Alla inlägg under november 2008

Av Anders - 3 november 2008 22:08

Trollet är fortfarande hostig och skraltig och gör betydligt färre knop än vanligt. Babysim var inte att tänka på idag. Inte för att jag tror att han smittar längre, men han låter som om han hade hessiska pesten -med en kniv. Sånt där är vi småbarnsföräldrar känsliga för (Men varför snyter hon inte ungen? Nu har han geggat ner varenda leksak och Trollet som PRECIS blivit frisk!)


Det stoppar honom dock inte från framsteg. Dom sista dagarna har han associerat en islagen spik med hammare (ett av dom där orden han faktiskt uttalar), härmat en ko, en hund och en krokodil (som låter ksch-ksch-ksch ifall nån undrar. JAJA, jag blev tvungen att improvisera lite, okej?), lärt sig vad garderob betyder och börjat fasa ut krypandet på allvar till förmån för en snyggt knäande gång.


Idag, trött och klamrig, såg han sitt livs första film, mästerverket Teletubbies 10 year anniversary not for sale promotion only som vi fick när han föddes. Det var en rafflande historia (Dipsys hatt var försvunnen, brödrosten gick bärsärk, nån trampade i en vattenpöl...) som höll oss båda på helspänn i en timme. Helt ärligt tyckte han det var grymt att det äntligen hände nåt som intresserade honom i den där burken.


För egen del gjorde jag igår bokslut för mitt tolfte år som skrivare av noggrann läsedagbok. Tredje november var dagen då jag började, på den tid då dinosaurierna vandrade jorden. Och eftersom jag var sjätte år gör en slags statistisk översikt (varför vart sjätte? För att det var så länge min första läsedagbok räckte innan den var full) så kan den ivrige läsaren vänta sig det nördigaste blogg-inlägget någonsin inom en mycket snar framtid. Tag Warning!

Av Anders - 3 november 2008 11:15

Jag tillhör Anna-Johan-Maria-Anders-generationen. Vi heter samma sak allihop. Jag har varit Anders D bland klassens konstant åtminstone två andra Andersar hela min uppväxt. Det tror jag är ett av skälen till att folk i min ålder spenderar så mycket tid på att hitta det där speciella, fantastiska namnet till sitt barn. Och visst, namn hoppar oftast över två generationer och återkommer, och visst, det är mycket farfars- och mormorsnamn nu. Men det är också hitte-på-namn, film- och boknamn, ännu äldre namn, ett medvetet letande efter det unika. Det är inte med odelad glädje jag noterar att Elis (som då är Trollets riktiga namn) har tagit sig in på topp-hundra-listan. Visserligen nätt och jämnt, men ändå.


Ibland blir det nästan absurt. Vi träffade på en fest senaste nyår en kille som bodde i Danmark och hade en son med ett fint och ovanligt namn. Vi har alltså aldrig träffat den här snubben förut, eller hans son över huvud taget. Och dom bor inte ens i Sverige! Ändå, när vi pratade aldrig så löst om att om vi får en son till nån gång så kanske han skulle kunna heta... så kände vi nog bägge två att Nja. Det blir ju lite snott, liksom. Och hur många vet man inte som går runt och har VÄÄÄRLDENS finaste namn om vi skulle få en dotter nån gång - fast vägrar tala om vilket namn det är?


Därför kan man inte låta bli att småle när man inser att det absolut vanligaste namnet på Öppna Förskolan är Bruno! Det finns tre stycken, varav två dessutom gick i samma mammagrupp. Det hade nog inte Bruno U:s, Bruno G:s och Bruno L:s föräldrar räknat med, nej.


En lätt skrämmande tanke slår mig, för övrigt. Det finns, i enlighet med varannangenerationsregeln ovan, en stor risk att våra barnbarn kommer att heta Kjell, Barbro, Berit, Margareta och Bengt-Åke!

