Dom av er med lite längre medborgarskap i bloggosfären än jag, har säkert redan sett den här ett otal gånger. Och flera av er jag kommer att utmana har säkert redan gjort den här kedjeutmaningen - eller stönande brutit den här kedjan ett otal gånger förut. Men jag är inte den som nobbar utsträckta händer som går att tolka som att jag är insläppt i den fräna blogg-gemenskapen, och tycker dessutom att det var en lite kul uppgift.

Jag fick kedjebrevet av Frida, och här instrukserna:

"De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Slutet på julen var en traumatisk tid för mig när jag var liten. Inte för att högtiden i sig var över, utan för att jag tyckte synd om granen som skulle kastas ut i kylan. Stod vartenda år och försökte återrehabilitera granstackarn till en liv i det vilda i ett upphackat hål i mossen bakom vårt hus.

2. Jag tycker champagne är överskattat. Även när jag druckit bra skumpa har jag aldrig tyckt att det kommer i närheten av ett vanligt sextiokronors rödtjut (även om jag naturligtvis ackat och ojat när så krävts)

3. Jag är en stor älskare av små, avlägsna öar. På rundresor är min impuls alltid att ta mig till landets mest avlägsna ögrupp, oavsett om den har en befolkning på tolv skallar som ägnar dagarna åt att utvinna torskleverolja. Drömmer om Tristan da Cunha, Azorerna, Seychellerna, Färöarna och Salomonöarna. Till exempel.

4. Jag har en tämligen mild men påtaglig kattfobi. Den blir värre om jag mår dåligt på andra sätt, men jag tycker alltid att katter är obehagliga och har läskiga ögon. Jag kan vara i samma rum som en katt, men behöver veta var den finns och vill inte ha den på mig. Detta gör att jag på katt-språk signalerar kraftig dominans, med följden att katter gärna stryker runt mig för att fjäska in sig. Och där sitter jag stel som en pinne.

5. Mitt efternamn är vallonskt. Vallonerna var grymma smeder och kom till Sverige för som högkvalificerade arbetare i den framväxande järnindustrin. Utom mina sissiga förfäder som kom som gipsgjutare till Läckö slott. Kanske är det här min känsla av underlägsenhet visavi hantverkare kommer ifrån?

6. Jag kan dra mig in i det längsta med att hoppa i duschen för att det är så jävla tråkigt att torka sig efteråt. Nån slags helkroppstork vore drömmen.

7. Jag är helt värdelös på att minnas ansikten och namn. Har hur många pinsamma minnen som helst av att presentera mig och få höra Jamen Anders, vi satt ju bredvid varann på Saras bröllop eller av att försöka ställa ledande frågor till någon som uppenbarligen vet en massa om mig, för att få nåt jävla hum om vem människan är. Numera garderar jag mig ofta när jag presenterar mig för folk och säger  Vi har träffats va? Och svarar människan nej så säger jag Vad konstigt, jag tycker jag känner igen dig jätteväl! Har alltid känt mig självupptagen och ouppmärksam. Blev lättad när jag hörde talas om ansiktsdyslexi i vuxen ålder.

Ålrajt! Vem ska man utmana då? Frida har redan kastat handsken på en del bloggar jag följer. Och ett par andra har just gjort den här utmaningen har jag sett. Men jag utmanar väl Mia, Julia, Happy Sally, Malena Tripletmama, Hakke, Sofia och Gallimattias-Stefan då. Om ni bryter kedjan tar fan era själar!

Fast allvarligt talat är det, i analogi med tidigare resonemang, helt okej om ni redan har gjort den här listan eller bara tycker det känns trött. Jag lovar att gilla er ändå, och eventuell otur i kärlek beror i alla fall inte på mig. Den roligaste responsen på den här utmaningen hittade jag förövrigt hos Fridas kompis Spov som, när Frida försiktigt framförde den, buttert responderade (och jag citerar): Jävel. Får se om jag ids.

 Jag minns mitt livs första kedjebrev. Det kom, maskinskrivet och med en aura av angelägenhet, från min kusin Sara. Det var (precis som alla andra kedjebrev) en länk i väääärldens längsta brevkedja, som skulle in i Guiness rekordbok året därpå. Helt säkert. Promiss! Tror inte det var av det där slaget som berättade om hur herr X som hållit kedjan vunnit en miljon och träffat sitt livs kärlek, medan fru Y som brutit den kort därefter rövades bort av radioaktiva kannibaler. Men det fanns nåt vagt hotfullt över hela grejen, minns jag. Och det här var före enkel tillgång till kopieringsapparater, så det handlade verkligen om att tröstlöst skriva samma brev tio gånger. Och vem skulle lilla jag skicka till?

