Alla inlägg under november 2008

Av Anders - 21 november 2008 13:35

...sen kan man ju i och för sig lipa illsurt över annat än att slå sig, i och för sig. Som en lunch som inte blir klar fort nog, och sen inte visar  sig vara till belåtenhet. Som den senaste timmen. Vad är det för genus på sånt?


Ut och leka i det fina höstvädret nu.


Av Anders - 21 november 2008 12:18

Imorse slog sig Trollet för första gången så det kom blod. Han trillade från soffbordet för hundrafemtonde gången i ordningen (fick han bestämma skulle han stå på soffbordet hela dagarna), landade bra på kuddarna på golvet, men lyckades slå i läppen nånstans på vägen. Blödde bara en liten stund. Var ledsen och snorig och hulkig en ännu kortare stund.


Och sånt gör mig stolt, upptäcker jag. Jag gillar att Trollet har rykte om sig på Öppna Förskolan att vara robust och tålig och stadig, att han i famnen så snabbt lugnar sig och blir glad och kavat och vill ner igen. Att han inte avskräcks från att försöka igen om han har vurpat i nåt atletiskt experiment. Vilken tuffing du är, tänker jag kärleksfullt.


Framför allt så har stoltheten förstås att göra med att det visar att han är trygg. En unge som inte behöver mjölka smärta för att känna sig sedd. Men utöver det? Plussar jag just den här egenskapen för att den är traditionellt manlig? Hade jag tyckt det var gulligare med långlånga stackare dejsan-sessioner om det hade varit en dotter?


Jag vill inte tro det, trots allt. Jag vill tro att en förmåga att snabbt komma över att man slagit sig faktiskt är nåt bra oavsett. Och just därför har manlighten kapat den och sagt Pix pax, det här är vårt! Ni får...öhm, den där fina blicken för det lilla i tillvaron.  Jag hoppas min eventuella framtida dotter också gråter en liten stund - och sen vill sprattlar för att hon vill tillbaks ner i stöket på golvet igen.

Av Anders - 21 november 2008 11:59

Musikmuseum är ett extremt skäggigt och vänligt museum som ligger på en kullerstensgullig bakgård i närheten av Dramaten. Där finns en hemlig skatt för småbarn och deras föräldrar. Den heter Klåink, och jag hade aldrig hört talas om den om inte Måns, på väg ut ur sin pappaledighet i våras, hade tipsat mig.


Klåink är ett musikrum för barn. Tänk er en källare full med harpor, trummor, uppmickade stålfjädrar, mässingspipor, marimbor och en tryckluftsorgel - där det är fritt fram att spela på precis allting. Spännande, stavas det för ett fjortonmånaders kaostroll och hans far.


Ännu bättre är att det som sagt är lite hemligt. Det är sällan särskilt mycket folk där, även om ryska bussturister av nån anledning tycks ha det som ett obligatoriskt stopp på sina Stockholmsbesök. Då är rummet fyllt av vuxna ryssar som hamrar på allt av hjärtnas lust, men oftast är det alltså mindre kakafoniskt än man skulle kunna tänka sig.


Igår var Trollet och jag emellertid helt ensamma där, och då blir det nästan lite konstigt. Jag upptäcker att vi rör oss liksom försiktigt bägge två, att Trollet slår fjärilslätt på mässingspiporna, att jag halvviskar och Trollet pratar mindre än vanligt. Lite stifft nästan. Som om det inte är riktigt okej att ha ett lekrum i offentligheten helt för oss själva. Som om det inte går att ha riktigt skoj utanför hemmet utan att någon tittar på. Märkligt.

Av Anders - 21 november 2008 00:52

Jag har sagt Den finns ju kvar imorgon också (om Buffy-boxen, när Loppan och jag kom fram till att vi nog var för trötta för att se ett avsnitt ikväll). Trollet har sagt bajs.


Vi är alltså ganska lika, min son och jag.


Trollet har för övrigt också sagt kom och galge dom sista dagarna, samt forcerat sista möbelhindret i och med att han knäckt hur man tar sig upp på köksstolarna. Nu är det i stort sett bara ovanpå taklamporna som är utom hans räckvidd.

Av Anders - 20 november 2008 23:25

Min bror som forskar i Warwick i England, skickar med regelbundna mellanrum underbara resebrev till oss härhemma. Ett återkommande inslag är antropologiska observationer där han pekar på exotiskheter i det gurkmackeätande, park-muromgärdande landet i väster.


I det senaste beskriver han hur folk i Midlands, tydligen känt för sina extremt engelska höstar, tittar på honom med skräckblandad förtjusning och undrar om han nånsin varit med om värre väder. Och sen blir lite besvikna när han säger att Göteborg inte är nån lek det heller. Inverterad stolthet kallar Broppan det, och herregud vad jag känner igen det.


När jag växte upp var det en vedertagen sanning bland mina jämnåriga att i Åmål där vi bodde, där söps det mest i hela Sverige. Och då var hembränt inte ens med i statistiken! Nån, oklart vem, hade en kusin från Stockholm som ade varit på besök, och han hade varit helt knäckt! Fan vad ungdomarna super här, hade kusinen sagt. Så ofta och så mycket! Jomän, pös vi. Det var först i vuxen ålder jag fattade att det där är nån slags Klintbergare som florerar i nittio procent av alla småorter.


