Alla inlägg den 26 november 2008

Av Anders - 26 november 2008 22:34

Innan gårdagen övergick till en sliten och duster afton full av tvivel, var det också dagen då Trollet sa tappa för första gången. Detta ord är redan intimt förknippat med en riktig klassiker till lek som går ut på att man sitter på en hög plats, gärna en gunga eller ett skötbord, och håller nånting i händerna. Detta något  släpper man hela tiden i golvet, marken eller badkaret, varpå man tittar upp med en troskyldig min där ögonen glittrar av jävulskap och säger tappa med sin klaraste goss-sopran. Om pappan eller mamman tjåstar och pustar och morrar och kallar en för skurk är det ännu roligare.


Jag, som ju var ute i Hallunda i måndags, upptäckte ännu en gång hur mycket roligare grönsaksavdelningar det är på mataffärerna i stadsdelar där det florerar många matkulturer. Vilket ledde till att jag för första gången själv tillredde okra. Alltid lite knepigt med grönt man inte lagat förut, man vet inte hur länge den behöver tillagas, och var gränsen går innan den faller sönder. Men okran höll spänsten och blev huvudbeståndsdel i en stuvning tillsammans med turkisk paprika och vitlök, ett schysst tillbehör till rök- och citronmarinerade kycklingklubbor och cous-cous. Slabang bah (och så fick jag leka matblogg också)!

Av Anders - 26 november 2008 22:29

Till listan Aktiviteter man i möjligaste mån bör undvika om man har en på inte mindre än två ledder krokig ryggrad görs den 26:e dennes följande tillägg:


"Lugga barnvagn i snömodd".


Jag har värk i några muskler jag nog aldrig ens träffat förut.

Av Anders - 26 november 2008 11:37

Singeln Det börjar verka kärlek, banne mig med Claes-Göran Hederström, ett grått omslag med Melodifestivalen 1968! i orange högst upp. Härom dagen stod den i Antikbodens skyltfönster i Västertorp. Precis den singeln fanns i mitt föräldrahem, och om jag inte minns helt fel så var A-sidan låt nummer tre på mitt livs första blandband.


Jag var sex, kanske sju, och hade precis lärt mig hantera LP-spelaren. Vilket jag dessutom hade lov att göra, ett bevis på att mina föräldrar inte var några större musiknördar. Under stort allvar sänkte jag nålen ner mot Bamse-skivan, Krakel Spektakel-skivan, Smurf-skivan eller Drutten och Jena-skivan. Fast nu hade jag uppenbarligen bestämt mig för att köra lite mera vuxet.


Kassettdäck fanns inte på vår bruna Philips-stereo, så jag hade placerat min lilla batteridrivna monobandspelare precis framför en av högtalarna och spelade in på så sätt. Första låten var Yes sir I can boogie med Baccara. Andra låten var med nåt franskt rock-gäng, med tecknade katter på singelomslaget, och hette typ Oh boy. Och tredje låten var alltså Det börjar verka kärlek banne mig.


Resten minns jag inte. Troligen tröttnade jag innan jag ens hade spelat in en sida på kassetten. Men jag minns hur vi lyssnade på mitt blandband i bilen (herregud, föreställ er bruset! Tortyr!) vid nåt tillfälle och hur både mamma och pappa försäkrade att det var jättebra musik. Och hur stolt det gjorde mig.


Det är ju inte den creddigaste av börjor direkt, men lite charmig ändå.

Av Anders - 26 november 2008 11:23

Sen jag gav mig in i det här bloggäventyret så har jag hittat ett drygt tiotal bloggar som jag följer på daglig basis. Och nu dom sista dagarna så har det råkat bli så att flera av dessa bloggare samtidigt har det tufft på olika sätt. Det händer jobbiga saker i deras eller deras närståendes liv. Det finns allvar och smärta i inläggen.


