Jag var lite nervös just under tiden Där tågen aldrig stannar hade premiär. Gick omkring och tänkte undrar var dom är just nu, är det paus ännu, undrar vad publiken tycker i några timmar. Men sen dess har det faktiskt varit helt lugnt i det fjärilsbo som är den här killens mage.

Det här är grejen, hann jag tänka, man skiter i själva premiären, då är det lugnt sen. Innan nervositeten högg till med en kniv nånstans i höjd med Landala i lördags, och sen satt där tills ljuset gick ner i salongen en och en halv timme senare.

Som dramatiker som sitter i publiken på min egen föreställning är jag rädd för (i typ fallande skräckordning):

1) Att pjäsen ska visa sig vara fullständigt ospelbar, och att skådespelarna ska tvingas släpa sig fram i ett träsk av yxiga situationer och orytmisk dialog. Ett oändligt tvåtimmarshelvete som jag utsatt dom för.

2) Att pjäsen ska fungera alldeles utmärkt i mina ögon, men att publiken jag sitter i tämligen mangrant ska sucka, stånka och sen gå i paus.

3) Att jag ska avsky uppsättningen djupt och innerligt och tvingas säga Jättekul att se, verkligen efteråt med ett leende som inte når ögonen hur fan jag än försöker.

Fast jag var verkligen nöjd, när det väl rullade igång och tänderna slutat hacka. En ren, avskalad, läskig och nästan skelettartad uppsättning med en aldrig så liten förhöjning som skavde och kliade. Jag hade nog trott att pjäsen skulle kännas lättare i sitt tilltal, men stämningen var tät, underlig och ofta riktigt obehaglig. Kändes väldigt intressant att -nästan- vara "vanlig" publik, pjäsen har ju sex år på nacken och jag har inte varit på ett enda rep. Fick faktiskt en del jajaja juust det, nu är det ju det där ja!-upplevelser, och det hör inte tillvanligheterna när man autistiskt bökat runt i ett material i åtta månaders tid. Några strykningar tyckte jag var synd, nån övergång var klumpig, lite mycket stämningsmusik ibland - men på det stora hela happy happy camper!

Fick också väldigt fint mottagande av ensemblen, som hade varit lite nervösa för att jag skulle komma. Och jag fick än en gång visa att jag är en fin kille som inte bits, och vi frotterade välförtjänt varandras egon. Till syvende och sist tyckte nog Anna-Carin och Kristin som spelar pjäsens två goth-tjejer, att det var läskigare att det faktiskt satt en riktig svartrockare i publiken. Tänk om hon typ tog illa upp! Och jag kunde lugna dom med att det bara var Retro-Karin, som skulle på maskerad direkt efter.

Vännernas omdöme då? Tja, det bjöds på Fan vad grymt, Shit vad bra, Satan vilken igenkänning, Jag är superimponerad och inte ett enda fint. Så antingen gick det hem, eller så har folk läst min blogg och övat hemma framför spegeln...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...