Med snart fjorton månader i ryggen börjar Trollet, luttrad och blasé, nu jaga mera avancerade lekar (hans men snälla rara nån-min när nån på tunnelbanan försöker köra en simpel tittut bakom händerna är bland det mest förkrossande jag sett, för övrigt). Se här tre exempel:

1) Jag är en underlig cowboy. Man klättrar upp på farmors fars gunghäst. Man gungar, samtidigt som man säger gng-gng-gng så att det är tydligt vad man håller på med. Man pekar på hästen och gör gnäggljud. Sen kastar man lite slängkyssar, pekar koncentrerat på tre olika stolar, klättrar av hästen (här kan man eventuellt behöva lite hjälp), matar den under smackljud med till exempel ett metalllock, klättrar upp på hästen igen och börjar om. Lekan är slut när man trillar av och slår sig.

2) Jag är Den Nya Konsten. Man tar en grabbnäve kritor i olika färger. Så bläddrar man planlöst i ritblocket, sätter små märken här och där. Ibland råkar man komplettera något som redan finns, men oftast bryter man jungfruelig mark. Efter en genombläddring av blocket släpper man kritorna bakom ryggen, tar en ny grabbnäve och börjar om. Om någon (till exempel en insnöat komformistisk pappa) försöker samla ihop dom ratade kritorna så blir man förbannad. Leks tills det börjar se ut som om man är mera sugen på att rita på golvet och konstcensuren slår till.

3) Jag är en fullblodssadist. Man tar den gammaldags väckarklockan från nattduksbordet. Man drar upp mammans eller pappans tröja och applicerar det kalla stålet mot huden. När föräldern piper satan vad kallt i falsett ler man nöjt och flyttar klockan till ett nytt ställe. Leks tills man själv tröttnar och inte en minut mindre.

Trollet sov i natt för första gången hela natten i eget rum! Nu är således operation "Bara Loppan och jag och en hel natts sömn" inledd på allvar. Nästa steg blir att inte vakna och sätta sig kapprak för att babylarmet känpper igång varenda gång en bil passerar utanför i mer än trettio kilometer i itimmen. Dit har vi en bit. Han har dessutom idag lärt sig känna igen raket, komplett med snyggt woooosh-ljud.

Avdelningen mera...tveksamma framsteg får idag bestå av att Trollet också för första gången på riktigt har krit-målat på nånting som inte är papper. När hans kissnödige fader avvek en minut passade Påsen med Odygd på att snyggt bemåla en kudde med orange, grönt och brunt (den där lilla blå, Loppan. No biggie!). Halvsnygg blev den.

Jag vaknade idag upp till en värld där världens mäktigaste politiker för första gången inte är vit, och det känns ju rätt mäktigt rent strukturellt om inte annat. Jag infogade dessutom igår mitt livs första hyperlänkar, men jag erkänner generöst att det är ett mindre steg rent globalt sett.

Är det någon som kan svara på varför det är fullständigt omöjligt för mig att ta in nånting annat samtidigt som jag måttar upp till exempel välling?

Jag är någorlunda normalbegåvad, tror jag. Jag kan exempelvis köra bil, fippla med stereon och debattera kulturpolitik samtidigt. Men ge mig ett kaffemått och det räcker med en milt skrapande stol för att jag ska tappa bort mig helt. Och då pratar vi om att räkna till fyra och en halv här. Nån som har en teori? (Biologistiska idéer om mäns dåliga simultankapacitet undanbedes. Känner alltför många kvinnor som också stirrar ner i bryggarfiltret med ett desperat uttryck av sju eller åtta? i blicken.)

Är det bara jag, eller blir Debatt på SVT snuttigare och snuttigare och dummare och dummare för varenda vecka? I dagens amerikanska valspecial fick vi oss av Fredrik Segerstedt den odödliga visdomen till livs att Obama "står till vänster om svensk socialdemokrati i många viktiga frågor" och faktiskt nästan är kommunist (oj, nu blev ju valet spännande på riktigt!), att "frihandel är det viktigaste som finns" (av allting i hela världen får man tänka sig då) och odödliga retoriska plattityder som "Obama, han bara pratar om förändring, men är det någon som vet vari den ska bestå?" av ännu en blond förstaårsstudent på Handels. Var hittar dom dom?

Muppigast idag var ändå utan tvekan Siewert Öholm, som menade att för hans del vägde skålen över till republikanernas fördel i och med att Sarah Palin klev in i matchen med abortfrågan i högsta hugg. "Så du har inga problem med att hon har sagt att även våldtäktsoffer som blir gravida ska tvingas föda?" frågade (som vanligt tendensiöse) Skjutjärns-Janne. Varpå Siewert the pinhead svarade: "Sådär kan man ju sitta här i Sverige och försöka spetsa till det. Men vi pratar här om en kvinna som till och med var beredd att föda ett barn fast hon visste att det hade Downs syndrom". Ja just det Siewert, för ett önskat barn inom ramen för ett långt förhållande som råkar ha ett funktionshinder, det är ju lika illa som att bli gravid under en våldtäkt. Absolut jämförbara storheter där.