Jag gick och sneglade på det där brevet i flera veckor med en blandad känsla av utvaldhet och tyngd på mina axlar, innan mamma förklarade att kedjan inte stod och föll med bara mig, och sanktionerade att jag slängde det i papperskorgen. Det var skönt minns jag.

Nu har jag fått en utmaning av Frida, och lite spökar det där barndomens kedjebrevande både hos givare och mottagare tror jag. Det ligger nåt lite ursäktande hos henne, och nåt lite skräckslaget hos mig. Fast grejen är kul och det är klart jag ska göra det. Fast just nu vaknar Trollet, låter det som. Så ikväll smäller det!

Innan gårdagen övergick till en sliten och duster afton full av tvivel, var det också dagen då Trollet sa tappa för första gången. Detta ord är redan intimt förknippat med en riktig klassiker till lek som går ut på att man sitter på en hög plats, gärna en gunga eller ett skötbord, och håller nånting i händerna. Detta något  släpper man hela tiden i golvet, marken eller badkaret, varpå man tittar upp med en troskyldig min där ögonen glittrar av jävulskap och säger tappa med sin klaraste goss-sopran. Om pappan eller mamman tjåstar och pustar och morrar och kallar en för skurk är det ännu roligare.

Jag, som ju var ute i Hallunda i måndags, upptäckte ännu en gång hur mycket roligare grönsaksavdelningar det är på mataffärerna i stadsdelar där det florerar många matkulturer. Vilket ledde till att jag för första gången själv tillredde okra. Alltid lite knepigt med grönt man inte lagat förut, man vet inte hur länge den behöver tillagas, och var gränsen går innan den faller sönder. Men okran höll spänsten och blev huvudbeståndsdel i en stuvning tillsammans med turkisk paprika och vitlök, ett schysst tillbehör till rök- och citronmarinerade kycklingklubbor och cous-cous. Slabang bah (och så fick jag leka matblogg också)!

Till listan Aktiviteter man i möjligaste mån bör undvika om man har en på inte mindre än två ledder krokig ryggrad görs den 26:e dennes följande tillägg:

"Lugga barnvagn i snömodd".

Jag har värk i några muskler jag nog aldrig ens träffat förut.

Singeln Det börjar verka kärlek, banne mig med Claes-Göran Hederström, ett grått omslag med Melodifestivalen 1968! i orange högst upp. Härom dagen stod den i Antikbodens skyltfönster i Västertorp. Precis den singeln fanns i mitt föräldrahem, och om jag inte minns helt fel så var A-sidan låt nummer tre på mitt livs första blandband.

Jag var sex, kanske sju, och hade precis lärt mig hantera LP-spelaren. Vilket jag dessutom hade lov att göra, ett bevis på att mina föräldrar inte var några större musiknördar. Under stort allvar sänkte jag nålen ner mot Bamse-skivan, Krakel Spektakel-skivan, Smurf-skivan eller Drutten och Jena-skivan. Fast nu hade jag uppenbarligen bestämt mig för att köra lite mera vuxet.

Kassettdäck fanns inte på vår bruna Philips-stereo, så jag hade placerat min lilla batteridrivna monobandspelare precis framför en av högtalarna och spelade in på så sätt. Första låten var Yes sir I can boogie med Baccara. Andra låten var med nåt franskt rock-gäng, med tecknade katter på singelomslaget, och hette typ Oh boy. Och tredje låten var alltså Det börjar verka kärlek banne mig.

Resten minns jag inte. Troligen tröttnade jag innan jag ens hade spelat in en sida på kassetten. Men jag minns hur vi lyssnade på mitt blandband i bilen (herregud, föreställ er bruset! Tortyr!) vid nåt tillfälle och hur både mamma och pappa försäkrade att det var jättebra musik. Och hur stolt det gjorde mig.

Det är ju inte den creddigaste av börjor direkt, men lite charmig ändå.

Sen jag gav mig in i det här bloggäventyret så har jag hittat ett drygt tiotal bloggar som jag följer på daglig basis. Och nu dom sista dagarna så har det råkat bli så att flera av dessa bloggare samtidigt har det tufft på olika sätt. Det händer jobbiga saker i deras eller deras närståendes liv. Det finns allvar och smärta i inläggen.

Och då blir det märkliga i att följa någons liv på nätet så uppenbart. För trots att det här är människor som jag spenderat mer tid med än många av mina vänner den sista månaden, så är det människor jag aldrig har träffat, och som jag faktiskt aldrig ens haft en konversation med (att kommentera varandras inlägg räknas trots allt inte riktigt). Ändå upptäcker jag att jag känner med dom, att deras sorg och spleen och depp tar tag i mig.

