera energi än den ger måste jag göra mig av med. Tyvärr.

Detta är alltså mitt sista inlägg. Jag vill tacka alla er som har läst så jättejättemycket, både dom jag känner och dom jag lärt känna, både dom som kommenterat flitigt och dom som smugit i kulisserna. Det har varit skitkul och det känns rätt trist att lägga ner när man precis har kommit igång. Men det får bli såhär. Jag kommer att fortsätta läsa och kommentera mina favoritbloggar, förstås.

För att inte riskera att bli helt Henrik Larsson lämnar jag en dörr pyttelite på glänt. Känns det annorlunda kommer jag att skriva ett inlägg nån gång veckan efter midsommar. Dyker det inte upp nåt då kan ni tryggt se detta som en permanent död länk.

Puss och kram till er alla. Kniven has left the building.

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.

Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig och mycket bekymrad över att det var helt mörkt i rummet. Gl-gl-glömde lampan hulkade han, och jag flyttade över honom till mig. Men det var fortfarande mörkt och konstigt för en knatte som är van vid nattlampa, och bekymrad blev ledsen blev otröstlig och för övrigt: Var är mamma?? Hos mormor och morfar* finns ingen nattlampa, så jag fick tända läslampan igen. Men då blev det ju förjävla ljust istället, och så kunde Troll-ongen inte somna av det skälet. Till sist stoppade jag tillbaka honom i spjälsängen (på hans egen förtvivlade begäran) och han försjönk i en lätt, orolig slummer. Jag lät läslampan vara tänd. Fy fan vad ljust det var. Efter ungefär en halvtimme vände jag mig och la mig med huvudet i fotändan. Det hjälpte inte.

Sen övergick det där lilla stojet emellanåt härutanför på parkeringen till i tur och ordning:

1) Dålig musik på hög volym i jävla frän bilstereo

2) WÖÖÖÖÖH!

3) Obestämbara dunkningar (tänk om dom står och hoppar på taket till vår il, tänk om dom står och hoppar på taket till vår bil, tänk om dom-)

4) KOM HIT DÅ DIN JÄVEL JAG SKA FAN DÖDA DIG KOM IGEN DÅ KOM IGEN DÅ KOM IGEN DÅ

5) Han e inte värd det Pierre jag lovar han e fan inte värd det släpp det bara Pierre den där jävlen är inte värd det vettu

6) Fler dunkningar.**

Sen satte Å herregud jag kan inte sova och imorgon ska jag köra bil i sju timmar-vargtimme-ågren in. Och då gick det ju verkligen inte att somna.

Sen kom Loppan hem, vid halv fyra. Det var mysigt, men det blev varmt i sängen. Stackars stackars mig.

Sen måste jag ha somnat vid framemot fem. Vid sex vaknade Trollet och flyttade över i vår säng. Vid halv sju spydde han som en kalv - i vår säng.

Det var natten det. Sen följde Hemresan Från Helvetet***, men den orkar jag bara inte ta ikväll. (Jag måste verkligen sova - imorgon ska jag på konferens) Jag bloggar om den på tisdag när jag kommer tillbaka från Enheten Dramaturg/Skådespelares verksamhetsplaneringsseminaium med övernattning. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att den här helgen med allt jidder som inträffat har kostat som en utlandssemester. Tally-jävla-ho liksom.

Errata 090526:

Man bloggar på, man är slängig, man är lite drastisk. Och så gör man nån ledsen när det inte alls var avsikten. Jag vill poängtera att:

* Jo, det gör det visst det. Det var jag som, tröttvinglig, inte hittade den.

** Det här var alltså ett extremfall. Jag har nog aldrig varit med om den här graden av härj förut. Och jag överdrev kanske litegrann för effektens skull.

*** "Hemresan från Helvetet" ska läsas som en B-filmstitel (jämför Arbetsdagen Från Helvetet, Chefen Från Helvetet eller Bakfyllan Från Helvetet.), inte som att vi reste hem från Helvetet. (Vi hade alltså en väldigt jobbig hemresa. Den involverade bland annat en spräckt vindruta och två timmar bilkö i Jönköping. Jag hade tänkt att blogga om den. Nu blir det inte så, se ovan.)

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens börjat dagis, och då kändes konceptet att låta någon han inte kände jätteväl sitta barnvakt väldigt läskigt och osäkert. Det känns i sin tur väldigt länge sen nu, men osat är osat.)