Att den mannen har tillhört en journalistisk mittfåra framstår som mer och mer absurt för varenda gång man ser honom.

Alltså, jag är ingen stor älskare av dansbandsmusik direkt, det ska jag verkligen inte påstå. Men en anings anings sned blir jag ändå på stora delar av kritiken mot SVT:s Dansbandskampen (Japp, jag har sett det. Jag är småbarnsförälder. Jag ser också Singing Bee, Sing-a-long och Doobidoo på någorlunda regelbunden basis.) Inte för att programmet inte skulle vara lätt yrvaket och halvfalskt i sitt innerst inne älskar vi ju alla dansband-tilltal. För det tror jag verkligen att det är. Men kritiken å sin sida, med Croneman på DN i spetsen, präglas av nån slags protektionistisk, faderligt nedlåtande blick:

Nämen ni vet den där...tja, kulturen, den blomstrar bäst långt från finrummen, den. Den mår bäst av att få vara i fred och tuffa på. Vi gör den bara en otjänst genom att lyfta upp den och försöka göra den till nåt den inte är.

Som om dansbanden inte skulle vara förmögna att ta egna beslut. Som om dom och dom fan miljoner människor som lyssnar på dom skulle vara det här gänget, om ni minns. I grund och botten är det samma gamla jävla metro-norm. Storstaden är bra på riktigt, landsbygd och småstad och deras töntiga rurala uttryck är "bra" på det där lite gulliga mindre vetande sättet. Det ska vara genuint och äkta och helkonserverat.  Dialekt är fint det! Men som tur är har man tränat bort sin egen.

Loppans goda vän och min nyfunna bloggbekant Julia, med ett års elegant och roligt bloggande i ryggen, skrev igår under stor genans och med massiva doser självironi ett inlägg om att inte ha något att blogga om (sitt första?). Och så mycket har jag redan förstått efter ett par veckor i den vär världen, att det är inte den allra ovanligaste av cyberflaskposter precis. Shit jag vet inte vad jag ska skriva liksom, här har inte hänt nånting, eller jag går i skolan och hänger med Matte, men oj vad kul för er att läsa det. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, hejdå.

DIT har jag inte kommit ännu - och skit vore väl det efter två veckor. Däremot består mitt allra första inlägg av en ironisk grimas över det förmätna i att gödsla världen med ännu en blogg, pust och stön, ack och ve, haha kolla vilken självdistans. I likhet med, har jag upptäckt senare, i runda slängar 97% av alla andra bloggar.

Det är väl så. Det finns en slags standrardväg att vandra när man prövar ett nytt uttryckssätt, och ett antal klichéer måste man nog snubbla på för att hitta sin form. Just nu känner jag mig lite som bloggosfärens motsvarighet till nystartade Teater Skolios (ett namn som ingen i gruppen är helt nöjd med, men som var det enda alla kunde tänka sig, efter att bland annat Teater Perfid, Teater Origo, Teater Bamsekuken och Gengångarensemblen fallit bort i diskussionerna):

 Man har hyrt in sig i ABF-husets lilla aula. Man har valt att spela Harold Pinters Mathissen (det stod mellan den och Strindbergs Den starkare eller Sartres Inför lyckta dörrar) fast med två kvinnor i rollerna. Man har tapetserat stan med fotostatkopierade A4-affischer (i gult, för det syns mycket bättre). Man har kontaktat gymnasieskolor mailledes, för man tänker att pjäsens tema om status och manlighet borde vara sjukt i linje med vad man behöver se när man är sexton. Hittills har ingen svarat, men man hoppas. Man har en scenografibudget på tvåtusen spänn, entusiasm by the bucket och en liten liten gnutta storhetsvansinne. Och bredvid står rävarna och ler med roat överseende.

Samtidigt är det här bland det roligaste jag har gjort, och så länge jag har sex betalande i publiken så tänker jag köra på. Tally-ho!

Trollet har idag gjort slut på sin första tub tandkräm.

Loppan ringde hem idag på sin lunch. Ni har det bra förstår jag, sa hon. Och det hade vi ju. Trollet sov lugnt, jag kokade pasta, preppade Troll-lunch och kollade mail. Fast vadå ni har det bra, FÖRSTÅR JAG? Vad betyder det?

Min listiga hustru kollar bloggen. Är det skitamycket text postat på förmiddagen kan hon lugnt dra slutsatsen att Trollet sovit förmiddag ordentligt, en bra början på en dag i fas.

Och i Göteborg fick jag massor av hälsningar med hem att hon var fin i håret. Jaa, men...hur vet ni det? undrade jag, ständigt ett steg efter och med munnen halvöppen. Det hade dom sett på bloggen, naturligtvis. IRL är för töntar.