Med all respekt för mina vänner som bor där, så har jag lite lite svårt för Aspudden. Vi baby-simmar i sagda närförorts minimala och ständigt nedläggningshotade badhus, och spenderar alltså våra måndagsförmiddagar där. I Aspudden bor BARA vi!

Alltså inte vi (det vore lyxigt och lite ödsligt), men folk som är som vi. Drygt tretti, jobbar med media, kultur eller reklam, har eller tänker alldeles strax skaffa barn, har inte råd med en trea i innerstan, men tycker också att Aspudden (och närheten till Vinterviken! Jä-tte-mysigt!) är liksom det bästa av två världar. Förort, men inte på det där jobbiga sättet, skitanära stan faktiskt! Aspudden är knallvitt och medelklassigt på ett lite bohemiskt sätt (yoga, handtextade skyltar, caféer med hembakt matbröd, busig recyclad heminredning). I Aspudden har man katt eller terrier - absolut inte varken staff-pitbull eller chihuahua. Man har miljöbil - eller bara Skeppshult-hoj. Man har Emmaljunga-vagn. Man undrar i hur många år till man kan gå i t-shirt med tryck och Cheap Monday-jeans innan det blir för ungt. Bor man i Aspudden använder man uttrycket SoSo med en ironisk blinkning än så länge, men den dag man säljer bostadsrätten, då kommer det att stå på fullaste allvar i annonsen.

Jag var tidig idag, så jag gick en liten extrakrok runt kvarteret och roade mig med att räkna barnvagnsekipage. Arton. ARTON - dom utanför badhuset inte inkluderade.

Jag känner mig sjukt oorginell i Aspudden. Det finns nåt lite heligt och luddigt vilande över den där stadsdelen. Det gör att det värdetransportrån som precis hade hänt när jag kom upp från tunnelbanan idag - polishelikoptrar, poliser i massor och en snyftande väktare, fick en extra stark overklighetskänsla. Som om det bara var en filminspelning alltihop. Dom spelar in den nya Beck-filmen här. Tindra och hela hennes dagisklass fick vara med som statister. Sen åt dom lunch på hembageriet. Persbrandt lär ha sagt att getost-chiabattan var den godaste han ätit. 

Bland det första Trollet gör när han vaknar är att dra ut alla DVD-skivor han överhuvudtaget når på golvet. Först ena hyllan, sen den andra. Och eftersom det känns som om han når en halvmeter högre för varje vecka som går, så blir dom där DVD-drivorna på golvet större och större.

En rolig spin-off-effekt var att han för några månader sedan upptäckte att det var samma flicka på många fodral, och lärde sig vad hon hette. Nu pekar han alltså noggrannt och allvarligt om man frågar Var är Buffy nånstans?

Men det var inte som var poängen här. Poängen är att det där med att dra ut skivorna inte verkar vara nåt han tycker är så värst kul egentligen. Det är som ett jobb. Men vafaan (suck) jag hade ju styrt upp det här igår ju, och nu står dom där i hyllorna IGEN. Okej, here we go. Han ägnar dom ingen större uppmärksamhet när dom väl ligger huller om buller på golvet.

Slutsats: Kaos är ett naturtillstånd. Vi trivs egentligen bäst när det är jävligt rörigt. Frågor på det?

Var med Ulf och Helen på Bröderna Olsson igår. Premiär för mig. Trevlig kväll på trevligt hak med ingen mindre än sångaren i gamla Yvonne (minns ni dom?) bakom bardisken och två knäckande coola rockabilly-tjejer som jockade shoop shoop shangalang-musik. Samt i och för sig en snubbe som man kände bara letade efter nån att slå på käften (nysydd efter en flaska i skallbasen var han dessutom...) vid bordet intill, men det gick bra. Det slår mig hur sällan jag springer på bråkstakar numera, är väl ett ålderstecken så gott som något.

