Idag har jag bloggat i en månad. Jag vill tacka min familj, särskilt min Loppa och mitt Troll. Jag vill också tacka mina trogna läsare. Utan er och era fantastiska kommentarer hade det aldrig gått. Jag älskar er alla. Förlåt, jag lovade mig själv att jag inte skulle gråta.

Jag hade tänkt att klippa ihop en tillbakablick, ett aldrig så litet greatest hits ur min guldkantade karriär, min motsvarighet till ett sånt därnt vi har slut på idéer, kan vi inte visa lite highlights från förr-avsnitt i en sit-com. Sen slog det mig att ni redan har permalänkat era favoritinlägg, och återvänder till dom dagligen för tröst och vägledning. En blogg är ju mera som en DVD-box, den limiterade utgåvan med massor av extramaterial.

Sen tänkte jag svänga ihop en show i mästarklass på lokala sunkhaket Karlavagnen. Men sen tyckte jag att det vore cyniskt och antidemokratiskt att smutsa ner bloggen med aktiviteter IRL som inte alla läsare får vara med om. Vi kör alltså ett imaginärt firande.

Nu uppträder ett återförenat ABBA med en nyskriven ballad.

Nu gör Robert Gustafsson en jätterolig monolog. Bland annat snyter han sig i kungens slips (haha HA) och skär sig i ögat på en papperskniv.

Nu klänger Cirkus Cirkör i rep på ett poetiskt vis.

Nu sjunger Orfei Drängar ett medley på snapsvisor lite fräckt sådära.

Och NU kommer ett fyrverkeri i världsklass, ett sånt där perfekt synkat som man behöver trettio gravt empatistörda tyskar för att genomföra.

Poff, poff, PABAMMM, poff, poff, TRAMMMMMM-PANG PANG PRAFFFFFF!

(Bilden gör det inte rättvisa! Alla på en gång nu: Aaaaah!)

Tack för en skitrolig första månad. Med en kniv!

Vi gjorde det enkelt för oss igår och köpte hem pizza. Vårt lokala hak är känt i hela södra förorterna för goda, fräscha och GAJGÄNTISKA pizzor. Vi snackar kvarnhjul här.Trollet får förstås smaka, men lite snälla bitar från kanterna som inte badar i salt och kryddor och oliver och curry och fårost och grejer.

Den sista månaden eller så, har Trollet på allvar intressera sig för det som finns på mammas och pappas tallrikar. Spelar ingen roll om vi äter exakt samma mat - älggryta med ris ser i alla fall roligare ut innan det körs tre sekunder i mixern i hans ögon. Och det kan man ju inte klandra honom för. Däremot gör vi vårt bästa för att få honom att fatta att han får hålla sina små tassar borta från våra tallrikar, för sin egen skull. Han har bränt sig på varm mat ett par gånger, och nån gång har han stoppat en näve av nåt vuxenkryddat i munnen och grimaserat vilt.

I gårdagens sedelärande berättelse satt han i stolen medan vi ordnade med bestick och vattenkaraffer. Han pysslade med en ostmacka, pizzorna utom räckhåll. Trodde vi, för plötsligt upptäckte Loppan att han satt och sög på nåt - som visade sig vara jalapeño, rävstark chili (med dom überstarka fröna kvar) som dom envisas med att lägga på Loppans favvopizza och som hon alltid får pilla bort.

Först var det bara inte gott, spotta ut och blä. Sen slog chilijäveln lömskt till, och Trollet började krafsa sig runt munnen med nåt paniskt i blicken i ett par sekunder. Innan illvrålet kom. Och sen var det kaos och försöka få honom att suga på en blöt trasa och tårar som sprutar och ett litet Troll som förorättad gräver med båda händerna i munnen, osäker på vem det är som är fienden.

Och en jättehemsk pappa som inte kan låta bli att fnissa lite, mitt i röran.