Min bror som forskar i Warwick i England, skickar med regelbundna mellanrum underbara resebrev till oss härhemma. Ett återkommande inslag är antropologiska observationer där han pekar på exotiskheter i det gurkmackeätande, park-muromgärdande landet i väster.

I det senaste beskriver han hur folk i Midlands, tydligen känt för sina extremt engelska höstar, tittar på honom med skräckblandad förtjusning och undrar om han nånsin varit med om värre väder. Och sen blir lite besvikna när han säger att Göteborg inte är nån lek det heller. Inverterad stolthet kallar Broppan det, och herregud vad jag känner igen det.

När jag växte upp var det en vedertagen sanning bland mina jämnåriga att i Åmål där vi bodde, där söps det mest i hela Sverige. Och då var hembränt inte ens med i statistiken! Nån, oklart vem, hade en kusin från Stockholm som ade varit på besök, och han hade varit helt knäckt! Fan vad ungdomarna super här, hade kusinen sagt. Så ofta och så mycket! Jomän, pös vi. Det var först i vuxen ålder jag fattade att det där är nån slags Klintbergare som florerar i nittio procent av alla småorter.

Och jag tror inte det handlar om att Man vill vara älskad, i brist därpå hatad, att man hellre hade varit känd för Sveriges största knäckebrödfabrik eller ett futuristiskt äventyrsbad. Jag tror att man fattade redan då att en hård uppväxt alltid alltid slår en aldrig så konstruktiv, mysig, tråkig eller ångestfylld. Alla vill vara bad-ass. Och har man ingen automatisk hårdhetsfaktor, så får man uppfinna en. Göteborg har organiserad brottslighet, miljonprogram och fotbollshuliganer. Då behöver man inte peka på sitt sugiga väder.

Det är samma mekanism som när jag pratar om att ett av dom kriminella MC-gängen (det på B, vi låter det vara lite anonymt så slipper vi den google-träffen) har etablerat sig på min hemort. Det fyller mig med sorg och ilska och en enorm trötthet. Men också, längst inne, en slags avig stolthet. MC-gäng är bad-ass med en kniv.

Jag skulle nog inte vilja påstå att jag är nån särskilt ironisk person. Liksom alla mina vänner befann jag mig ju förstås i svansen av grimas-generationen på nittio-talet. Jag har jublat åt Eilert Pilarm på Raj-Raj-festivalens stora scen. Jag har gjort citationstecken i luften.

Fast rädd för allvar har jag nog aldrig varit. Tror inte jag nånsin paniskt har skämtat bort försök till uppriktiga samtal - även om jag nog ibland tror att jag känner folk lite bättre än jag gör och därför är lite väl snabb att komma med vi är ju på samma sida-ironier, typ Jaha Farnaz Arbabi, hur känns det att vara Stadsteaterns flaggskepp under Mångkulturåret nu då. Som ibland missförstås. Och eftersom jag är livrädd att bli missförstådd, så leder missförstånd alltid till lååånga förtydliganden, tills alla har tröttnat och gått hem. Att bli illa omtyckt på felaktiga grunder, det är nog min största skräck när jag tänker efter.

Men som jag redan varit inne på så tramsar Loppan och jag en hel del i vår vardag. Och i dom där vardagssketcherna ingår väldigt ofta intagandet av någon idiotisk ståndpunkt (gärna på nån dialekt) och ältandet av den in absurdum. Typ: - Folkrätten ger en faktiskt mandat att slå föräldrar som sätter röda tröjor på pojkar med en käpp. Så länge man inte slår över knäna. Eller Jag tycker Sarah Palin ska få bli vicepresident för hon är så fin i håret. Eller som när en av deltagarna på den ledarskapskurs som Loppans jobb anordnade visade sig ha Såna där hemska dreadlocks. På kontoret! - ett resonemang som slutar med hur Loppan beskriver hur hon demonstrativt gick omkring hela dagen utan byxor, för får han den där, så fick väl jag.

Det är svårt att återge, men vi har väldigt roligt. Problemet är bara att Trollet växer och fattar mer och mer, och även om han just nu tycker tvärtom-lekar av typen Nähädu, du fååår inte kasta bollen på mig, NÄMEN vad GÖR du! är hysteriskt roliga, så visar språkforskning att ironi, som en slags språklig nolla, är nåt man bemästrar rätt sent. Typ elva-tolv-årsåldern. Och vid det laget riskerar Trollet att tro att hans föräldrar faktiskt är högerkristna nazi-knarkare med en kniv.

Vi måste alltså sluta med ironi till vardags. Det får bli nåt man bara ägnar sig åt när det är lite festligt, helt enkelt. Och för att hjälpa oss att ta det på allvar, så sätter vi nu upp en klassisk svär-burk, fast för ironier. En femma eller en tia kommer det att kosta att kalla Kate Moss för tjockis.

Så får vi väl lägga pengarna på nån pretentiös dansföreställning vi kan sitta och himla sönder. Eller nåt.