Och då blir det märkliga i att följa någons liv på nätet så uppenbart. För trots att det här är människor som jag spenderat mer tid med än många av mina vänner den sista månaden, så är det människor jag aldrig har träffat, och som jag faktiskt aldrig ens haft en konversation med (att kommentera varandras inlägg räknas trots allt inte riktigt). Ändå upptäcker jag att jag känner med dom, att deras sorg och spleen och depp tar tag i mig.


Ta det lugnt, det här är inte ett inlägg som hyllar min fantastiska förmåga till empati. Eller nåt högstämt om hur internet i sina finaste stunder för människor samman (med OB-tillägg till oboeisten). Vad jag vill komma fram till är bara att när en relation (eller knappt det) som bygger på uppmuntrande tillrop och skojsiga kommentarer på skojsiga inlägg plötsligt möter ett stort allvar, då har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska jag lita på att det är nåt värt att en fullständig främling försöker säger nåt snällt och medkännande? Eller ska jag ta ett respektfullt steg tillbaka och låta personens riktiga vänner ta över?


Det går liksom bortom blogg-vett-och-etikett. Det handlar om vad en ren bloggrelation är värd. Det är som nåt slags första test.

Av Anders - 26 november 2008 00:27

Det är visserligen Trollets andra vinter, men förra året vid den här tiden så handlade det liksom mest om att försöka hålla uppe huvudet - och eventuellt se en skymt av en rimfrostig gran bland alla vajande mobiler och sufletter i synfältet. Man kan nog alltså tryggt säga att dom sista dagarnas snö är en ny sensation i Trollets värld. Och som han gillar det! Särskilt snö som ryker och yr (så länge han inte får den i ansiktet) får honom att skratta så han verkligen kiknar. Fråga inte varför, jag har inen aning, men torsk som jag är på min unges kvillrande skratt (och särskilt dom här sista gnöldagarna) är jag såklart inte sen att försöka mjölka situaionen.


Vi var idag ett av blott två ekipage som var kvar på Öppna Förskolan när dom stängde, och när Trollet smidigt hällts ner i overallen och därefter i vagnen kastade jag lite snö på en vägg, där det fläckvis fastnade. Jätteroligt, tyckte Trollet. Slog av snön från mina vantar under grimaser. Fantastiskt kul. Plockade upp mer snö, slängde på väggen, nu med tilläggsropet Åhhhh BOFFS! Hysteriskt roligt. Proceduren upprepades gång på gång, och eftersom större är roligare i Trollets värld, blev det mer och mer extrovert. ÅÅÅHH BOFFS TJONG POFF! ÅÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST HOST. Trollet vrider sig av skratt - tills dörren öppnas och den andra mamman som var kvar kommer ut. Och jag, som såklart nu dessutom med publik står där och är en riktigt skojig lekfarsa som minsann kan få min unge att garva läppen av sig tar upp ett par nävar till, kastar och tjuter (fast kanske aningen lägre) BOFFS! TJOFF! ÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST!


Och Trollet tittar på mig med en min som säger vafan GÖR du, har du blivit knäpp eller? Och sen på henne med en som säger Förstår du vad jag måste stå ut med till vardags? Och jag säger nåt i stil med Det var skitkul alldeles nyss, men nu passade det visst inte längre ha ha med snö hängande i polisongerna, försöker desperat en gång till utan minsta reaktion från Trollet, medan mamman ler artigt, sätter sin unge i vagnen och går.


Kommer ni ihåg när man var sådär tolv och höll på och larvade sig med nån kompis? Sådär töntigt på ett sätt som man var för gammal för, men skitkul, liksom. Och kompisen fick syn på nån snygg tjej eller några tuffa äldre killar och skärpte till sig på en sekund, men själv hade man inte sett nåt utan fortsatte leka trebent elefant (eller så), helt inne i det, tills kompisen fick putta till en och högt säga Ämen lägg av å va så jäla barnslig då! Den känslan!



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13
14
15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards