Blev en trevlig om än blöt och lite splittrad promenad med Leif (han är vimsig även i normala fall och gick nu på Tokyo-tid). Trollet rosig om kinderna, men varm och torr innanför overallen när vi kom hem. Loppan ringde, mellan jobbet och teatern hon skulle på, och hon längtade efter oss och vi längtade efter henne, och Trollet berättade och berättade i telefonen Babababa och pekade på tavlan han pekar på när mamma kommer hem. (Varje dag! Hej mamma, vad roligt att se dig! Här är för övrigt en tavla som hänger i vår hall. Varför då?)

Och för dom av er som undrar om stjärnögdheten verkligen inte känner NÅGRA gränser så kan jag meddela att det sen tämligen omedelbart blev en riktig skitkväll, med matvägran, häng i byxbenen och Monstret från den Svarta Lagunen tills det inte var ens lite charmigt längre - övertrötthet, ditt namn är Trollet.

 Helter Skelter. Från Du ger mitt liv mening till Oj var det där verkligen en impuls att kasta honom från balkongen? på en timme blankt.

Man vaknar av att Trollet klättrar över ens ansikte för att komma åt väckarklockan. Han har nästan inte hostat alls i natt, har dessutom tagit lite sovmorgon och är på ett strålande humör.

Man äter frukost, man läser en ny bilderbok, man kastar boll och hjälps åt att tömma diskmaskinen. Trollet kör lite Monstret från Svarta Lagunen ett tag när han ska sova förmiddag (precis när man tror han är nere reser han sig IGEN), men ingen fara. Vännen Leif är i stan över dagen, hör av sig - och det funkar att sy ihop en fika! Några man aldrig träffat har hittat in på bloggen och skrivit kommentarer. Fina Retro-Karin sms:ar och kallar Med en kniv! ett internetberoende.

Fetkatt har fått sina första konkret goda nyheter från vårdträsket på över ett år. Broppan har löst finasieringen för sin forskning i tre år till. Vännen J har fått en föreställning uttagen till teaterbiennalen i vår (vilket troligen inte är offentligt ännu, därav Den Mystiska Initialen). På lördag ska jag äntligen få se en pjäs som legat i en byrå sen jag skrev den för sex år sen få möta sin publik.

Ute är det skitmycket november. Men det gör liksom inget.

Hon berättade det för mig i telefon igår. Jag skulle rapportera lite Trollet-framsteg, och fick till svar att det visste hon väl redan. Broppan hade länkat i ett mail.

Och det är ju förstås svinbra att hon har hittat hit. Hon bor i andra ändan av Sverige (precis som Trollets farfar, mormor och morfar för övrigt) och om inte annat så är det ju ett fantastiskt sätt att hålla sig lite uppdaterad kring det underverk som är ett av våra stora gemensamma intressen på daglig basis. Jag tycker min morsa är både stark, rolig och klok, och har inga (större) hemligheter för henne. Detsamma gäller farsan, om nu även han skulle smyga runt i cyberbuskarna här.

Ändå rycker det till en aning i nån slags inre tonåring, som med fasa ser hur ens föräldrar tar sig friheten att interagera i ens civila liv. Lite som känslan när farsan nån gång kom tassande med ett knippe folkisar och undrade om det var okej att han satt med och kollade på film. Med följden att man ägnade filmen halva uppmärksamheten, och la resten på att kolla så inte han gjorde nåt skämmigt (typ andas eller så). Och ALLA andra hade föräldrar som man ju kunde ha i möblerade rum och så vidare och så vidare.

Det är väl så. Man är deras barn hela livet, det pratar dom ofta om. Men dom är även ens föräldrar hela livet. Den där styvnackade tonåringen lär fortsätta att få lite nippran emellanåt. Alltså:

Kejrå morsan, du får sitta med. Men vi tänker kolla på splatter-film och bara så du vet så svär vi hur jääääääla mycket vi vill.

Puss på dig!