Är det någon som kan svara på varför det är fullständigt omöjligt för mig att ta in nånting annat samtidigt som jag måttar upp till exempel välling?

Jag är någorlunda normalbegåvad, tror jag. Jag kan exempelvis köra bil, fippla med stereon och debattera kulturpolitik samtidigt. Men ge mig ett kaffemått och det räcker med en milt skrapande stol för att jag ska tappa bort mig helt. Och då pratar vi om att räkna till fyra och en halv här. Nån som har en teori? (Biologistiska idéer om mäns dåliga simultankapacitet undanbedes. Känner alltför många kvinnor som också stirrar ner i bryggarfiltret med ett desperat uttryck av sju eller åtta? i blicken.)

Är det bara jag, eller blir Debatt på SVT snuttigare och snuttigare och dummare och dummare för varenda vecka? I dagens amerikanska valspecial fick vi oss av Fredrik Segerstedt den odödliga visdomen till livs att Obama "står till vänster om svensk socialdemokrati i många viktiga frågor" och faktiskt nästan är kommunist (oj, nu blev ju valet spännande på riktigt!), att "frihandel är det viktigaste som finns" (av allting i hela världen får man tänka sig då) och odödliga retoriska plattityder som "Obama, han bara pratar om förändring, men är det någon som vet vari den ska bestå?" av ännu en blond förstaårsstudent på Handels. Var hittar dom dom?

Muppigast idag var ändå utan tvekan Siewert Öholm, som menade att för hans del vägde skålen över till republikanernas fördel i och med att Sarah Palin klev in i matchen med abortfrågan i högsta hugg. "Så du har inga problem med att hon har sagt att även våldtäktsoffer som blir gravida ska tvingas föda?" frågade (som vanligt tendensiöse) Skjutjärns-Janne. Varpå Siewert the pinhead svarade: "Sådär kan man ju sitta här i Sverige och försöka spetsa till det. Men vi pratar här om en kvinna som till och med var beredd att föda ett barn fast hon visste att det hade Downs syndrom". Ja just det Siewert, för ett önskat barn inom ramen för ett långt förhållande som råkar ha ett funktionshinder, det är ju lika illa som att bli gravid under en våldtäkt. Absolut jämförbara storheter där.

Att den mannen har tillhört en journalistisk mittfåra framstår som mer och mer absurt för varenda gång man ser honom.

Alltså, jag är ingen stor älskare av dansbandsmusik direkt, det ska jag verkligen inte påstå. Men en anings anings sned blir jag ändå på stora delar av kritiken mot SVT:s Dansbandskampen (Japp, jag har sett det. Jag är småbarnsförälder. Jag ser också Singing Bee, Sing-a-long och Doobidoo på någorlunda regelbunden basis.) Inte för att programmet inte skulle vara lätt yrvaket och halvfalskt i sitt innerst inne älskar vi ju alla dansband-tilltal. För det tror jag verkligen att det är. Men kritiken å sin sida, med Croneman på DN i spetsen, präglas av nån slags protektionistisk, faderligt nedlåtande blick:

Nämen ni vet den där...tja, kulturen, den blomstrar bäst långt från finrummen, den. Den mår bäst av att få vara i fred och tuffa på. Vi gör den bara en otjänst genom att lyfta upp den och försöka göra den till nåt den inte är.

Som om dansbanden inte skulle vara förmögna att ta egna beslut. Som om dom och dom fan miljoner människor som lyssnar på dom skulle vara det här gänget, om ni minns. I grund och botten är det samma gamla jävla metro-norm. Storstaden är bra på riktigt, landsbygd och småstad och deras töntiga rurala uttryck är "bra" på det där lite gulliga mindre vetande sättet. Det ska vara genuint och äkta och helkonserverat.  Dialekt är fint det! Men som tur är har man tränat bort sin egen.

Loppans goda vän och min nyfunna bloggbekant Julia, med ett års elegant och roligt bloggande i ryggen, skrev igår under stor genans och med massiva doser självironi ett inlägg om att inte ha något att blogga om (sitt första?). Och så mycket har jag redan förstått efter ett par veckor i den vär världen, att det är inte den allra ovanligaste av cyberflaskposter precis. Shit jag vet inte vad jag ska skriva liksom, här har inte hänt nånting, eller jag går i skolan och hänger med Matte, men oj vad kul för er att läsa det. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, hejdå.

DIT har jag inte kommit ännu - och skit vore väl det efter två veckor. Däremot består mitt allra första inlägg av en ironisk grimas över det förmätna i att gödsla världen med ännu en blogg, pust och stön, ack och ve, haha kolla vilken självdistans. I likhet med, har jag upptäckt senare, i runda slängar 97% av alla andra bloggar.

Det är väl så. Det finns en slags standrardväg att vandra när man prövar ett nytt uttryckssätt, och ett antal klichéer måste man nog snubbla på för att hitta sin form. Just nu känner jag mig lite som bloggosfärens motsvarighet till nystartade Teater Skolios (ett namn som ingen i gruppen är helt nöjd med, men som var det enda alla kunde tänka sig, efter att bland annat Teater Perfid, Teater Origo, Teater Bamsekuken och Gengångarensemblen fallit bort i diskussionerna):

 Man har hyrt in sig i ABF-husets lilla aula. Man har valt att spela Harold Pinters Mathissen (det stod mellan den och Strindbergs Den starkare eller Sartres Inför lyckta dörrar) fast med två kvinnor i rollerna. Man har tapetserat stan med fotostatkopierade A4-affischer (i gult, för det syns mycket bättre). Man har kontaktat gymnasieskolor mailledes, för man tänker att pjäsens tema om status och manlighet borde vara sjukt i linje med vad man behöver se när man är sexton. Hittills har ingen svarat, men man hoppas. Man har en scenografibudget på tvåtusen spänn, entusiasm by the bucket och en liten liten gnutta storhetsvansinne. Och bredvid står rävarna och ler med roat överseende.

Samtidigt är det här bland det roligaste jag har gjort, och så länge jag har sex betalande i publiken så tänker jag köra på. Tally-ho!