Jag har en god whisky upphälld. Jag har utsikt över hamnen och fästningen. Det sorlar aldrig så lite från andra sidan, säsongen har nätt och jämnt startat härute. Ibland stojar det till på parkeringen härnedanför.

Kalle och Retrokarin var ute och hälsade på idag. Vi promenerade, hängde på lekplatsen ute på ön med Trollet och åt ett kilo färska räkor. Så fint att se dom. Jag är fortfarande behagligt mätt. Trollet snusar i gästrummet på nedervåningen. Täcket har han sparkat av sig, ansiktet är öppet och lugnt. I pannan och på näsan håller hans livs första rejäla skrapsår på att läka (hände på dagis i onsdags, ingen såg när han trillade, han hade bara kommit till fröken Linda, pekat på pannan och sagt lamla). Vinden friskar i ibland. Men för det mesta är det tyst. Stilla.

Läslampan är tänd i hörnan med fåtöljen, Järnkronan av fantastiska Sara Lidman ligger och väntar på mig. Här är den ju, den där egna tiden som jag alltid efterlyser! Jag svarar på era fina kommentarer imorgon kväll när jag kommit hem. Jag stänger bloggen nu, kopplar ner datorn, lägger upp fötterna på pallen. Om en timme har fortfarande ingen hunnit hit. Då pussar jag Trollet på pannan, kryper ner i sängen och läser lite till. Somnar med glasögonen på, troligen.

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort sett konstant. Det finns folk som tältar i vägbanan där, jag lovar. Den är nån slags naturfenomen den där kön, rör sig sakta sakta söderut ungefär som inlandsisen. Och i Göteborg håller dom som vanligt på och grejsar lite vid Tingstadstunneln som dom har gjort sen...tja, dom byggde den? Drar lite nya linjer, sätter upp lite koner, spärrar nån fil sådär. Och lyckas göra Sveriges sämst planerade trafikplats ÄNNU lite råddigare varje gång! Kö? Jajamensan,till Bäckebolsmotet!

Trollet har uppfunnit sin första egna diss. Och den är rätt elegant: ett försmädligt framfnissat Pappa (alternativt Mamma/Morfar/Mormor/You name it) äter gräääääs! följt av ett busigt näää! och en skrattattack. In your face, liksom.

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.

Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåttermaskin i disigt gryningsljus i vinjetten är han det enda jag minns av min barndoms mest obegripliga prime-time-TV. Mannens ansiktsbehåring gjorde ett outplånligt intryck på mig, och när jag själv började få nån ansiktsbehåring att prata om var han mitt stenhårda polisonigideal.

När Loppan och jag precis börjat snegla på varann på universitets A-kurs i Dramatik beskrev hon mig enligt uppgift för sin kompis Lisa såhär: Stort krulligt hår, små runda glasögon, sherry i en fickplunta på klassfesten. Och polisonger som syns bakifrån. Nuff said. Sturm und drang, någon?

Numera kör jag sedan flera år med modestare polisonger, även om jag inte kan tänka mig att skippa dom helt. Och Amos förblir min måttstock när det gäller kindkotletter.

(Bilden hämtad härifrån: http://www.dailymail.co.uk/news/article-492855/Emmerdale-Amos-leaves-1-2m-man-nursed-final-years.html)

Tittar på mastodontinlägget. "Måste skriva

nåt kort och kul också!" Som att

plantera pelargonier runt ett kärnkraftverk

Skriv nåt om knäskålarna höhö sa Ola.

Tja. Dom står ut. Dom står ut mycket. Dom är rätt ömma. Jag sitter inte särskilt bekvämt på knä på ett hårt golv. Länge trodde jag det var nåt genetiskt, men i vuxen ålder har jag förstått att det tydligen är rätt vanligt bland såna som börjat löpträna flitigt i tidig ålder. Jag har inga besvär av dom. Jag går inte runt på gnaskande benpipor med kronisk smärta som nån gammal fotbollsspelare. Jag bär helt enkelt mina knotiga knäskålar som ett slags monument över en tidigt inledd idrottskarriär. Som ett par beniga tapperhetsmedaljer, nästan.

Jag var sex när jag började med orientering. Det var min egen idé. Jag hade sett nåt anslag om Solskolan, OK Tyrs sommarsatsning för ungar, och bara bestämt att det där, det är min grej. Okej, sa morsan och farsan. Jag var med i Solskolan tre somrar. I fokkin löööved it. Jag minns fortfarande spänningen i att vara själv i skogen med karta och kompass, smaken av mitt livs första sportdryck eller lyckan i att spurta i mål.

När jag var nio började jag tävla. Pappa hade orienterat när han var yngre och tog upp det igen i samband med att jag började. Broppan var med på knattenivå från bara nåt år efter att jag började. Mamma var OL-änka, en sån som stod redo med spaghetti och korv när vi kom hem. Det reflekterade man inte något särskilt över.

Jag var grym när jag var H10:a. Jag, Christian Alfredsson och Johan Darle var i nån slags särklass. Jag var oftast trea, men sällan sämre. När jag var tio bröt jag armen (under skolorientering, för övrigt) och tappade en halv säsong. Jag kom aldrig helt ikapp efter det. Tänk på mig som en tidig blomma, nypt av den sista frosten. Ack.

Skolorientering förresten. Jag är rätt övertygad om att sättet orientering hanteras i skolgymnastiken dödar intresset för sporten mer än nånting annat. Man kajkar runt på en femtusendel med kontroller som ligger i stigkorsningar och åkerhörn. Det är terränglöpning med lite irriterande rekvisita. Ingen går igenom kartläsning eller teknik med en. Jag förstår att folk tycker det är skittrist, och parat med att det är en usel TV-sport bäddar det för en rejäl töntstämpel.  För oss som höll på aktivt var skolorienteringen dock en sällsynt möjlighet att välja och vraka springpartner, oftast bland dom snygga tjejerna. Äh men jag springer med Karro idag.

Jag höll på med andra sporter också. Det är bisarrt att tänka tillbaka på hur jag, som inte var nån särskilt sportig typ, under uppväxten ändå hann beta av fotboll, bandy, karate och mountainbike (plus scouting och senare ett band). Livet före internet, pipel. TV-spel var nåt man hyrde dygnsvis på macken. Vi lekte med kottdjur och var lika glada för det! Men orientering var konstant. Trots att jag aldrig blev sådär jättebra på det. Undre halvan på nästan alla tävlingar. Jag tror det är den fria aspekten av orientering jag gillade. Ingen annan sport har så lite inramning och regler. Ta dig från punkt A till punkt B, resten är upp till dig. Det appellerade till samma del av mig som avskydde grupparbeten i skolan.

Det som också är speciellt med orientering är att det är en sån perfekt familjeidrott. Alla åldrar springer samma tävlingar, på samma karta. Många av dom stora budkavlarna bygger på att klubben bildar lag bestående av människor i alla åldrar. Jag, pappa och brorsan åkte på tävlingar varenda helg. Mamma stannade hemma och brassade korv och spaghetti.

Att vara aktiv orienterare innebär att du cirka sju månader om året kliver upp klockan sex på lördagsmorgonen, åker två timmar i bil till ett lergärde, väntar en dryg timme på att få starta, springer bort dig och vadar runt till armhålorna i blöt sly i ett kärr nånstans, tar dig i mål, duschar iskallt utomhus i vatten från en tankbil, väntar på att alla som ska med i bilen hem har kommit i mål och sen åker två timmar hem igen. Hur mycket tid tog det? Låt mig säga såhär: Jag har aldrig hört ett helt avsnitt av Tracks. Nånsin. I hela mitt liv.

Mitt i tonåren började den här ekvationen kännas mer än lovligt trång, särskilt som det var helgerna som rök. Och här nånstans blev familjesportaspekten besvärlig. Att åka på orienteringstävlingar var det mesta jag hade gemensamt med farsan under den här perioden, och för honom betydde orienteringen och klubben hur mycket som helst. Jag borde ha tagit en diskussion på djupet, sett till att tacka nej till ett alltför späckat schema när farsan ivrigt satt med säsongsprogrammet på vårkanten, men drog mig istället sakta, fegt och tyst ur. Jag började hoppa över tävlingar i sista sekunden, eller var ruggigt urvakad efter sena fredagar. Jag tränade mer och mer med Ola och mindre och mindre med klubben. Det var inget kul längre. Och ändå sa jag, rädd att göra pappa gruvligt besviken, aldrig det rent ut.

