Med en kniv! är inte bloggagratis mest lästa blogg - ännu. Jag har en liiten bit kvar tills designers börjar höra av sig och tigga mig om att posera på bild i deras senaste bläser. Däremot ÄR faktiskt Med en kniv! en av dom mest kommenterade bloggarna på den här portalen. Ligger stadigt på topp tjugo, jomän! Att det är så många som är inne och kommenterar gör att jag rätt snabbt upptäckte att det är både snabbare och roligare att svara direkt i kommentarsrutan än att göra samlade svar under den här rubriken.

Farbro Knivens brevlåda byter alltså skepnad redan andra gången. Fatta dynamiskt! Det blir istället ett forum för att lyfta fram äldre inlägg som fått mycket kommentarer, där diskussionen fortfarande pågår eller som fått kommentarer som varit särskilt fantastiska.

Under Min mamma läser min blogg! har finfina morsan faktiskt varit inne och gett sig till känna. Och jag slår nästan knut på mig själv för att förklara att den här inre tonåringen är ju bara en känsla liksom!

Olas anekdot under Vardagspremiärer 28:e oktober 08 är kanske det roligaste som står på den här bloggen över huvud taget.

Under Mina tandborstskador som analogi för världen utvecklas en metafor i ljuset av Hakkes taskiga gaddar, och Frida delar med sig av ett par riktigt grisiga länkar.

Under Baby-namn - en svartsjuk historia hittar man massor av kommentarer. Min bror presenterar en teori om ett naturligt urval hos namn i ljuset av att det numera är vanligare att ungar döps till Gandalf än Göran, uttrycket originalitetshetsoffer myntas, Bruno spås bli sin generations Conny och Tant Grön presenterar en flicka som kallas Bersa. Bland mycket annat.

Under En. Två. Fan, nu kom jag av mig försöker kloka hjärnor lösa hur man måttar kaffe utan att tappa räkningen.

Under Siewert the pinhead får man lära sig vad medborgarostricism betyder, samt introduceras en liten pristävling.

Tack snälla alla! Kommentera mera!

Har promenerat en hel del i närområdet det sista halvåret. Jag kan mina kvarter och parker här i Stockholms södra förorter, om man säger så. Och en sak som har slagit mig många gånger är att parkbänkar ofta står väldigt konstigt placerade.

Jag antar att det på nåt vis är stipulerat hur långt det ska vara mellan bänkar i stadsmiljö. För folk med ömma ben och slikt ska det väl inte vara för långt mellan viloställena. Man vill ju inte riskera scenarion av typen: Jag kände mig så stark när jag med huvudet högt passerade den där sista bänken. Nu står jag här, med armarna darrande över rollatorn, och nästa bänk är först på andra sidan gångtunneln. Streta på eller vända? Eller segna ner här på stället? Ack, förbannelse över min hybris!

Nu är det alltså inte bänkarna längs med gångvägarna jag pratar om, utan dom där konstigt placerade bänkarna lite vid sidan om. Två bänkar vända bort från vägen, en meter framför ett albuskage. Två bänkar i rät vinkel uppe i en sly-dunge (utan ens en gångväg som leder dit) och med utsikt över tunnelbanespåren. Tre bänkar som bildar en grupp i kanten av en helt osmyckad grusplan bakom sista längan i villaområdet. Du har dom i ditt grannskap också, om du bara tittar.

Är det som det känns, att nån på stadsbyggnadskontoret suttit med ritningarna och sagt: Jamen det ser fint, det här nya området. Nu behöver vi bara lägga in några avsides ställen där A-laget kan hänga på dagtid och kidsen kan dricka häxa på helgkvällarna? För det kan väl inte vara en ren slump var bänkar råkar hamna? Eller?

Det finns saker man bara inte säger, även om man vet att man inte är ensam om att tänka dom. Här kommer en, är ni beredda?

Ibland är det faktiskt SKITTRÅKIGT att vara föräldraledig.

Och så menar jag inte tråkigt som i Trollet är på surhumör, matvägrar och tycker ingenting är roligt. Nej, jag menar tråkigt som i intellektuellt understimulerad. Trollet är världens finaste alla dagar och för det mesta ÄR det fantastiskt, men ibland är det svårt att uppbåda entusiasm för samma gamla bilderböcker, bollstudsning, att gömma en duplo-katt på uppenbara ställen eller en gunghäst. Ibland längtar jag efter att få prata litteratur och politik och livet med en massa vuxna människor - som tyvärr mangrant befinner sig på jobbet.

Har en del mammor i min närhet som gett verbalt uttryck för den här känslan emellanåt. En blev till och med Anti-mamman i ett reportage i Vi föräldrar. Och det är inte det lättaste, tydligen. Tittas duktigt snett från vissa håll. Att njuta i fulla drag av att vara hemma med sitt barn är förstås intimt förknippat med hur en riktig mamma/kvinna ska vara i traditionell mening.

Samtidigt finns det nåt progressivt, genusmedvetet i att våga verbalisera att man kan vara mamma utan att vara helt tillfreds i myselimys-bubblan. Som pappa har man nästan motsatt problem. Varje uttryck för att det ibland, nån gång, alltså nästan aldrig, men kanske en halv dag på hundra är det kanske inte suuuperkul gör att man riskerar att halka ett snäpp tillbaka mot reaktionära mansattityder av typen Nämen brudar, dom är ju liksom programmerade till sånt där. Jag skulle fan få spader. Gänget som sitter och känner sig duktiga för att dom plockar ut en halv fredag i månaden (jodå, dom finns fortfarande!).

Och dom vill man ju inte höra ihop med. Med följden att man, hellre än att riskera att missförstås, brer på med DET MEST MENINGSFULLA JAG NÅÅÅÅGONSIN GJORT och ett hysteriskt leende i varje givet läge. EN FANTASTISK TID, 24 TIMMAR OM DYGNET 7 DAGAR I VECKAN. Man törs inte annat, ens inför sig själv. Allt måste bli rätt.

Och vill ni ha ett tydligt exempel föreslår jag att ni går tillbaks och läser tredje stycket. "Världens finaste alla dagar" står det där, och "för det mesta ÄR det fantastiskt". För en bra farsa inser vilket privilegium det är att vara hemma - hela hela heeeela tiden.