Av Anders - 2 november 2008 23:14

Kära snälla älskade ni. Det är ett faktum att under en femtimmars mjölkpallsresa mellan Göteborg och Stockholm så råder total mobilskugga cirka fyra timmar och femtio minuter. Så är det bara. Alla mobiloperatörer har täckning i 98,5 procent av Sverige, men av nån anledning har dom där 1,5 resterande procenten lyckats hamna precis längs med spåren på samtliga landets järnvägar. Fråga inte varför.


Det är naturligtvis helt okej att trots det chansa på att ringa sin väninna i Trollhättan eller syster i Töreboda (nu passerar vi alldeles strax ditt hus här!). Det kan ju gå vägen en liten stund, och jag har inga synpunkter på det. Man prövar, man hinner byta några ord, det skiter sig. Man går vidare med sitt liv. Vad som däremot faan INTE är okej är att att sitta och vara konstant häpen över att personen i andra änden inte hör en, och gaffla: Hallå? HALLÅ? HALLLLÅ? Hör du mig? Hallå? Jag hör dig jättedåligt! Jag hör dig jä-tte-dåligt. Hallå?  Hör du mig? För att därpå lägga på och börja om. Igen och igen och IGEN. Hallå! Hal-lå, hör du mig? Nämen vad ÄR det här?


Kan inte Folk som tydligen aldrig har åkt tåg sen mobilen infördes och dessutom fattar trögare än en genomsnittlig spolmask få en egen kupé?



Av Anders - 2 november 2008 22:44

Jag var lite nervös just under tiden Där tågen aldrig stannar hade premiär. Gick omkring och tänkte undrar var dom är just nu, är det paus ännu, undrar vad publiken tycker i några timmar. Men sen dess har det faktiskt varit helt lugnt i det fjärilsbo som är den här killens mage.


Det här är grejen, hann jag tänka, man skiter i själva premiären, då är det lugnt sen. Innan nervositeten högg till med en kniv nånstans i höjd med Landala i lördags, och sen satt där tills ljuset gick ner i salongen en och en halv timme senare.


Som dramatiker som sitter i publiken på min egen föreställning är jag rädd för (i typ fallande skräckordning):

1) Att pjäsen ska visa sig vara fullständigt ospelbar, och att skådespelarna ska tvingas släpa sig fram i ett träsk av yxiga situationer och orytmisk dialog. Ett oändligt tvåtimmarshelvete som jag utsatt dom för.

2) Att pjäsen ska fungera alldeles utmärkt i mina ögon, men att publiken jag sitter i tämligen mangrant ska sucka, stånka och sen gå i paus.

3) Att jag ska avsky uppsättningen djupt och innerligt och tvingas säga Jättekul att se, verkligen efteråt med ett leende som inte når ögonen hur fan jag än försöker.


Fast jag var verkligen nöjd, när det väl rullade igång och tänderna slutat hacka. En ren, avskalad, läskig och nästan skelettartad uppsättning med en aldrig så liten förhöjning som skavde och kliade. Jag hade nog trott att pjäsen skulle kännas lättare i sitt tilltal, men stämningen var tät, underlig och ofta riktigt obehaglig. Kändes väldigt intressant att -nästan- vara "vanlig" publik, pjäsen har ju sex år på nacken och jag har inte varit på ett enda rep. Fick faktiskt en del jajaja juust det, nu är det ju det där ja!-upplevelser, och det hör inte tillvanligheterna när man autistiskt bökat runt i ett material i åtta månaders tid. Några strykningar tyckte jag var synd, nån övergång var klumpig, lite mycket stämningsmusik ibland - men på det stora hela happy happy camper!


Fick också väldigt fint mottagande av ensemblen, som hade varit lite nervösa för att jag skulle komma. Och jag fick än en gång visa att jag är en fin kille som inte bits, och vi frotterade välförtjänt varandras egon. Till syvende och sist tyckte nog Anna-Carin och Kristin som spelar pjäsens två goth-tjejer, att det var läskigare att det faktiskt satt en riktig svartrockare i publiken. Tänk om hon typ tog illa upp! Och jag kunde lugna dom med att det bara var Retro-Karin, som skulle på maskerad direkt efter.


Vännernas omdöme då? Tja, det bjöds på Fan vad grymt, Shit vad bra, Satan vilken igenkänning, Jag är superimponerad och inte ett enda fint. Så antingen gick det hem, eller så har folk läst min blogg och övat hemma framför spegeln...

Av Anders - 2 november 2008 21:57

Redan innan Trollet föddes satt Loppan och jag alltsomoftast själva hemma på helgkvällarna här i Huvudstadens södra förorter. Och även om det är grymt med DVD-boxar och Scrubs-avsnitt som man bara nästan kan citera utantill klockan 23.35 och sådär, så har vi emellanåt varit aningens trötta på att det är lögn (med en kniv!) att hitta på nåt med nån om man inte planerar två till fem veckor i förväg i den här stan. Då har vi tittat drömskt ut mot E4an, som via exotiska Jönköping och Borås tar en till Framsidan.


För i Göteborg, har vi tänkt, där träffas folk hemma hos varann och lagar mat lite spontant. Där ses man över en mitt-i-veckan-fika eller en tisdagsöl. Där kan man bara lyfta luren, och så svarar nån "Jamenförfaan, det är bara att komma över. Carlsson, Karusellflickan, Jochen och jag har köpt lite folkisar och ska se matchen, vi."


Sen har vi efter hand fattat att det kanske har mindre med själva Göteborg att göra än det faktum att vi var studenter allihop när vi bodde där. Att våra gamla klickar på den kanten faktiskt inte träffas och bakar bullar eller äter baklängesmiddag eller står värd för nördiga melodifestivaler eller anordnar underliga fester med tema "majs" sådär superofta numera. Ingen bor längre på kollektiven Struten eller Nollkollo.


Men sant är hursomhelst att fast det är åtta år sen Loppan och jag flyttade från Götet, så har vi fortfarande massor av goda vänner kvar där. Många av dom närmaste. Dom där man längtar efter ofta ofta ofta, och som man har en startsträcka kort som ett anabola-tålamod med. Det märktes inte minst den här helgen, och jag vill slänga dom slängigaste av slängkyssar åt alla vackra människor som sparkat inre som yttre höstlöv med mig.


Retro-Karin och Kalle som syns på bild längst ner hyste mig, bjöd mig på långa frukostar och natt-paella, recenserade GP:s baby-namnsflora med mig och lät mig dessutom kolla bloggen lite snabbt bara klockan halv tre på morgonen... Ola och Mia och jag gick på sedvanlig långpromenad i troligen varenda dunge som någorlunda liknar en skog i Göteborgs innerstad, avhandlande ämnen som sommarstuge-arvs betydelse för syskonsämja, lämpligheten i att odla mustsch när man ska träffa sin tilltänktas föräldrar, minoritetsspråkens ställning samt lite olika villor i Änggården som Mia (sååå roligt att få träffa dig!) eventuellt kunde tänka sig att förbarma sig över ;-)


Och på själva föreställningen dök  en hel packe människor upp, inklusive en hel bunt som jag inte alls hade räknat med. Han Den Störige och Tarja, Linka och Erik, Anna Röd, Jonas, Martin, Hedgren och Besse med lady -Kram på er alla! Att ni sen gav er fan på att sitta i två olika klickar vid två olika bord på Stage Door (jaja jag vet, ni känner inte varann egentligen), så att jag tvingades bli pubens enda minglare - oj, du nu kommer min mat därborta vid andra bordet, hold that thought, jag kommer om tjugo minuter - det må vara hänt.


Och så i förmiddags, tomatsoppa, Olles två-åringsomsorger och en nyfödd liten Tora hemma hos Anna och Micke. Fint! Inte utan att man blir liiite sugen på att ha ett 031-nummer igen - särskilt som det finns minst lika många till som inte hanns med den här trippen.


Fast sen kommer jag över bron härhemma efter fem timmars mjölkpallståg, och det lyser varmt i vår finfina lägenhet och i fönstret står Loppan och Trollet och vinkar - och då är jag trots allt på helt rätt plats här i världen.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13
14
15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards