Jobbade en halv dag idag. Ett projekt på Tyst Teater som jag kommer vara i allra högsta grad involverad i, och idag ett första möte mellan Riksteatern och norska teckenspråkiga gruppen Teater Manu. Eller så var det tänkt, för norrmännen satt såklart insnöade på Fornebue flygplats, och Arlanda var ju dessutom stängt i vilket fall som helst.

Så det blev exakt samma gäng som höll på och skissade på projektet i våras istället och en uppdateringsdag inför att allt drar igång i januari. En del upprepningar, en del nytt, vettigt och nyttigt och klokt, fast kanske aningen surt att Loppan tagit ut en halv dags semester för det.

Jag var alltså på Riksteatern i knappt tre timmar, inskriven som besökare (med namnbricka till och med, hallå?, arbetar här! har postfack!), sprang rätt upp till plan fyra utan att se mig om till höger eller vänster, körde mötet och sen rätt ut igen. Men ändå: satan vad det satte sig i kroppen på en gång. Ett annat tempo, en annan rytm, ett annat förhållningssätt till...tja, världen? Snabbare, mera korsklippt, kortare bågar, pang pang pang. Fortfarande, nästan sex timmar senare sitter jag här hemma och känner mig vagt onyttig. Som att det finns saker jag borde ta tag i, istället för att sitta här och nöjesblogga som nån jädrans pascha. Nåt rycker inuti. Nåt känner igen sig. Det är lite läskigt faktiskt.

Bland dom saker jag faktiskt ser fram emot med att börja jobba igen i februari är min ganska långa tunnelbaneresa till och från jobbet. När Trollet precis hade kommit och det fortfarande var jag som jobbade, så var dom där trettifem minuterna åt varje håll den enda helt egna tid jag hade. Det var min lästid. Och det kommer att bli min lästid. För som jag längtar efter lästid som inte är sen kväll! Som inte är en kamp för att fatta första raden med ögon som vinglar i kors och som inte slutar med en pocket som slår i näsroten.

Nu består mitt läsande nästan uteslutande av ljudböcker lånade på biblioteket. Det är visserligen trevligt att upptäcka ljudboksläsandet som form (Loppan har med förtjusning läst med öronen i många år), och jag har fått flera riktigt stora upplevelser. Men i grund och botten längtar jag ändå efter att få välja lite mera själv. Nu är jag ständigt utlämnad åt det tunna och eklektiska (se där ja, där kom det!) urval som råkar finnas inne. Och är man som jag inte superintresserad av deckare, och dessutom försöker läsa en kvinnlig författare varannan bok, då blir det tunt. Och är man, som jag, också lite av en en pliktläsare (det ska mycket till innan jag ger upp på en bok, fånigt nog), så kan ljudböcker som inte är bra bli en extra plågsam historia. Nån annan sätter tempot, det går inte skumma, och inläsarens engagemang blir rent provocerande. Jag minns till exempel med fasa ett förutsägbart skrap till bok som hette Ps. Jag älskar dig som överkompenserade för sin sorgliga grundberättelse med så mycket spralligt livsmod att man blev kräkfärdig. Det var en lång vecka...

Inläsaren är otroligt viktig! Är det en dålig inläsning så färgar det oundvikligen av sig på hur man uppfattar boken. Det går liksom inte att komma runt ett monotont, hårdkokt malande med missade huvudord i var och varannan mening. Eller ett överentusiatiskt som totalt suddar ut gränsen mellan det superviktiga och övergångar. Eller en enmansföreställning med överdrivet skojfriska röster och hysteriskt tonfall.

Allra värst är dock en riktigt andfådd, gråtfärdig författaruppläsning, som liksom dryper av den egna textens heliga heliga skönhet och visdom. Som det ohyggliga pekoralet Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Då var det nog nära att folk ringde soc kan jag säga, när dom såg en pappa som i offentlig miljö plötsligt brast ut i högljudda och ilskna Men nu får du väl för faan ta och GE dig kärring!

Vi har besök av vännen Sanna från Malmö. Och Trollet är troligen kär för första gången, för han tycker hon är det bästa som har hänt sen leverpastejmackan. Han slog på stora charmtrumman omdelbart igår kväll när hon kom, den där inledningsvis lite reserverade ungen vi brukar ha var som bortblåst. Han pratade och log och förevisade sitt rum in i minsta detalj, legobit för legobit och bilderbok för bilderbok. Väldigt gulligt, och aningen fööör mycket.

Jag visade inte upp mitt rum. Däremot skivade jag närmast heroiskt ost med hjälp av en potatisskalare. Hemköps diskmedel tycker nämligen det är fiffigare att liksom lägga sig i klumpar ovanpå allting snarare än att lösas upp och göra rent, och därför får man numera i det här huset köra allting i diskmaskinen två gånger. Således stod alla osthyvlar bakom en stängd dörr och jag var tvungen att improvisera. Potatisskalare är en framkomlig väg, men det blir väldigt flisigt och osten blir sig aldrig riktigt lik. Jag rekommenderar det endast i extrema nödfall.