Imorse slog sig Trollet för första gången så det kom blod. Han trillade från soffbordet för hundrafemtonde gången i ordningen (fick han bestämma skulle han stå på soffbordet hela dagarna), landade bra på kuddarna på golvet, men lyckades slå i läppen nånstans på vägen. Blödde bara en liten stund. Var ledsen och snorig och hulkig en ännu kortare stund.

Och sånt gör mig stolt, upptäcker jag. Jag gillar att Trollet har rykte om sig på Öppna Förskolan att vara robust och tålig och stadig, att han i famnen så snabbt lugnar sig och blir glad och kavat och vill ner igen. Att han inte avskräcks från att försöka igen om han har vurpat i nåt atletiskt experiment. Vilken tuffing du är, tänker jag kärleksfullt.

Framför allt så har stoltheten förstås att göra med att det visar att han är trygg. En unge som inte behöver mjölka smärta för att känna sig sedd. Men utöver det? Plussar jag just den här egenskapen för att den är traditionellt manlig? Hade jag tyckt det var gulligare med långlånga stackare dejsan-sessioner om det hade varit en dotter?

Jag vill inte tro det, trots allt. Jag vill tro att en förmåga att snabbt komma över att man slagit sig faktiskt är nåt bra oavsett. Och just därför har manlighten kapat den och sagt Pix pax, det här är vårt! Ni får...öhm, den där fina blicken för det lilla i tillvaron.  Jag hoppas min eventuella framtida dotter också gråter en liten stund - och sen vill sprattlar för att hon vill tillbaks ner i stöket på golvet igen.

 

Loppan

21 november 2008 13:19

Har allvarligt övervägt om man kan sätta typ halkmatta på hela soffbordet... Blir nog inte vidare lyckat dock, vare sig vad gäller Trollets eskapader - då fastnar han väl och snubblar på bordet - eller det rent estetiska.

 

Håkan (hakke)

24 november 2008 14:09

Jag kan meddela att man blir lika stolt när en dotter är robust, tålig och tar för sig utan att (alltför mycket) trycka ner övriga tultare på öppna förskolan. Tryggheten internaliserad liksom.

http://hakkesnack.blogsome.com

 

Anders

24 november 2008 21:34

Skönt att höra Hakke, om än inte alldeles oväntat. Och visst, att se Trollet hålla fast vid en boll han vill ha när nån försöker ta den, det gör mig också glad. Fast inte lika glad som när han ger salivslemmiga plastfår till mindre barn.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...