Sen kom TWAR och dödade halva Sverige-eliten. Alla som hade elitrankning fick träningsförbud en vår, och det hade jag - med nöd och näppe. Det löste knuten. Jag började med tobak istället, jag fick min första flickvän, jag pluggade och spelade punk och drog omkring. Jag ryckte in när klubben var folk kort på nån budkavle nån gång, men i allt väsentligt hade jag slutat.

 Pappa fortsatte tappert att betala medlemsavgift i orienteringsklubben tills jag var säkert tjugofem. Men jag har inte orienterat sen dess. Kvar finns bara mina knotiga knän.

Skulle man beskriva min jobbsituation för närvarande som en ekvation skulle det bli nåt i den här stilen:

X+Y+Z(N+P) = A

där A < 31 (som i sista augusti som i deadline) och samtliga andra storheter är totalt okända.

MIna förutsättningar just nu: Jag har inte fått in tillräckligt många av historierna som pjäsen ska bygga på. Jag vet inte vilka som ska vara med i ensemblen. Jag vet inte ens riktigt hur många som ska vara med i ensemblen. Språkfrågan (vill säga hur vi ska göra föreställningen tillgänglig på både svenskt och norskt teckenspråk, samt talad svenska och norska) är heller inte utredd. Det hela är således...aningen svårlöst för närvarande. Vi snackar kreativ tvångströja med en kniv. Orden soppa och spik kommer för mig.

Och samtidigt ligger kommunikationsavdelningen på mig för en säljtext och en titel, jag skickar desperata mail med ordet NU i versaler tämligen frekvent förekommande till projektledarna och dagarna tickar iväg en efter en. Fy fan vilket glamouröst liv man lever.

En stilla syrsa och pilträdets

spegelbild i dammen? Nä. Parkeringskaos och hönsbeteende.

Ibland är en trädgård anti-zen.

Idag har det varit statskuppsförsök i familjen Kniv. Unge revolutionären idkade, åtminstone till en början, sin kamp med mestadels gott humör och öppna kort. Men med en tydligt manifesterad agenda: Ner med förtryckarregimens godtyckliga regelverk! Fram för en tillvaro som ser ut som JAG vill, när jag vill och hur jag vill. Jag är liten och söt, så det är bara CHARMIGT att jag är tjurskallig.

Ovan ser vi förmiddagens liggstrejk mot det för dagen idiotiska påfundet att sova en stund efter lunch. Skenförhandlingar genomskådades bryskt och bemöttes med militant emfas:

- Men vore det inte skönt att sova i din säng en liten stund, Trollet.

- Nej. Nä-ä. Inte! Inte sova nu. INTE sova!

Och när regimen slutligen stoppade Kampenhet Fredrika Bremer i säng i alla fall (under vilda protester) så slocknade han förstås på två röda. OCH tyckte det var fan när han blev väckt i förtid för att vi skulle hinna iväg till handelsträdgården innan dom stängde.

Den oavslutade middagsluren spelade nog en viss roll, för framåt eftermiddagen övergick den fredjiga konfrontationstaktiken mer och mer i gnöl och allt är väldigt väldigt orättvist-gråt kring allt och ingenting. Och då visade slutligen också förtryckarstaten sitt rätta ansikte i korta stubiner och tillsägelser på skarpen.

Nu låter man i en officiell kommuniké meddela att ordningen är återställd och att imorgon gryr en ny gloriös dag över vår framåtstormande familj. Men det vet man ju hur mycket såna där statskontrollerade nyhetsbyråer brukar vara att lita på.

Ur Motormännens vägatlas, 2008 års upplaga. Öhm, det här borde väl nån ha upptäckt eller?

Kurvorna har flaxat upp och ner som yra höns på sista tiden. Första veckan i maj bjöd på en distinkt känsla av otillräcklighet och en alltför spridd portfölj, vilket ledde till branta dippar i personlighetsindex. Oroliga experter pratade om en dramatiker i fritt fall och det ryktades om drastiska stimulerande åtgärder som vardagsfyllor och weekendresor - vilket fick stora investerare som Sveriges skattebetalare att oroligt börja sälja andelar. Sen vände det tvärt uppåt i veckan som gick, med spänstiga steg, goda idéer och lätt megaloman tilltro till den egna förmågan. Experter varnar dock för att ingenting tyder på att berg- och dalbanan är över, och avråder från alltför långsiktiga investeringar i det här humöret.

