Idag åt Trollet kall gröt på burk till lunch (han gillar den mycket, så det är inget problem i sig).

På tisdagar öppnar Öppna förskolan tidigt, och då brukar vi luncha där.

Imorgon äter Trollet hemtrillade köttbullar av eko-färs, hemgjort potatismos och en mild timjan/ostron-sås. Hoppas, hoppas att någon av dom andra föräldrarna frågar vad han ska få.

Vid sidan av att peka ut allt som är prickigt (till exempel mammas fräkniga ben) och pappas finurliga påhitt Var är katten? är Hjälpa till just nu en av Trollets favoritgrenar. Han dammar och sopar och plockar ur diskmaskinen och plockar i tvättmaskinen med enorm entusiasm och stor koncentration.

Och jag är beredd att sätta en bra slant på att nån gång, om sisådär femton år, så kommer jag att slå honom i huvet med det. Jag kommer till min häpnad att höra mig själv säga: Du gjorde mer här hemma som ETTÅRING. 

Vissa slagträn är helt enkelt för bra för att kastas bort.

Trollet rusar som vanligt fram genom livets stora och små milstolpar som en glad ångvält. Dom sista dagarna har macka, katt och hemma tillkommit i det egna ordförrådet, utan att vi egentligen lärt honom. Nu är vi strax hemma, säger jag på vägen hem från affären. Hm-ma! säger han plötsligt. Ord och begrepp han förstår (men uttalar ba-BA!) ökar så fort att det knappt går att hänga med.

Igår fick han för första gången syn på månen, som han tidigare bara sett i sina bilderböcker. Den tittade fram mellan regnmolnen på svarthimlen ibland medan vi åt middag. Han var superfascinerad, det märktes att han visste vad han såg, och så fort den försvann bland molnen igen tittade han irriterat på mig, pekade och kommenderade BAH! Och jag försökte förklara att det liksom inte är pappa som bestämmer när det gäller just det där, men det var han skeptisk till.

Idag på babysimmet välte han i vattnet från en flytande madrass. Jag var där och tog emot honom, men hann inte få riktigt grepp innan han fick huvudet under vattnet. Kom upp, spottade och fnös, HELT oberörd, som om det vore ett organiserat Å nu dyyyker vi!-dyk. Noll kallsup. Så jävla cool knatte man har.

Men störst är ändå att han idag börjat säga sitt eget namn. Helt plötsligt, som så ofta, precis efter att Loppan kommit hem och vi låg på sängen alla tre och pratade om dagen. Hans namn kom såklart upp ett antal gånger, och plötsligt säger ungen Ee-jis (Vilket alltså är en bra approximation av Elis, för er som inte vet hans civila namn, inte en ultraknackig approximation av Trollet) och pekar på sig själv med två pekfingrar och ett brett leende. Stort!

Jag ligger som vanligt lite efter, men kan skryta med att jag idag orkat hänga kvar i telefonkön till SJ:s kundtjänst (sitter det en enda människa där? Är det nån som vet?) hela vägen fram TVÅ gånger, under en sammanlagd tid av 46 minuter. Fick nämligen föga oväntat plötsligt upptaget-ton i örat när jag hade "Plats nummer ett. I kön" första gången. OCH lyckades ändå förklara mitt ärende lugnt och sansat när jag kom fram. Zen, fanimig!

Du kan inte undvika dom. Det är nämligen så jävligt ordnat att om du ska köpa något mera avancerat än en bunt skrivpapper på nåt av dom stora hemelektronik-ladorna så MÅSTE du prata med en av dom. Innesäljare, kallas dom. Och jag vet var dom hittar dom. Dom kollar upp vilka som var dom värsta, fliningaste mobbartyperna på sina högstadieskolor och headhuntar.

Innesäljare har nyhockey eller förortsslick, blå skjorta med breda manschetter och en slips i klara färger. Dom heter saker som Robin, Arash, Sandro och Simon. Och du är tvungen att ha med dom att göra. Vilket inte är samma sak som att dom är lätta att få fatt på. Nej nej, ingen kan ignorera dig så tungt som en innesäljare som stirrar på en dataskärm eller slår i en katalog. Ibalnd bildas hela flockar av försynta kunder som med respektfulla gester försöker påkalla uppmärksamhet, medan innesäljarna unisont står och garvar med en varsin snutfika i näven vid en ö mitt i lokalen, med ryggen demonstrativt till. Fast när du väl lyckats få tag på en, då jävlar är hela resten av personalstyrkan beredd att rycka in med goda råd och back-up: Alltså, jag vill inte lägga mig i va, men om du bara lägger på en tusenlapp...Tass tass tass på mjuka mattor kommer dom från alla håll, övermannar dig, får dig att känna dig dum och osäker.

För innesäljarens taktik är aldrig vänlighet och lyssnande. Det är att titta på dig som en idiot, nedlåtande längs näsryggen, få dig att känna dig som en snål jävel, en tönt, en misslyckad konsument. Eh, ja, det är väl klart att du kan köpa den där. Antar jag. Snajda med dig, fan blinka åt dig ibland, signalera att nu är du i goda händer grabben, men du förmår inte riktigt uppskatta det eller hur? Och sen, till sist, kränga på dig en treårig "trygghetsförsäkring" som du inte ens vet vad den innehåller, kamma in provisionen, knycka på nacken och tassa vidare.

Jag tror inte ens att dom garvar åt oss när vi gått därifrån. Jag vet. Jag är övertygad om att dom är dåliga, dåliga människor med förkrympta små cyniska själar. Jag skojar inte, jag menar allvar. Dom är onda.

Bli inte stressade nu, men i föräldragenerationens bok så lackar det mot jul. Dom har redan börjat undra lite försiktigt om det är något vi önskar oss i julklapp. Jag och Loppan lekte alltså ängsligt med tanken medan Trollet åt lunch idag.

Vi behöver en ny stekpanna, sa jag.

Gör vi? sa Loppan.

Nej det gör vi väl kanske inte, om man ska vara sådär petnoga. Sa jag.

Nix, det här är inte ett avsnitt av Lilla Fridolf. Det här är Loppan som uppriktigt frågar om det finns några dolda fel på våra fem stekpannor som bara Han Som Lagar All Maten känner till. Och jag som rannsakar mig själv och inser att: nej, det gör det inte. Det är min fetisch som talar.

Förutom att jag är totalt hjälplös inför bokloppisar, så är jag inte nån extremt lättfotad konsument. Jag kan lämna en skivaffär tomhänt om det kniper. Jag kan motstå en hylla lågpris-DVD:er eller en sommarrea på t-shirts. Men av nån anledning går jag igång på just stekpannor. Jag kan inte passera en trave traktörpannor på mitt lokala konsum utan att få starka impulser. Ingen aning om vad det beror på.

Loppan har samma grej, fast med kannor. Små och stora, glas och porslin. Hon är inte samlare, nej nej, hon har en stark och tydlig bild av att just den där kannan, den kan vi behöva.

Det är som om våra befästningsverk mot konsumtionshysteri har en varsin spricka. Inte så stor, men djup. Det är via den sprickan muren en dag kommer att rasa. Då väller en våg av bilar, skor, hemelektronik och TV-shops träningsredskap över oss, krossande allt i sin väg.