Okej, så vi var på restaurang igår, kvarterskrog på Östermalm. Traditionsenligt bjuder farsan och min faster grannarna på landet på en helg i Stockholm för att dom ser efter pörtet när schläkta inte är där. Grannas som dom kallas (lite rustikt sådära), är lantbrukare, äldre, och världens rejälaste människor, verkligen.

Dom har inte sett Trollet sen förra året, när han ännu var ett litet knyte som gick på kropssvarm flytande föda. Således ack och oj och putt och vad stor och present (en spelande giraff som kommer driva oss till vansinne, men som Trollet såklart älskar)! Och vi då, dom stolta föräldrarna, som under eftermiddagen sett Trollet bete sig på sitt allra charmigaste hemma hos faster. Vi sitter där och myser över vårt fina barn.

Som tämligen omedelbart börjar bete sig som faan. Gnölar, vill inte sitta, vill dra ner grejer från bordet, ska gå omkring i den trånga lokalen, vill inte äta nånting alls över huvud taget, fäktar och slåss, djupt och innerligt missnöjd vad vi än gör. Hade vi plockat ner månen hade han tyckt att den var fel färg. Jag är FAN inte er cirkusapa-jävlig, totalt och i grunden hopplös. Och så runtomkring högborgerliga ekipage som snörper och skakar på huvet, sura servitriser och INGEN plats att ta vägen nånstans. Och där stod man med en sprattlande unge och kände för att skrika Men okej, tycker ni det verkar som att jag är glatt omedveten om att vi stör eller???

Japp, sunt och mänskligt och det där har alla föräldrar varit med om och hej och hå. Men igår var alltså Trollets första riktiga party-crashing. Och för mig och Loppan var det första kvällen vi skämdes för vårt barn offentligt. Inte den roligaste av oskulder att bli av med, men nu är det gjort.

Och överlevde gjorde vi ju allihop.

Mitt i all mailkollaps-vrede som inte riktigt vet vart den ska ta vägen, så måste det, som sagt, tilläggas att dom sista dagarna varit ett riktigt delikat socialt smörgåsbord.

I torsdags rullade jag vagn och hängde på Rum för barn (stans högsta koncentration av snoriga barnnäsor och ett elddop för vilket immunförsvar som helst, men mysigt ändå!) med fina kollegan och vännen Anna. Ännu en sån där person som man känner att samtal kan vara som en dans med.

I fredags tog sig hela familjen till Tanto för att för första gången säga hej till Siri, Lindas och Henriks nykomna under. En sån liten fin tjej! Och bisarrt förstås att påminnas om att Trollet också var sådär liten alldeles nyss, och man tyckte att det var tungt att gå och vyssja fyra kilo. Nu framstod hans tassar som rena smedlabbarna jämfört med Siris pyttesmå. Och fast Trollet var lite förvirrat bekymrad över att koncepten mamma och pappa sträckte sig bortom hans egen sfär (han pekade lite oroligt på Henrik och sa pappa? med en blick som skvallrade om att han tänkte nu har det hänt nåt som kommer förändra hela skiten här) så var han så fin och försiktig med lill-tösen. Klappade snällt snällt, pekade och log och var sitt allra charmigaste.

Och igår träffade vi pappa och faster och Broppan och grannarna på landet, först över en fika och sen på resturang. Och ikväll är det Residents-konsert med Ulf och Helen och framåt aftonen kommer världens bästa lillebror och bor över (hurra!)  och sen är Gianina, en dramatiker från Rumänien som jag känner, på Stockholmsbesök i veckan, liksom Leif från likaledes exotiska Malmö, och Jakob, som jag inte sett sen i somras vill gärna komma och hälsa på före jul och...

Har tidigare pratat om att det ibland känns hopplöst att få till nånting utan fem veckors varsel i den här stan. Sen kommer en sån här period när det är ett snärj att få ihop allting, och jag inser att jag nog mitt i all min sociala undernäring är lite av en soffpotatis också. För lite lite ser jag redan fram emot att lunken bara ska bli lunkig igen...

Fast om två veckor sitter jag väl igen och lipar om att vi inte har nån som kan komma över på glögg fast jag minsann sms:at tio minuter innan jag satte glöggen på spisen och allt. Hå hå jaja.

Skulle egentligen skrivit fina saker om helgens sociala samvaro nu, men är irriterad så jag skakar över att ha fått min söndag sliten i stycken av en jävla mailadress som har bestämt sig för att tuppjucka ur. Har min vana trogen sparkat på en dum juicpress och brutit en ful jävla skit-blyertspenna samt hött hotfullt mot datorn med knuten näve, men det hjälper inte och snart exploderar mitt hövve. Då blir det Ventilen!

Vad som hänt är alltså följande: min fin-mailadress, som bortsett från lite spamläckor det allra sista har fungerat som en klocka (och då en annan klocka än min, märk väl) har plötsligt blivit som en överbeskyddande och frikyrklig hönsmorsa. Nu avvisar den vad det verkar sisådär hälften av all e-post enligt nåt totalt obegripligt system. Och meddelar på tillbakastudsen att den där adressen, den har vi AAAAALDRIG hört talas om för säkerhets skull.

Och, kära vänner, baksidan med gratis webb-mail är att supporten består av en enda nisse som är dåktigt pårökt på nån paradisö nånstans eller i en bunker i Kazakstan. FAQ-en å sin sida är fullsmockad med svar på svåra frågor som I have recieved  a mail from an unknown sender. What do I do with it? men har såklart inget om några problem som nån nånsin faktiskt har problem med. Så nu måste jag försöka formulera ett tydligt mail på engelska till den pårökta nissen (och hoppas att hans svar inte studsar med meddelandet nu förstår vi inte vem du menar), vilket kommer att leda till otydliga svar, bön om förtydliganden, ännu otydligare svar och tårar. Tårar! Sanna mina ord med en kniv.

Alternativet är att skaffa en ny mail-adress, men har du försökt det nångång? Det tar flera jävla år att få genomslag på en sån åtgärd. INGEN av dina vänner bryr sig om dina hej, jag har bytt-meddelanden. ALLA fortsätter med en dåres envishet att skicka till den gamla adressen, för att sen höra av sig med frusterade sms om att dom inte får svar. Jag har polare som fortfarande försöker nå mig på min student-adress på DI. Jag tog examen 2004.

Och skulle jag ändå till sist bestämma mig för att det är det som måste göras, så är det hela jiddret med att flytta över adresser och alla dom där 700 mailen med viktiga grejer som man har sparat för man vet ju aldrig...

Sånt här är tamejävlars jävlar det sista jag vill göra med min söndag/namnsdag/första advent. Jag vill slå nån med en kofot i huvudet, otäckt hårt, men vet inte vem.