Ta det lugnt, det här är inte ett inlägg som hyllar min fantastiska förmåga till empati. Eller nåt högstämt om hur internet i sina finaste stunder för människor samman (med OB-tillägg till oboeisten). Vad jag vill komma fram till är bara att när en relation (eller knappt det) som bygger på uppmuntrande tillrop och skojsiga kommentarer på skojsiga inlägg plötsligt möter ett stort allvar, då har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska jag lita på att det är nåt värt att en fullständig främling försöker säger nåt snällt och medkännande? Eller ska jag ta ett respektfullt steg tillbaka och låta personens riktiga vänner ta över?

Det går liksom bortom blogg-vett-och-etikett. Det handlar om vad en ren bloggrelation är värd. Det är som nåt slags första test.

Det är visserligen Trollets andra vinter, men förra året vid den här tiden så handlade det liksom mest om att försöka hålla uppe huvudet - och eventuellt se en skymt av en rimfrostig gran bland alla vajande mobiler och sufletter i synfältet. Man kan nog alltså tryggt säga att dom sista dagarnas snö är en ny sensation i Trollets värld. Och som han gillar det! Särskilt snö som ryker och yr (så länge han inte får den i ansiktet) får honom att skratta så han verkligen kiknar. Fråga inte varför, jag har inen aning, men torsk som jag är på min unges kvillrande skratt (och särskilt dom här sista gnöldagarna) är jag såklart inte sen att försöka mjölka situaionen.

Vi var idag ett av blott två ekipage som var kvar på Öppna Förskolan när dom stängde, och när Trollet smidigt hällts ner i overallen och därefter i vagnen kastade jag lite snö på en vägg, där det fläckvis fastnade. Jätteroligt, tyckte Trollet. Slog av snön från mina vantar under grimaser. Fantastiskt kul. Plockade upp mer snö, slängde på väggen, nu med tilläggsropet Åhhhh BOFFS! Hysteriskt roligt. Proceduren upprepades gång på gång, och eftersom större är roligare i Trollets värld, blev det mer och mer extrovert. ÅÅÅHH BOFFS TJONG POFF! ÅÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST HOST. Trollet vrider sig av skratt - tills dörren öppnas och den andra mamman som var kvar kommer ut. Och jag, som såklart nu dessutom med publik står där och är en riktigt skojig lekfarsa som minsann kan få min unge att garva läppen av sig tar upp ett par nävar till, kastar och tjuter (fast kanske aningen lägre) BOFFS! TJOFF! ÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST!

Och Trollet tittar på mig med en min som säger vafan GÖR du, har du blivit knäpp eller? Och sen på henne med en som säger Förstår du vad jag måste stå ut med till vardags? Och jag säger nåt i stil med Det var skitkul alldeles nyss, men nu passade det visst inte längre ha ha med snö hängande i polisongerna, försöker desperat en gång till utan minsta reaktion från Trollet, medan mamman ler artigt, sätter sin unge i vagnen och går.

Kommer ni ihåg när man var sådär tolv och höll på och larvade sig med nån kompis? Sådär töntigt på ett sätt som man var för gammal för, men skitkul, liksom. Och kompisen fick syn på nån snygg tjej eller några tuffa äldre killar och skärpte till sig på en sekund, men själv hade man inte sett nåt utan fortsatte leka trebent elefant (eller så), helt inne i det, tills kompisen fick putta till en och högt säga Ämen lägg av å va så jäla barnslig då! Den känslan!

Han har precis äntligen somnat, efter att för första gången ha vällingvägrat fullständigt. Troligen kommer han att vakna i natt och vara tvärhungrig. Kanske är det i natt en välfungerande sovrutin kommer att gå i putten för gott.

Han är sjuk, och det rår han ju inte för. Feber och ett pick-pickande hjärta. På bättringsvägen, men ännu inte bra. Gnällig. Klängig.

Loppan är trött. Jag är trött.

Jag är dessutom, just nu ikväll, trött på honom. Jag avskyr mig själv för det. Men jag har knappt fem timmars sömn i ryggen, och jag har inte haft en sekund för mig själv sedan klockan halv sju i morse.

Och jag vet att jag läcker, att det strålar irritation och negativitet om mig fastän jag försöker vara närvarande,tålmodig och entusiastisk. Plask åker tredje ratade vällingflaskan i vasken, hårt. Och jag vet att det rubbar hans trygghet, om än aldrig så lite.

Just ikväll känner jag mig som världens sämsta pappa.