Jag tillhör Anna-Johan-Maria-Anders-generationen. Vi heter samma sak allihop. Jag har varit Anders D bland klassens konstant åtminstone två andra Andersar hela min uppväxt. Det tror jag är ett av skälen till att folk i min ålder spenderar så mycket tid på att hitta det där speciella, fantastiska namnet till sitt barn. Och visst, namn hoppar oftast över två generationer och återkommer, och visst, det är mycket farfars- och mormorsnamn nu. Men det är också hitte-på-namn, film- och boknamn, ännu äldre namn, ett medvetet letande efter det unika. Det är inte med odelad glädje jag noterar att Elis (som då är Trollets riktiga namn) har tagit sig in på topp-hundra-listan. Visserligen nätt och jämnt, men ändå.
Ibland blir det nästan absurt. Vi träffade på en fest senaste nyår en kille som bodde i Danmark och hade en son med ett fint och ovanligt namn. Vi har alltså aldrig träffat den här snubben förut, eller hans son över huvud taget. Och dom bor inte ens i Sverige! Ändå, när vi pratade aldrig så löst om att om vi får en son till nån gång så kanske han skulle kunna heta... så kände vi nog bägge två att Nja. Det blir ju lite snott, liksom. Och hur många vet man inte som går runt och har VÄÄÄRLDENS finaste namn om vi skulle få en dotter nån gång - fast vägrar tala om vilket namn det är?
Därför kan man inte låta bli att småle när man inser att det absolut vanligaste namnet på Öppna Förskolan är Bruno! Det finns tre stycken, varav två dessutom gick i samma mammagrupp. Det hade nog inte Bruno U:s, Bruno G:s och Bruno L:s föräldrar räknat med, nej.
En lätt skrämmande tanke slår mig, för övrigt. Det finns, i enlighet med varannangenerationsregeln ovan, en stor risk att våra barnbarn kommer att heta Kjell, Barbro, Berit, Margareta och Bengt-Åke!
Mia
3 november 2008 12:29
Jag var rasande på mina föräldrar när jag var liten. De valde att ge mig namnet Anna Maria. Anna Maria Hellström har liksom aldrig funnits. Jag gjorde om det till Mia så fort jag fick någon form av påverkanskraft på min omgivning. Nu är det bara några envisa släktingar som envisas med att kalla mig Anna Maria eller bara Maria. Jag reagerar dock inte på tilltal..
Och jag är fortfarande lite sur över att de inte anammade släktnamn som exempelvis Agnes, Elsa och Althea. Det låg inte i tiden - då. Nu är dessa vackra namn i allra högsta grad på tapeten igen.
Elis är by the way mycket fint!
http://miahellstrom.driftig.nu
Bror
3 november 2008 15:28
Hej Bror!
Två saker. För det första: det där "åh vad jag önskar att jag inte hade ett vanligt namn" glömmer oss som har namn som vare sig är vanliga (i ens generation) eller värst fina. För egen del brukar jag ju anmärka att det bland nyfödda gossar för ett antal år sedan inte fanns en enda Göran - men däremot en Gandalf. För det andra: Kanske behöver vi komplettera konjunktursväxlingsteorin om namn med att vissa namn helt enkelt, objektivt sett, är för bedrövliga för att göra en comeback. Var det lämnar Bengt-Åke låter jag vara osagt. Sedan måste man ta in eventuella värdeassociationer. Kanske är det för många maktrapande börsgubbar som heter Göran för att namnet skall kunna resa sig igen - ungefär som Adolf.
Julia
3 november 2008 17:13
Mina föräldrar låg ju tyvärr precis före trendkurvan. Så det finns få jämnåriga Julior, däremot typ tolvåriga finns det hur många som helst.
http://juliaskott.wordpress.com
Frida
3 november 2008 19:02
Ja, alltså varför är man så livrädd att ens barn ska heta samma som nån annans unge? Har nån i ens bekantskapskrets döpt sin son till Julius så är det ju liksom taget, förbrukat! Töntigt faktiskt. Jag har jähähävligt svårt för när barn döps utifrån föräldrarnas mani att vara hippa och unika. Varför inte välja nåt som man tycker är komplett fint? Och skita i ifall Kalles syrras dotter heter samma?
http://vad-frida-sa.bloggagratis.se
Anders
3 november 2008 22:01
Mia, jag är rätt bra på att klamra mig fast vid smeknamn som alla andra har släppt och att hitta på egna benämningar på folk. Vill du att jag ska kalla dig Althea så gör jag det, med en dåres envishet.
Bror, jag lipar inte över mitt namn i sig! Har alltid trivts rätt bra med det. Vi har ju ett grymmers efternamn att svänga oss med dessutom - hade jag hetat Johansson i efternamn hade Anders kanske känts tristare. Naturligt nog har jag ju aldrig tänkt på Göran som ett ovanligt namn för nån i vår ålder. "Göran, det heter väl folk? Min brorsa till exempel" liksom, fast det kanske var det ENDA exemplet. Och även om jag som du tror att det finns nåt slags naturligt namnurval (Aslög, Halvfeg, Freke och Waltraut står ju trots allt inte som spön i backen) så tror jag nog inte att Göran ska in i det facket. Däremot kanske det i framtiden kommer att klass-låsa sig mer? Styrelseledarmöter är ju inte negativt laddat för alla människor, menar jag.
Frida, det handlar ju också lite om hur lack Kalles syrra blir och hur mycket det spelar roll :-) Att nån "paxar" ett namn är nog egentligen vanligare än att man ratar det för att nån annan hann före. Tror nog att alla, även hippmanikerna, först och främst väljer ett namn dom tycker är komplett fint. Sen kan jag ju erkänna att jag hoppas på att Elis, bortsett från att ha fått ett vackert namn, inte ska behöva släpa på en efternamnsinitial hela sin skolgång. Men det är en stor och viktig skillnad mellan "ensam i klassen" som förhoppning och "ensam i hela jävla Vintergatan" som dito.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Linus
3 november 2008 23:32
Bruno? Borde inte det namnet fasat ut enligt din teori Göran? (förlåt alla som döpt sina barn eller hundar till Bruno och till äventyrs läser här) Vem döper man barnet efter då? Bruno Liljefors? Frank Bruno? För så förbannat många gammelfarfar Bruno kan det väl inte finnas? Jaja jag ville heta något alldagligt och vanligt som Magnus när jag var liten men nu är jag högst nöjd med att vara döpt efter den töntigaste karaktären i Snobben...
Anna Röd
4 november 2008 10:00
Alla flickföräldrar fick samma idé samtidigt, vilket fick till följd att
a) jag som förstaklassare fick ett nummer till efternamn ("Anna Två, kan du komma fram till svarta tavlan?")
b) jag numera har en färg som efternamn, eftersom hälften av mina väninnor har samma förnamn som jag, och vem orkar hålla reda på alla krångliga ursprungsefternamn?
Inte konstigt att vi blev en generation av originalitetshetsoffer (ingen annan som har kommit på det ordet före mig, va?)
Anders
4 november 2008 12:08
Anna Röd, JA, du är först med "originalitetesoffer". Fan också, nu kan jag aldrig nånsin använda det bara för det. Är för övrigt såhär i efterhand rätt glad att "Anders Krull" inte fäste riktigt lika hårt som färgerna där på kollo...
Julia, dessutom är väl "Anna Scott" Julia Roberts karaktär i Notting Hill?
http://medenkniv.bloggagratis.se
Bror
4 november 2008 13:03
Helt riktigt, Anna röd. Grejen med att försöka hitta unika namn är att det kräver att man predicerar vad alla andra går och tänker på, och sedan gör tvärtom - och hoppas att de andra förädrarna inte gör samma logiska mästeranalsys. Annars riskerar man att ungen hamnar i en klass där "Kenneth Blå" och "Kenneth brun" går. Det är svårt att sia, särskilt om framtiden, som någon sa.
@Linus. Bruno är ett grymmers namn, tycker jag!
Tant Grön
5 november 2008 00:16
Oj, så träffad jag känner mig. Heter Jenny och har precis som du aldrig fått heta bara Jenny utan LillJenny och Jenny B i hela mitt liv, vilket oxå resulterat i ett lite mer unikt namn till vår äldsta dotter nämligen
Berit-Saga. Vår andra dotter heter Vendela, inte ens i närheten så unikt som det första, vilket stör mig nåt enormt! Jag känner att jag blev stressad till beslutet och kan ibland vilja resa tillbaka och ta tillbaks namnet, helt sjukt ju!
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
Tant Grön
6 november 2008 08:13
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!! Det är inte sant!
Ska jag behöva ge barna namn som Bananfluga och Handsvett för att få va ensam om dem, va!? Fast jag har lite svårt att tro dig. Hela två st. det är lite mycket, hade du sagt att det fanns en Berit-Saga, så kanske...
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
Fetkatt
6 november 2008 20:49
Lustigt att det finns en massa "Bruno" på det där dagiset!
Vi förde en hård kamp här hemma om hundens namn. Jonte kämpade för just Bruno, men jag höll emot. (Mitt "Neo" från Matrix vann tyvärr inte heller kampen, men ändå...).
Bruno låter som en galen, nazistisk rottweiler eller möjligen som nåt slags bajs.
Stackars satans ungar, dom kommer bli sin generations Conny - fett kriminella!
Anders
7 november 2008 22:27
Tant Grön, SÅKLART att jag skojar. Berit-Saga lär vara totalt, fulständigt unikt! Kallas hon Berit-Saga eller har hon nåt smeknamn? Handsvett och Bananfluga är intressanta förslag, men jag misstänker att PRV kan ha invändningar...
Fetkatt, jag tycker som Broppan att Bruno är rätt fint. Men tankeexperimentet om Bruno som badass-namn är klart roligt - för det låter så icke-värsting i mina öron. "Brutal-Bruno, skolans skräck" :-)
http://medenkniv.bloggagratis.se
