Jag är en tämligen måttlig julälskare. Jag gillar maten i några dagar, jag gillar det lugn som i bästa fall sänker sig framåt juldagen. Jag kan drabbas av ett väldans mysigt mys, men i så fall först runt den 23:e på kvällen, när granen väl är klädd.

Loppan älskar jul. Med en kniv. Vilket inte är samma sak som att hon skulle vilja fira jul varenda dag året om. Tvärtom, Loppan vårdar sin julstämning, suger på den, pysslar med den som en ömtålig planta. Till exempel har hon talrika skivor och band med julmusik (högstämda munkar, Elvis, Anders F Rönnblom och Jag såg mamma kyssa tomten - hela linjen) som hon strängt förbjudit sig själv att lyssna på före första advent. Eller 1:e december, vilket som inträffar först. Och vid nyår går en sträng bortre gräns - slut utan prut! Det hinner dock bli några varv ändå, kan jag meddela.

För mig har före jul dessutom oftast varit en deadline, så december har tenderat att vara en stressig månad, med julstöket som en enerverande summerton ovanpå. Åh, nu är det bara tre veckor kvar, tindrar Loppan. Ugh, säg inte så, jag har fan en miljon grejer som...stånkar jag. Det är lite underligt att en månad om året vara så totalt ur fas med den man älskar.

Fast jag tycker Loppan sköter sitt beroende snyggt för det mesta. Hon tassar ut i köket, varifrån jag bara nätt och jämt kan urskilja Bing Crosbys pinglande bjällror och kärnfamiljshyllande smetstråkar. Hon pyntar i småportioner, så att jag får konfronteras med och vänja mig vid en tomte i taget. Och hon köper papper, band och etiketter som hon gömmer längst upp i städskåpet tills det är dags. Ibland liksom skuttar hon med ett hemlighetsfullt leende, men oftast ser hon bara lite extra glittrig ut i ögonen.

Trollet kommer att bli en julälskare, nåt annat kan jag inte tänka mig. Då får hans mamma stå för entusiasmen och pirret och förväntan. Medan jag får vara lektionen i tålamod och styrsel och sans och det är ju faktiskt inte riktigt jul ännu. Surarslet som ,försöker jag intala mig, behövs för att själva julen ska bli det där myset. Som den ju i slutändan oftast blir.

Såg ett inlägg på Mias finfina blogg för några dagar sen om hur hon på sin födelsedag lyxade med jordnötssmör direkt ur burken. Åh, mmm, jordnötssmör tänkte jag som en lydig konsument, det var längesen! Och köpte en stor jävla burk Skippy nästa gång jag handlade.

Och glömde således ÄNNU en gång att jordnötssmör ingår i gruppen livsmedel du TROR att du gillar men i själva verket ledsnar på tämligen omedelbart. Här återfinns även sånt som Kalaspuffar, böcklingpastej, lemon curd, HP-sås, smaksatt mjukost och olivtapenad. Sånt som jag kan gripas av en enorm entusiasm för i butiken och bära hem som handlingens själva krona. För att tre dagar senare diskret putta förpackningen längst in kylen. Där den får stå tills den gått ut eller i värsta fall täcks av luddigt mögel, och jag äntligen kan med att kasta den.

Jordnötssmör (jag kan för övrigt verkligen känna hur mina kranskärl kloggar igen när jag äter det, alltså fysiskt!) borde säljas i fingerborgsstora förpackningar framme vid kassorna. Påminn mig om det nästa gång jag får impulsen att släpa hem en glasburk på ett halvkilo.