Jag vet att jag har gnällt på spam och oönskad reklam förr, men idag fick jag mitt livs första spam-sms. Då menar jag alltså inte Tele2:s sinnessvaga kampanjer för happy friday, fars-dags-mms-med-en-rolig-slips-i eller i vår senaste annonskampanj använder vi ett får för att det låter som billigt på engelska, kul va?

Jag menar Just nu! Tandblekning hos City Dental för endast 895 kronor! Hallå hela fucking världen no matter who and where you are, kom och blek era tänder hos oss. Nej vi vet att ni inte har frågat efter det här, men kom igen! Knappa niehundra buck! Vadå vill inte ha oönskade sms? NU förstår inte jag. Såg du inte priset?

Ärligt talat: nu brakar helvetet löst. Apokalypsen är nära.

Dom av er med lite längre medborgarskap i bloggosfären än jag, har säkert redan sett den här ett otal gånger. Och flera av er jag kommer att utmana har säkert redan gjort den här kedjeutmaningen - eller stönande brutit den här kedjan ett otal gånger förut. Men jag är inte den som nobbar utsträckta händer som går att tolka som att jag är insläppt i den fräna blogg-gemenskapen, och tycker dessutom att det var en lite kul uppgift.

Jag fick kedjebrevet av Frida, och här instrukserna:

"De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Slutet på julen var en traumatisk tid för mig när jag var liten. Inte för att högtiden i sig var över, utan för att jag tyckte synd om granen som skulle kastas ut i kylan. Stod vartenda år och försökte återrehabilitera granstackarn till en liv i det vilda i ett upphackat hål i mossen bakom vårt hus.

2. Jag tycker champagne är överskattat. Även när jag druckit bra skumpa har jag aldrig tyckt att det kommer i närheten av ett vanligt sextiokronors rödtjut (även om jag naturligtvis ackat och ojat när så krävts)

3. Jag är en stor älskare av små, avlägsna öar. På rundresor är min impuls alltid att ta mig till landets mest avlägsna ögrupp, oavsett om den har en befolkning på tolv skallar som ägnar dagarna åt att utvinna torskleverolja. Drömmer om Tristan da Cunha, Azorerna, Seychellerna, Färöarna och Salomonöarna. Till exempel.

4. Jag har en tämligen mild men påtaglig kattfobi. Den blir värre om jag mår dåligt på andra sätt, men jag tycker alltid att katter är obehagliga och har läskiga ögon. Jag kan vara i samma rum som en katt, men behöver veta var den finns och vill inte ha den på mig. Detta gör att jag på katt-språk signalerar kraftig dominans, med följden att katter gärna stryker runt mig för att fjäska in sig. Och där sitter jag stel som en pinne.

5. Mitt efternamn är vallonskt. Vallonerna var grymma smeder och kom till Sverige för som högkvalificerade arbetare i den framväxande järnindustrin. Utom mina sissiga förfäder som kom som gipsgjutare till Läckö slott. Kanske är det här min känsla av underlägsenhet visavi hantverkare kommer ifrån?

6. Jag kan dra mig in i det längsta med att hoppa i duschen för att det är så jävla tråkigt att torka sig efteråt. Nån slags helkroppstork vore drömmen.

7. Jag är helt värdelös på att minnas ansikten och namn. Har hur många pinsamma minnen som helst av att presentera mig och få höra Jamen Anders, vi satt ju bredvid varann på Saras bröllop eller av att försöka ställa ledande frågor till någon som uppenbarligen vet en massa om mig, för att få nåt jävla hum om vem människan är. Numera garderar jag mig ofta när jag presenterar mig för folk och säger  Vi har träffats va? Och svarar människan nej så säger jag Vad konstigt, jag tycker jag känner igen dig jätteväl! Har alltid känt mig självupptagen och ouppmärksam. Blev lättad när jag hörde talas om ansiktsdyslexi i vuxen ålder.

Ålrajt! Vem ska man utmana då? Frida har redan kastat handsken på en del bloggar jag följer. Och ett par andra har just gjort den här utmaningen har jag sett. Men jag utmanar väl Mia, Julia, Happy Sally, Malena Tripletmama, Hakke, Sofia och Gallimattias-Stefan då. Om ni bryter kedjan tar fan era själar!

Fast allvarligt talat är det, i analogi med tidigare resonemang, helt okej om ni redan har gjort den här listan eller bara tycker det känns trött. Jag lovar att gilla er ändå, och eventuell otur i kärlek beror i alla fall inte på mig. Den roligaste responsen på den här utmaningen hittade jag förövrigt hos Fridas kompis Spov som, när Frida försiktigt framförde den, buttert responderade (och jag citerar): Jävel. Får se om jag ids.

 Jag minns mitt livs första kedjebrev. Det kom, maskinskrivet och med en aura av angelägenhet, från min kusin Sara. Det var (precis som alla andra kedjebrev) en länk i väääärldens längsta brevkedja, som skulle in i Guiness rekordbok året därpå. Helt säkert. Promiss! Tror inte det var av det där slaget som berättade om hur herr X som hållit kedjan vunnit en miljon och träffat sitt livs kärlek, medan fru Y som brutit den kort därefter rövades bort av radioaktiva kannibaler. Men det fanns nåt vagt hotfullt över hela grejen, minns jag. Och det här var före enkel tillgång till kopieringsapparater, så det handlade verkligen om att tröstlöst skriva samma brev tio gånger. Och vem skulle lilla jag skicka till?

Jag gick och sneglade på det där brevet i flera veckor med en blandad känsla av utvaldhet och tyngd på mina axlar, innan mamma förklarade att kedjan inte stod och föll med bara mig, och sanktionerade att jag slängde det i papperskorgen. Det var skönt minns jag.

Nu har jag fått en utmaning av Frida, och lite spökar det där barndomens kedjebrevande både hos givare och mottagare tror jag. Det ligger nåt lite ursäktande hos henne, och nåt lite skräckslaget hos mig. Fast grejen är kul och det är klart jag ska göra det. Fast just nu vaknar Trollet, låter det som. Så ikväll smäller det!