Och jag tror inte det handlar om att Man vill vara älskad, i brist därpå hatad, att man hellre hade varit känd för Sveriges största knäckebrödfabrik eller ett futuristiskt äventyrsbad. Jag tror att man fattade redan då att en hård uppväxt alltid alltid slår en aldrig så konstruktiv, mysig, tråkig eller ångestfylld. Alla vill vara bad-ass. Och har man ingen automatisk hårdhetsfaktor, så får man uppfinna en. Göteborg har organiserad brottslighet, miljonprogram och fotbollshuliganer. Då behöver man inte peka på sitt sugiga väder.


Det är samma mekanism som när jag pratar om att ett av dom kriminella MC-gängen (det på B, vi låter det vara lite anonymt så slipper vi den google-träffen) har etablerat sig på min hemort. Det fyller mig med sorg och ilska och en enorm trötthet. Men också, längst inne, en slags avig stolthet. MC-gäng är bad-ass med en kniv.

Av Anders - 20 november 2008 22:15

Jag skulle nog inte vilja påstå att jag är nån särskilt ironisk person. Liksom alla mina vänner befann jag mig ju förstås i svansen av grimas-generationen på nittio-talet. Jag har jublat åt Eilert Pilarm på Raj-Raj-festivalens stora scen. Jag har gjort citationstecken i luften.


Fast rädd för allvar har jag nog aldrig varit. Tror inte jag nånsin paniskt har skämtat bort försök till uppriktiga samtal - även om jag nog ibland tror att jag känner folk lite bättre än jag gör och därför är lite väl snabb att komma med vi är ju på samma sida-ironier, typ Jaha Farnaz Arbabi, hur känns det att vara Stadsteaterns flaggskepp under Mångkulturåret nu då. Som ibland missförstås. Och eftersom jag är livrädd att bli missförstådd, så leder missförstånd alltid till lååånga förtydliganden, tills alla har tröttnat och gått hem. Att bli illa omtyckt på felaktiga grunder, det är nog min största skräck när jag tänker efter.


Men som jag redan varit inne på så tramsar Loppan och jag en hel del i vår vardag. Och i dom där vardagssketcherna ingår väldigt ofta intagandet av någon idiotisk ståndpunkt (gärna på nån dialekt) och ältandet av den in absurdum. Typ: - Folkrätten ger en faktiskt mandat att slå föräldrar som sätter röda tröjor på pojkar med en käpp. Så länge man inte slår över knäna. Eller Jag tycker Sarah Palin ska få bli vicepresident för hon är så fin i håret. Eller som när en av deltagarna på den ledarskapskurs som Loppans jobb anordnade visade sig ha Såna där hemska dreadlocks. På kontoret! - ett resonemang som slutar med hur Loppan beskriver hur hon demonstrativt gick omkring hela dagen utan byxor, för får han den där, så fick väl jag.


Det är svårt att återge, men vi har väldigt roligt. Problemet är bara att Trollet växer och fattar mer och mer, och även om han just nu tycker tvärtom-lekar av typen Nähädu, du fååår inte kasta bollen på mig, NÄMEN vad GÖR du! är hysteriskt roliga, så visar språkforskning att ironi, som en slags språklig nolla, är nåt man bemästrar rätt sent. Typ elva-tolv-årsåldern. Och vid det laget riskerar Trollet att tro att hans föräldrar faktiskt är högerkristna nazi-knarkare med en kniv.


Vi måste alltså sluta med ironi till vardags. Det får bli nåt man bara ägnar sig åt när det är lite festligt, helt enkelt. Och för att hjälpa oss att ta det på allvar, så sätter vi nu upp en klassisk svär-burk, fast för ironier. En femma eller en tia kommer det att kosta att kalla Kate Moss för tjockis.


Så får vi väl lägga pengarna på nån pretentiös dansföreställning vi kan sitta och himla sönder. Eller nåt.

Av Anders - 19 november 2008 23:39

Jag har gråa hår. I öronen.

Av Anders - 19 november 2008 22:09

Är det nån mer än jag som lagt märke till att en handfull reklamfilmer på sista tiden börjat svänga sig med nåt slags holistiskt inget blir sig nånsin mera likt, och då menar vi globalt-perspektiv? Vi snackar überhybris här. Gillettes nya lika-många-vassa-blad-som-andra-korståget kör nåt i stil med:


FÖRESTÄLL DIG EN VÄRLD DÄR DU FÅR DEN NÄRMASTE RAKNINGEN NÅGONSIN!


Oj. Ja jösses, hur skulle en sån värld se ut? Tanken svindlar. Det vore ju...nä, jag blir yr här.


Är det här maxläget för utopier numera? Är det här idealet vi strävar efter? För på dystopisidan rullar det ju på, om man säger. Stora läskiga katastrofer lurar, bara några ynkans värmegrader bort. Tre grader varmare? Jösses grabben, föreställ dig en värld där polerna har smält. Och den konstruktiva motbild vi har att sikta mot är....en batteridriven rakhyvel?


Ärligt talat, det är så mycket som måste göras. Och jag vet inte, men jag tror att vi måste ha nåt bättre som pepp än i bästa fall, om vi ändrar vårt beteende, så tuffar det på ungefär som vanligt. Jag tror vi måste börja skissa på det globala ekologiska paradiset, som dröm om inte annat. Fundera på nästa steg. För jag köper inte jiddret om att mänsklighetens politiska historia är färdigskriven, det har visat sig att ett marknadsekonomiskt system på alla sätt är överlägset bla bla bla. Jag tror vi måste börja våga drömma igen. Vad tror ni?

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13
14
15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards