Mera debila nötter i kollektivtrafiken! En fördel med Stockholm jämfört med Göteborg (det finns fler) är att folk har nåt slags hum om i vilken ordning det är praktiskt att släppa på och av folk ur ett kollektivt färdmedel. I Stockholm drar sig dom som väntar på att få gå ombord åt sidorna, bildar en snygg gång i mitten. Och väntar tills ALLA som ska gå av har gått av innan dom väller på. Det ni, sillstrypare! Det är annat än när man försöker ta sig av spårvagnen med en väska - och i värsta fall en sån där jävla öppna-själv-dörr.

Det sista året eller så har samma fenomen dock börjat uppstå på vissa stationer i Stockholm också. Jag tänker på Slussen och särskilt Centralen. Helt likt är det dock inte. Där man i Göteborg möts av en framvällande massa av kretiner som är beredda att klättra över en, så har folk här en liten rest kvar av man ska släppa av folk först i förlängda märgen. Med följden att dom bara står som jävla kor och bara glor på en. Väntar tålmodigt på att det ska bli klart att gå in, men missar helt att man inte kan Bruce Lee-skutta över hela deras vägg av pöbel. Särskilt inte med en stor väska (ja just det, Centralstationen ja), en barnvagn eller BÅDE en stor väska och en satans barnvagn (som idag). Helst vill jag ta sats och bara braka på och knycka hårt med väskan mot folks smalben - men det går ju ut över Trollets stackars fötter som blir murbräcka.

I samma bunt vill jag stoppa alla som går i bredd och strosar i gallerior och köpcentrum. Oj, vad jag vill trampa er på hälarna och sparka er i knävecken. Oj vad jag vill att ni ska bli ficktjuvade och kullsrpungna och slå näsan i marmorgolvet hårt hårt.

Och vad gör jag? Som alla andra i den här stan har jag utvecklat ett ursäkta som uttalas schÄKta och som alla vet betyder flytta på dig idiotjävel. Men det är ju en klen tröst.

När man åker tunnelbana med en barnvagn söker man sig, om man kan, till någon av ändarna av vagnen. Där finns en grupp med bara tre säten, vilket gör att vagnen är så lite ivägen som möjligt. Då kan man också sitta så att Trollet ser en, liksom han ser dom som eventuellt sitter på dom två andra sätena. Och i fyragruppen på andra sidan mittgången.

Trollet är tretton månader. Han glor på folk. Om han får kontakt övergår han förmodligen till att peka ut lampor eller leka tittut eller nåt annat bedårande. Men om han inte får kontakt så glor han. Med en kniv. Ingen känsla för social konvenans och personlig sfär där inte. Glooooor.

Dom flesta brukar, som jag skrivit tidigare, tycka att det är trevligt. Andra ignorerar honom fullständigt. Och det är naturligtvis helt okej att föredra att läsa en bok framför att se Trollet visa upp sin mössa. Världen finns inte till för att spexa med min unge. Men en grupp som tenderar att bete sig på ett helt eget sätt är tonårskillar. Inte tjejer, dom kör oftast Guva söt i grupp eller ser honom inte över huvud taget.

Men en tonårskille som utsätts för Trollets outgrundliga, stadiga blå är allmänhet så medveten om det, och så stressad. Han försöker i typfallet ignorera, stirrar ner i knäet, grejar med kepsen, fipplar med mobilen, sneglar upp var tionde sekund för att inse att Trollet fortfarande illstirrar, kliar sig på benet, lägger upp fötterna på sätet, tar ner dom igen...Även om han sitter med en grupp kompisar. Och hos en och annan kan jag se hur det glimtar till av ytterligare nånting i blicken. Han är provocerad. Fan är det om? Vad glor du på, ungjävel? Som om Trollet, tretton månader, muckade.

Det här säger nånting om genus och manlighet, som jag ser det. Det är rätt så jävla läskigt.

Trollet intresserade sig för första gången för naglar. Först mina tånaglar, sen alla sina egna. Dessutom staplade han för första gången fyra klossar på höjden (och tittade på mig som vad var det med det då?). Och drog slutligen för första gången ner en blomkruka. Jord i hela sovrummet, och jisses vad skamsen han såg ut när pappan stormade in efter att ha hört dunsen... Inte för att det betyder att det är sista gången, märk väl. Trollet har på nåt underligt vis större räckvidd än vilken vuxen som helst.

Jag åt under gårdagens fika mitt livs första DEVILCAKE, vilket inte var riktigt den wild and crazy ride man kunde ha hoppats på, utan en rätt torr historia med lite mousse i mitten. Jag känner mig dock ändå som en lite lite större och visare människa idag.