Han har precis äntligen somnat, efter att för första gången ha vällingvägrat fullständigt. Troligen kommer han att vakna i natt och vara tvärhungrig. Kanske är det i natt en välfungerande sovrutin kommer att gå i putten för gott.

Han är sjuk, och det rår han ju inte för. Feber och ett pick-pickande hjärta. På bättringsvägen, men ännu inte bra. Gnällig. Klängig.

Loppan är trött. Jag är trött.

Jag är dessutom, just nu ikväll, trött på honom. Jag avskyr mig själv för det. Men jag har knappt fem timmars sömn i ryggen, och jag har inte haft en sekund för mig själv sedan klockan halv sju i morse.

Och jag vet att jag läcker, att det strålar irritation och negativitet om mig fastän jag försöker vara närvarande,tålmodig och entusiastisk. Plask åker tredje ratade vällingflaskan i vasken, hårt. Och jag vet att det rubbar hans trygghet, om än aldrig så lite.

Just ikväll känner jag mig som världens sämsta pappa.

Bara för att detta är hösten då man inte är sådär sugen på att röra sina små sparpengar, som stadigt smälter som snöglopp i Sahara, så är det enligt lagen om alltings jävlighet också hösten då allting går sönder:

Klockan har jag ju redan varit inne på. Det är en liten grej.

Vår tvättmaskin håller på att ge upp. Torktumlarfunktionen är redan ute ur bilden, och nu börjar centrifugeringen uppenbarligen känna att den får lite för lite tillbaks.

Den där flärpen som man trycker in för att öppna ugnen har helt oprovocerat gått av. Nu får man använda skaftet på en tesked. Vet inte om man kan köpa och montera en ny flärp eller om man måste skaffa en helt ny lucka.

Vårt handfat har spruckit. En burk ansiktskräm gjorde en störtdykning från badrumsskåpet och var uppenbarligen dåktigt hård. Handfatet är silikonlagat och tätt, men ser förjävligt ut.

Som jag också redan har varit inne på har jag köpt nya glasögon. Det berodde på att anti-reflexbehandlingen på mina gamla plötsligt och av oklar anledning började släppa, vilket gav en stor suddig fläck mitt i synfältet.

Och idag har min mobil fått spatt. Den där trademarkade navy-knappen tycker att jag trycker när jag bläddrar - och envisas således med att försöka ringa upp stackars Agneta E, först i min telefonbok, så fort jag öppnar menyn.

Det känns alltså lite som om garantin har gått ut på hela vårt bohag samtidigt. Eller som att vi fått onda tomtar i maskineriet. Och parallellt med att väggarna rasar omkring oss är det CSN-månad med en kniv, avläsning av elförbrukning och jul på gång. Tajming, kallar man sånt. Sen lägger man en peng till i ironiburken.