PÅ VÄG UPP:

- Mobiltelefonräkningen (Internetuppkoppling numera, och Jag ska bara kolla bloggen lite snabbt blir mycket snabbare dyrt än man tror).

- Mitt sociala kontaktnät i Vippans dagisföräldramaffia (Jag är på nivån låna bananer och passa varandras ungar. Det finns fan treåringar där som vet vad jag heter).

- Lust på helgutflykter och upptäcktsfärder i närmiljön (hej bil)

- Min kunskapsbas om bostadsrättsföreningen. (Jisses, här puttrar en del grannkonflikter som man inte visste om.)

- Framsteg i pjäser under arbete (Jävlar i mig, jag skriver, jag skriver! Börjat skissa på en början till projektet jag är satt att sammanställa tills i augusti. Har DESSUTOM idag producerat tre sprillans nya sidor på Glömma och förlåta, pjäsen som legat i träda ett år och som jag läste ur i torsdags.)

- Den starka känslan av jamenvisst, det HÄR är ju mitt jobb i magen som en följd av ovanstående.

- Längtan till semestern.

- Bloggfrekvens (Nytändning med en kniv, tror jag min själ!)

- Peppen på att grymma delikatessbutiken och lunchrestaurangen Erssons ligger i just vår förort. (Kö ut på gatan mellan tolv och ett, pipel!)

OFÖRÄNDRAT:

- Min konfliktnoja (också på bloggen...)

- Dramaturgiskt självförtroende (Läsa och kommentera manus på ett förlösande sätt? Ge mig en kvart, okej?)

- Läslust (fast jag alltid somnar).

- Graden av skitighet runt midjetrakten, där Trollet har sina dammiga dojor när jag lyfter upp honom.

- Vikt.

- Träningsfrekvens (en gång i veckan, typ).

- Lost säsong 4 (Var det två månader sen vi såg ett avsnitt nu, älskling?)

PÅ VÄG NER:

 - Trollets matlust (tillbaks på ruta ett. Loppan fixar det bra, men pappa lyckas fan inte lirka ner många bitar för närvarande).

- Våra matkostnader (veckohandling! Veckomatsedel! Herrejösses!)

- Kvällshäng med Loppan. (Jävla trötthet)

- Vår trappuppgång (Favvogrannarna har visning imorgon. Fan nästan så man hoppas att dom bara får skitbud).

- Pådden. (Glömmer konstant att ladda den.)

- Min garderob. (Behöver typ allt utom tishar).

- Sparpengar (Varför ska alla jävlar ha betalt sista maj för??? Nu tillkommer dessutom alla kostnader för bilen).

Osäkerhetsfaktor:

Researchteamet ligger fortfarande inte i fas, vilket gör att yours truly, den käcke dramatikern som väntar på sagda research, leker blindbock för närvarande. Och det är ju en rolig lek - tills man slår smalbenet i en jävligt vass bordskant. Då gör det ont. Sen blir det bråttom.

Jag hade minsann en söt liten pluttnäsa en gång i tiden, precis som Trollet. Föga anade min omgivning vad som genetiskt lurade därinne. Nu kan jag titta på min son och starkt misstänka att jodå, där finns en Hyckertsk kran i vardande. Det är med blandade känslor jag konstaterar det.

Jag är rätt säker på att om man vill beskriva hur jag ser ut för nån som inte kan placera mig, så kommer stor näsa högst upp på listan. Det enda som möjligen historiskt kunnat konkurrera är mitt stora krulliga hår, men det hålls ju åtminstone hyggligt kort numera. Min näsa är mitt signum, det är bara att konstatera.

Jag tror alla, mer eller mindre, har nån sån där kroppsdel som dom har brottats med. Det där fula. Skamfläcken. Om bara inte min X såg så jävlig ut så kanske... Jag vill nog bestämt hävda att min kroppsdel X är mer iögonenfallande än dom flestas. En stor, köttig, välvd båtköl mitt i ansiktet.

Jag har den efter min lappländska farmor. Den sitter i lite olika varianter också på min far, mina fastrar, min bror och åtminstone en av mina kusiner. Vi snackar genetisk dominans med en kniv.

Det var typiskt nog precis i början på puberteten kranen drog iväg. Jag hade flyttat från Hammarö till Åmål och därmed gjort en resa i den sociala hierarkin - nedåt. Från att i fyran ha varit en ledartyp som självklart frågade chans på tjejer och fick ja hamnade jag i femman i nya skolan strax under mitten. Inte utsatt. Inte ensam. Men fan inte boy friend material heller, direkt. När snoken började dra iväg var det nog det sista jag behövde.

