För er som aldrig har varit på en: Öppna Förskolan är alltså ett dagis som du besöker tillsammans med ditt barn. Det finns personal på plats, som ordnar lite aktiviteter och sköter leksaker och sånt. Men du ansvarar för din egen unges trivsel. Man kan värma lunch och äta där.

Och så sitter vi där på golvet eller vid bordet (för kaffe får man inte dricka bland barnen av uppenbara skäl), leker eller vakar eller servar. Tjingsar på nån annans unge som räcker en en plastkrokodil, medan vår egen demonstrerar hur bollbanan fungerar för nån mamma. Nån pappa har ingen koll eller lust över huvud taget och har näsan begravd i Metro medan hans knatte är på väg ut i kapprummet. Vi pratar om barnen såklart, Och vem är det här då? är en given samtalsöppnare, liksom Hur gammal är hon? eller Vad stadigt han går! Vi pratar faktiskt nästan bara om barnen. Vi jämför, skryter, oroar oss. Puttrar. Vi vet namnen på alla barnen som brukar vara där, men inte vad deras föräldrar heter. Jag är Elis pappa. Vi lånar ut blöjor till varann. Vi snuddar vid sport, politik och samhälle, men bara litegrann. Ibland är det sångstund och vi sitter och skäms i ring medan vi hummande sjunger att vi heter Karl-Oskar och bor i ett kärr.

Och det är så sjukt lätt att raljera över allt det här. Men någon har tänkt på att Trollet kanske vill pröva andra leksaker än dom som finns härhemma. Någon har tänkt på att det nog är bra för honom att träna lite på att vara i barngrupp innan han börjar riktiga dagis. Någon har tänkt på att föräldrar kanske behöver kunna gå nånstans och träffa andra vuxna människor ett par timmar ibland. Kaffe och hembakt bulle kostar tio spänn.

För mig är Öppna Förskolan svensk gråsosse-socialism när den är som allra allra vackrast.

Kan man inte bygga uppvärmda gångtunnlar överallt i hela världen? Kanske redan nu i vinter? Om man är orolig för klotter och rån så kan man ha dörrar med en speciell kod som bara barnvagnsrullare får tillgång till.

Det blir rena Everest-expeditionen att ta sig till Öppna Förskolan idag.

Jag är en sån där som alltid har klocka på mig. Jag kollar klockan till och med under en skitbra film på bio eller en strålande teaterföreställning (i förhoppningen att hon ska vara så lite som möjligt). Nu har jag varit utan i över en månad. Den ligger på köksbänken och glor på mig. Nej, vilken fin bild av föräldraledighetens totala kravlöshet säger du. Nåja säger jag.

Det är ingen märkvärdig klocka, men jag gillar den. Jag har haft den i ett par tre år. Jag har av naturliga orsaker behövt byta armband på den en gång tidigare. Men dom verkliga problemen började i samband med att Trollet tuggade det andra armbandet till slemmigt klister med sina första små gaddar. Till sist var den inte okej att ha på sig längre, och vi for till Skärholmen för att byta band. Jag hittade ett jag gillade någorlunda (även om det, precis som med skosnören aldrig finns nåt som en liknar det man hade från början. Varför??), det monterades...och SEN upptäckte jag att det var för kort. Mitt fel, jag skulle ha kollat, bara att betala 140 spänn, klippa upp och välja ett nytt. Vid det här laget har Trollet fått nog av varma kläder inomhus, gny och sprattel, så valet av nytt nytt band går väldigt fort. Det monteras, jag går ut, tittar närmre på det och avskyr det. Det är tantigt och plastigt och för smalt.

Samma dag lossnar plötsligt siffran åtta på urtavlan, och ligger och skvalpar därinne. Så kan jag ju inte ha det, så nästa dag går jag till min lokala urmakare. Hundra spänn ska det kosta att limma fast den lilla jävla siffran, och i samma veva måste jag bara köpa ett nytt armband, för jag står inte ut. Och det blir gjort och det blir snyggt och det kostar sammanlagt nästan trehundra spänn.

Två dagar senare tappar Trollet klockan i golvet när han leker med den. Fyran lossnar. OCH kilar fast sig på sekundvisaren. Nu står klockjäveln alltså dessutom still.

Jag har lagt i runda slängar sexhundra spänn på den här klockan dom sista veckorna, klart mer än den kostade från början. Hur ska jag göra nu? Löpa linan ut, spendera en hundring till på att limma fast den förrymda fyran? Eller köpa en ny?

Och för att det här inte ska framstå som det trivialaste inlägget någonsin tänker jag sluta med en vag parallell: Och sådär är det ju med så mycket i livet. Ska man pumpa in lite mer energi och kraft i till exempel ett jobb man satsat på som kanske inte funkar sådär jättebra, eller ska man bryta ny mark? Titta vad allmängiltigt och klokt det blev!

Ålrajt, nördigare än så här blir inte Med en kniv! Det är ett löfte.

Jag har redan i ett tidigare inlägg pratat om att jag skriver läsdagbok, och hotat med att presentera en slags statistisk genomgång av senaste sexårscykeln. Och herregud, här är den! Jag vet ärligt talat inte varför det här ska stå på min blogg, men det ska det tydligen. Kanske ska man se det som en manifestation av kul att ni kom, men det här är mitt ställe och här gör jag som jag vill. Alltså ekvivalenten till att spela typ Einstürzende Neubauten hela julfesten, för ni spelar ju alltid er musik när vi är hos er. (Man kan också se det som utslag av obehagligt intellektuellt skryt, men det vill jag väl inte tro.)

Jag gör alltså ett slags bokslut (bok-slut! Get it, ha ha haaa?) vart sjätte år, där jag kollar av vad jag läser, när jag läser, hur jag läser. Det är kul både för att det pekar å mönster och för att det gör det möjligt att utmana mig själv (Nästa år, Anders, då måste det fanimig bli flera albaner. Du kan inte gömma dig bakom Kadaré i all evighet). Såhär ser mitt andra bokslut ut:

Jag har läst 343 böcker (alltså 4,8 i månaden) av 237 författare.

De sista fyra åren har jag ålagt mig att läsa jämställt. Japp, kvoterat, åhusåhemskt! Varannan damernas har pushat mig att upptäcka massor av grymma författarskap jag kanske inte hade hittat annars, och jag kan varmt rekommendera det. Numera går det av sig självt. Jaha men spelar det nån roll då? Det tror jag faktiskt att det gör. Jag skriver som yrke, och att se till att få så bred inspiration som möjligt tror jag hjälper mig att vara medveten som författare. Dom första två åren i cykeln drar ner snittet något, men det känns ändå rätt bra att jag landar på 46% böcker skrivna av kvinnliga författare.

Mest lästa författare under dom här åren är Iain Banks (8 böcker), Caryl Churchill (7 böcker) och Barbro Lindgren (6 böcker).

Dom här 343 böckerna kommer från 26 olika länder. Tyvärr är bara 6% av böckerna skrivna av författare som inte är européer eller amerikaner. Det vill jag bli bättre på!

Jag läser föga överraskande mest i juli (7 böcker i snitt), men underligt nog minst i maj (3,3 böcker i snitt). Mycket att stå i på jobbet innan semestern kanske?

Och avslutningsvis, här är några av mina mest minnesvärda läsupplevelser från dom sista sex åren:

Sara Lidman: Jernbane-eposet

Magnus Mills: Stängslet, På Orientexpressen intet nytt och Three to see the king

Caryl Churchill: Far away

China Miéville: Perdido Street Station

Stefan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil

Amelie Nothomb: Anti-Christa och Underkastelsens sötma

Muriel Spark: Förarsätet

Audrey Niffenegger: The time-traveller's wife

Iain Banks: The Algebraist

Nu är jag klar. Förlåt.

Nej, din SUV får dig inte att se stor och stark och bred ut. Vi ser bara nästippen och det glesnande håret (eller Axén-Olin-frillan med uppskjutna solbrillor) som sticker upp över instrumentbrädan. Din SUV får dig således att se ut som en ängslig hackspett med skabb uppflaxad på en vedlår. 

Nej, din SUV utstrålar inte trygghet och säkerhet och välstånd. Den utstrålar att du är en tönt med skallen kvar i stenåldern. Den utstrålar att du är en hänsynslös fan med dålig självkänsla, som gärna smälter en polaris till frukost innan du plöjer rakt in i dina medtrafikanters kupéer som en SCUD-missil.

Om du är handikappad eller bor nånstans dit det inte går väg så ber jag om ursäkt. Annars föraktar jag dig och ditt lipande om vägtullar och bensinpriser, så du vet. Inte för att jag tror det bekommer dig, din bracka. Men ändå.