I alla fall, jag spenderade hela kvällen framåtlutad sittande i en mjuk soffa, och idag kommer ryggskottskänningen som ett brev på posten. Att jag spenderat rätt mycket tid framför datorn det sista spelar väl också in. Det sitter där i vänster skinka och strålar ner i benet och jag har ingen känsel i lilltån...och jag bara vet att om jag lyckas vrida till det på nåt sätt över huvud taget nu så smäller det. Med en kniv. Då blir det se ut som en vänsterparentes och känna som om nån kört upp ett spett i röven för hela pengen. Igen. Hurra. Faan, jag springer ju! Jag gympar ju! Jag stretchar ju! Är så helvetes satans trött på min sneda skitrygg.

Sitter nu som en eldgaffel framför datorn och bloggar med långsamma rörelser. Ack mina 92 läsare (eller hur många ni är nu), vad allt gör jag icke för er.

Man har en bild av sig själv som Berättare. Man tänker sig att när Trollet bara blir tillräckligt stort, då jävlar ska han få svepas in i dom klassiska Sagorna och Myterna. Han ska få möta gudar, hjältar, hjältinnor och oknytt, odugliga tredjebarn som triumferar i slutet, troll, häxor och jättar. Och man ska läsa sagorna, jodå, men man ska också berätta fritt. Skapa spänning bara med rösten och en snygg röd tråd.

Fast kan man det då? Man kan så fan visar det sig! I somras roade Loppan och jag oss under en långpromenad med att försöka kolla vilka sagor vi faktiskt kunde från början till slut. Det var inte många det. Typ Rödluvan, Snövit och möjligen Askungen. Men Guldlock, ska det inte finnas en story där, eller är det bara ett tröstlöst jämförande av storlekar? Eller Elddonet, nåt med hundar med stora ögon, men mer? Den fula ankungen vet jag hur den börjar och slutar, men vad händer i mitten? Törnrosa då? Klart man kan Törnrosa! Eller?

Okej, det var en gång en kung och en drottning som fick en liten prinsessa, och då skulle dom ju döpa henne såklart. Och det fanns typ tre häxor i det här kungadömet, och dom bjöd två av dom på dopet, fast den tredje var väldigt elak så hon blev inte bjuden. Då blev hon väldigt arg och svor att hämnas. Jaha, och så döptes ungen till Törnrosa och sen växte hon upp och en födelsedag så hade den elaka häxan klätt ut sig till en gammal söt kärring och kom och lämnade en slända i present. Men när Törnrosa stack sig på den här sländan så somnade hon och alla andra i slottet och sov i hundra år. Och det växte upp törnbuskar runt hela slottet och alla glömde bort det. Men en dag kom det en prins och han visste (av nån anledning) att därinne låg det en väldigt fin prinsessa i koma. Så han högg sig igenom alla buskar och inne på slottet sov alla, och allt var precis som för hundra år sen. Så hittade han Törnrosa och kysste henne och då vaknade hela slottet och då gifte dom sig och levde lyckliga i alla sina dagar.

Det fattas några pusselbitar, va? Vem fan är prinsen? Varför har häxan väntat i arton år? Finns det nåt skäl till att det måste gå hundra år om det bara är att hacka sig igenom lite buskar?  

Eller var det sådär totalt dramaturgiskt låghalt? Är dom klassiska folksagorna i själva verket groteskt överskattade och fyrkantiga? Vilka sagor kan ni utantill?

Har diskat, hängt tvätt, rensat och skurat kylen.

Satan vad tyst lägenheten är.

Jag gav blod idag. Gör det du också. För även om jag blir halvt vansinnig på att dom fortfarande har kvar rutan "Är du en man som har haft sex med en man?" på formuläret, strax under "Har din familj en historia av galna kosjukan?" och "Är du sprutnarkoman?" så blir man lite deppig när man ser att dom så ofta ligger under sina kvoter. Det händer att Stockholms landsting måste importera blod från utlandet och det är ju faktiskt helt sjukt.

Jag lovade alltså hon som stack mig i armen idag att försöka värva nya blodgivare, och då försöker jag väl med det. Kom igen nu. Var inte en sån mes.

Har en och annan frågat dom sista dagarna. Med avseende på bloggen då. Nej, det kan jag väl aldrig tro att jag ska (fast nån som vännen Ulf hade pratat med och som tydligen jobbade på Aftonbladet hävdade att om man skrev färre än fyra inlägg om dagen så var man inte seriööös). Men det har känts lite viktigt att det ska finnas nåt här att läsa, när jag nu är ute och ylar och försöker dra hit varenda människa jag nånsin träffat. Plus att jag, som alltid när jag går igång på nåt nytt, väl är lite lätt manisk och förförd just nu. Minns era tidiga dagar på facebook, när den ena appen mer idiotisk än den andra haglade fram och tillbaka, och varenda människa tycktes lägga två timmar om dagen på att ta reda på vilken grönsak, massmördare och gubbe i mumindalen dom var. Just det! Ni är inte så jävla bra själva.

Dessutom har faktiskt en och annan kommit med riktigt riktigt roliga uppmuntrade tillrop. Och jag har trots allt fler unika besökare än inlägg - än så länge. Eller redan. Vi får väl se åt vilket håll det barkar.

Är gräsänkling i helgen. Loppan och Trollet är i västsverige hos mormor och morfar, samt träffar vännen Hanna och hennes son på kortvisit från Amsterdam. Jag ska ju ner och se Där tågen aldrig stannar på teaterhögskolan i Göteborg nästa helg, och det blev helt enkelt för dyrt att åka ner hela familjen två helger i rad. Jag upplever faktiskt i detta nu den för mig ovanliga situationen att det är helt tomt på allkontot - och sparfonden är man ju inte supersugen på att röra just nu, nej. Det känns att vara föräldraledig, rent ekonomiskt, det gör det faktiskt. Vilket är det ständiga argumentet man hör när folk väljer att inte dela på det - även faktiskt från folk man inte väntar sig det av. Alltså det är klart att vi är för att man tar hälften var, alltså verkligen, det är bara det att i just vårt fall så... Jag köper inte det. Om du inte är beredd att att leva lite billigare för att få bygga en stabil realtion med ditt barn (minst lika mycket för din som hans eller hennes skull), då är det skit med dina prioriteringar. Dessutom ramlar inte en pappaledighet (för det är klart att det är pappor det gäller) ner i knäet på dig: ojojoj det var som fan, jaha vad äter en sån här då? Om vi tänker oss att du ska ta över när amningen fasar ut, så har du i runda slängar ett år och några månader på dig att spara ihop en buffert.

Jomän.

Jag lägger ner sjukt mycket tid på att välja glasögonbågar. För att vara mig i alla fall. Är annars en duktigt effektiv shoppare av kläder och skor - in i butiken med högt tempo, ett snabbt varv (hatar butiker där man måste bläddra bland grejer som hänger), prova den den och den, så lite tid som möjligt i provrummet (vem fan är det som ljussätter provrum förresten? Det måste ju vara medvetet att man ska stå där och känna sig som Shamu den strandade valen med ryggacne. Varför då?) och så ut. Men glasögonbågar kan ta en halvtimme, jonglerande olika par framför spegeln. För glasögonbågar ska ju hänga med varje dag så länge, och är ju så synliga.

Tror man. För i själva verket är det inte en jävel som ser glasögonbågar. Inte mina i alla fall. Har den här gången för första gången på tio år köpt ett par rätt dyra designerbågar, hyggligt radikala, lite 50-talsstuk. INGEN ser att jag har bytt. Utom Loppan, och hon var förvarnad. Och Trollet, som såg skeptisk ut en halvminut.

Kommunist-Johanna frågade om jag hade klippt mig. Och det är nog ungefär vad dom flesta ser - nånting är annorlunda, men vad?

Eller så är det helt enkelt så att folk inte tycker det är nåt som är värt att kommentera. Fast det är det väl?