Okej, är det nån som vet vilken dag det är som gäller för Halloween? Känns som att det är fritt fram för ungarna att köra bus eller godis från strax efter kräftpremiären till första advent. Jag accepterar att (den genomkommersiella, amerikanska blablabla) högtiden är här för att stanna, men jag behöver nån slags ramar här. Kan vi inte ta och komma överens om EN dag, hörni? Va?

Vi har dom sista fem åren blivit tagna på sängen varenda gång när det ringer på dörren (förslagsvis) måndagen i veckan före. Med följden att vi antingen är dom där som smyger och tittar i dörrspionen och låtsas att vi inte är hemma. Eller ÄNNU värre, dom där som kommer stickande med apelsiner och pepparkakor. Såna där vuxna som man hatade i djupet av sin svarta lilla själ när man gick påskkärring när man var liten. Såna där som verkligen förtjänar en påse hundskit i brevlådan (fast i ärlighetens namn verkar det vara sorgligt låg beredskap för bus-alternativet).

Men vi vill ju inte vara såna ju! Ge oss nåt slags hum! Välj en dag eller fan, välj en hel helg! Men ni kan inte begära att vi ska sitta med fyllda godisskålar hela hösten. Sån karaktär har vi inte. Vi har godis torsdag till och med måndag. Okej?

En grej man inte tänker på innan man börjar byta blöjor i stadsmiljö: Vet ni hur ofta det är skötbordet finns inne på damtoaletten? Väldigt väldigt ofta. Och visst, för det mesta är det ju bara en dörr rakt in till själva toan (även om det inte alls är ovanligt att skötbordet finns bland handfaten utanför båsen på större toaletter), och så kan man låsa efter sig och what's the big deal? Är väl bara att gå in eller?

Det är signalen, för fan. Det är hela känslan av killar dom får väl hålla på med sitt äckliga och kasta papper på golvet, men barnen, barnen, dom små rosenknopparna, dom ska inte behöva vara med om sånt inte. Och förresten är det väl ändå mammorna som sköter sånt där? Nej, det är det inte, idiotjävlar. Och det värsta är att det förmodligen inte ens är nån som har tänkt. Det har liksom bara  -hoppsan Kerstin- blivit så.

Det är såklart när man är ute själv man tänker på det mest, men jag kan heller inte se självklarheten i att det är jag som varje gång vi är ute hela familjen ska sitta kvar vid restaurangbordet och smutta på mitt vin, medan Loppan får skotta bajs.

En liten grej kanske, men ett symptom på nånting mycket större. Med en kniv.

Med all respekt för mina vänner som bor där, så har jag lite lite svårt för Aspudden. Vi baby-simmar i sagda närförorts minimala och ständigt nedläggningshotade badhus, och spenderar alltså våra måndagsförmiddagar där. I Aspudden bor BARA vi!

Alltså inte vi (det vore lyxigt och lite ödsligt), men folk som är som vi. Drygt tretti, jobbar med media, kultur eller reklam, har eller tänker alldeles strax skaffa barn, har inte råd med en trea i innerstan, men tycker också att Aspudden (och närheten till Vinterviken! Jä-tte-mysigt!) är liksom det bästa av två världar. Förort, men inte på det där jobbiga sättet, skitanära stan faktiskt! Aspudden är knallvitt och medelklassigt på ett lite bohemiskt sätt (yoga, handtextade skyltar, caféer med hembakt matbröd, busig recyclad heminredning). I Aspudden har man katt eller terrier - absolut inte varken staff-pitbull eller chihuahua. Man har miljöbil - eller bara Skeppshult-hoj. Man har Emmaljunga-vagn. Man undrar i hur många år till man kan gå i t-shirt med tryck och Cheap Monday-jeans innan det blir för ungt. Bor man i Aspudden använder man uttrycket SoSo med en ironisk blinkning än så länge, men den dag man säljer bostadsrätten, då kommer det att stå på fullaste allvar i annonsen.

Jag var tidig idag, så jag gick en liten extrakrok runt kvarteret och roade mig med att räkna barnvagnsekipage. Arton. ARTON - dom utanför badhuset inte inkluderade.

Jag känner mig sjukt oorginell i Aspudden. Det finns nåt lite heligt och luddigt vilande över den där stadsdelen. Det gör att det värdetransportrån som precis hade hänt när jag kom upp från tunnelbanan idag - polishelikoptrar, poliser i massor och en snyftande väktare, fick en extra stark overklighetskänsla. Som om det bara var en filminspelning alltihop. Dom spelar in den nya Beck-filmen här. Tindra och hela hennes dagisklass fick vara med som statister. Sen åt dom lunch på hembageriet. Persbrandt lär ha sagt att getost-chiabattan var den godaste han ätit. 

Bland det första Trollet gör när han vaknar är att dra ut alla DVD-skivor han överhuvudtaget når på golvet. Först ena hyllan, sen den andra. Och eftersom det känns som om han når en halvmeter högre för varje vecka som går, så blir dom där DVD-drivorna på golvet större och större.

En rolig spin-off-effekt var att han för några månader sedan upptäckte att det var samma flicka på många fodral, och lärde sig vad hon hette. Nu pekar han alltså noggrannt och allvarligt om man frågar Var är Buffy nånstans?

Men det var inte som var poängen här. Poängen är att det där med att dra ut skivorna inte verkar vara nåt han tycker är så värst kul egentligen. Det är som ett jobb. Men vafaan (suck) jag hade ju styrt upp det här igår ju, och nu står dom där i hyllorna IGEN. Okej, here we go. Han ägnar dom ingen större uppmärksamhet när dom väl ligger huller om buller på golvet.

Slutsats: Kaos är ett naturtillstånd. Vi trivs egentligen bäst när det är jävligt rörigt. Frågor på det?