Min skolbild i sjuan visar en yngling i collagetröja från typ Ellos, en töntig pikékrage som sticker upp, en fluffig frisyr...och en redan rejält rejäl näsa. Det står liksom får inte dansa så många tryckare, nä stämplat i pannan på den killen. Mitt amorösa självförtroende var nära noll (fast jag hade massor med tjejkompisar). Jag var missnöjd med massor av saker, men näsjäveln var top of the list.

Och det var inte som att jag inbillade mig att den drog blickarna till sig på fel sätt. Nädå. Den kommenterades. (Den kommenteras för övrigt fortfarande ibland.) Förslagsvis genom konstateranden av typen Fy fan vilken stor jävla näsa du har. Som om det vore nån slags nyhet för mig, kanske: Nämen vafan säger du!? Eller som om jag borde be om ursäkt: Förlåt, råkade jag slå till dig med den? Mamma försökte tappert kalla den för en snygg, rak, romersk näsa, men det var ju bullshit. Det är en klassisk kroknäsa jag har. Och den bara växte och växte och växte.

Jag la mig till med ovanan att hålla för den på olika sätt, något Loppan fortfarande kan komma på mig med att göra i sammanhang där jag känner mig obekväm. Jag ägnade mig frenetiskt åt att hålla den ren. Den var ju äcklig nog utan att den dessutom skulle vara pormaskig och finnig och fet.

Jag gick dessutom hårt in för devisen anfall är bästa försvar. Jag skojade vildsint om min fula jävla näsa. när vi skulle måla självporträtt på bilden hade mitt en näsa som täckte halva pappret. Jag pratade om att fylla den med blyhagel och slåss med den. Jag undertecknade med Duus med Näsan.

Jag vet inte riktigt när jag började känna mig okej med kranen. Det var rätt sent. Jag har fortfarande svårt att tro på folk som säger att dom gillar den. Jag tänker att det väl är nåt som bara säger, till och med Loppan.

Samtidigt känner jag starkt att den är en viktig del av mig och mitt utseende. Idag skulle jag inte vilja vara utan den. Den är kanske inte snygg men den är intressant. Stilren. Jag gillar också att den är hård. Näsbenet går ända ut. Det finns inget sladdrigt över den. Den går inte att trycka ihop. Den sticker ut som fan och skiter i vilket.

Fortfarande stöter jag på en och annan som känner nåt slags underligt behov att berätta för mig att den är jättestor (som om det vore något jag var ovetande om vid 34 års ålder). Jag får tämligen ofta frågan om jag är judisk (dagsens sanning). Jag har blivit kallad typisk kommunistjude av nynassar på en spårvagn i Göteborg. Och herregud, bara det är ju ett skäl att vara stolt över den.

Eller motsvarande idag vete fan vad vi ska hitta på-kvällstidningsrubrik. Här är idén. Och här är den slutliga, av läsarna fastställda listan, i kronologisk ordning:

1. Näsa

2. Knäskålar

3. Polisonger

4. Hjärta

5. Navel

6. Tunga

7. Kuk

8. Rygg

9. Häck

10. Ankelknöl

En del av dom här kommer väl att bli aningens mera lättbloggade än andra, om man säger...

1. Jag hittade vigselringen! Jag hade lagt den på ett ohyggerligt fiffigt ställe ovanpå en ljuslykta. Fråga mig inte varför. Jag tar den aldrig nånsin av mig igen.

2. Massa manus på Scenario blev skitkul. Jag fick bra respons och hade roligt själv, och känner mig så här dagen efter jävligt peppad på att bli klar med en förstaversion så fort det bara går. Regissören Wallander-Lasse har väntat tålmodigt i ett år och det vore schysst att kunna drämma in en informell reading på nåt hotellrum under teaterbiennalen. Extra plus i guldkanten: två av mina meddramatiker igår, Kommunist-Johanna samt Nikki, är såna som jag stöttat och bollplankat med. Såna där Unga och Lovande. Storebroderlig stolthet.

3. Efteråt gick jag med Mådan, Anna K, Snaran och Chäf-Malin och tog ett par öl. Jag drack två, men det räckte för att bli lite trevligt salongsberusad. Grönbete! En vanlig torsdag, man tackar!