Nästan tomt på Öppna förskolan. Trollet skrotar runt, jag dricker kaffe. Nere vid kudd-ön pågår en konversation mellan två mammor jag inte sett där förut. En av dom har fått en vinterjacka i present till sin lille son. Jackan är vit. Vit.

-Och alltså jag vet inte.

-Men vitt är väl könsneutralt?

-Jamen ÄR det det verkligen?

-Det tycker nog jag i alla fall. Den är ju fin.

-Ja jo. Men den är VIT.

För er som undrar kan jag alltså meddela att snö, mjölk och skrivarpapper möjligen är en aning tjejigt. Alternativt bögigt. Herreminje, plötsligt framstår det där med den rosa haklappen som mindre tillkämpat. Vi har en bit kvar, systrar och bröder.

Med en kniv! är inte bloggagratis mest lästa blogg - ännu. Jag har en liiten bit kvar tills designers börjar höra av sig och tigga mig om att posera på bild i deras senaste bläser. Däremot ÄR faktiskt Med en kniv! en av dom mest kommenterade bloggarna på den här portalen. Ligger stadigt på topp tjugo, jomän! Att det är så många som är inne och kommenterar gör att jag rätt snabbt upptäckte att det är både snabbare och roligare att svara direkt i kommentarsrutan än att göra samlade svar under den här rubriken.

Farbro Knivens brevlåda byter alltså skepnad redan andra gången. Fatta dynamiskt! Det blir istället ett forum för att lyfta fram äldre inlägg som fått mycket kommentarer, där diskussionen fortfarande pågår eller som fått kommentarer som varit särskilt fantastiska.

Under Min mamma läser min blogg! har finfina morsan faktiskt varit inne och gett sig till känna. Och jag slår nästan knut på mig själv för att förklara att den här inre tonåringen är ju bara en känsla liksom!

Olas anekdot under Vardagspremiärer 28:e oktober 08 är kanske det roligaste som står på den här bloggen över huvud taget.

Under Mina tandborstskador som analogi för världen utvecklas en metafor i ljuset av Hakkes taskiga gaddar, och Frida delar med sig av ett par riktigt grisiga länkar.

Under Baby-namn - en svartsjuk historia hittar man massor av kommentarer. Min bror presenterar en teori om ett naturligt urval hos namn i ljuset av att det numera är vanligare att ungar döps till Gandalf än Göran, uttrycket originalitetshetsoffer myntas, Bruno spås bli sin generations Conny och Tant Grön presenterar en flicka som kallas Bersa. Bland mycket annat.

Under En. Två. Fan, nu kom jag av mig försöker kloka hjärnor lösa hur man måttar kaffe utan att tappa räkningen.

Under Siewert the pinhead får man lära sig vad medborgarostricism betyder, samt introduceras en liten pristävling.

Tack snälla alla! Kommentera mera!

Har promenerat en hel del i närområdet det sista halvåret. Jag kan mina kvarter och parker här i Stockholms södra förorter, om man säger så. Och en sak som har slagit mig många gånger är att parkbänkar ofta står väldigt konstigt placerade.

Jag antar att det på nåt vis är stipulerat hur långt det ska vara mellan bänkar i stadsmiljö. För folk med ömma ben och slikt ska det väl inte vara för långt mellan viloställena. Man vill ju inte riskera scenarion av typen: Jag kände mig så stark när jag med huvudet högt passerade den där sista bänken. Nu står jag här, med armarna darrande över rollatorn, och nästa bänk är först på andra sidan gångtunneln. Streta på eller vända? Eller segna ner här på stället? Ack, förbannelse över min hybris!

Nu är det alltså inte bänkarna längs med gångvägarna jag pratar om, utan dom där konstigt placerade bänkarna lite vid sidan om. Två bänkar vända bort från vägen, en meter framför ett albuskage. Två bänkar i rät vinkel uppe i en sly-dunge (utan ens en gångväg som leder dit) och med utsikt över tunnelbanespåren. Tre bänkar som bildar en grupp i kanten av en helt osmyckad grusplan bakom sista längan i villaområdet. Du har dom i ditt grannskap också, om du bara tittar.

Är det som det känns, att nån på stadsbyggnadskontoret suttit med ritningarna och sagt: Jamen det ser fint, det här nya området. Nu behöver vi bara lägga in några avsides ställen där A-laget kan hänga på dagtid och kidsen kan dricka häxa på helgkvällarna? För det kan väl inte vara en ren slump var bänkar råkar hamna? Eller?

Det finns saker man bara inte säger, även om man vet att man inte är ensam om att tänka dom. Här kommer en, är ni beredda?

Ibland är det faktiskt SKITTRÅKIGT att vara föräldraledig.

Och så menar jag inte tråkigt som i Trollet är på surhumör, matvägrar och tycker ingenting är roligt. Nej, jag menar tråkigt som i intellektuellt understimulerad. Trollet är världens finaste alla dagar och för det mesta ÄR det fantastiskt, men ibland är det svårt att uppbåda entusiasm för samma gamla bilderböcker, bollstudsning, att gömma en duplo-katt på uppenbara ställen eller en gunghäst. Ibland längtar jag efter att få prata litteratur och politik och livet med en massa vuxna människor - som tyvärr mangrant befinner sig på jobbet.

Har en del mammor i min närhet som gett verbalt uttryck för den här känslan emellanåt. En blev till och med Anti-mamman i ett reportage i Vi föräldrar. Och det är inte det lättaste, tydligen. Tittas duktigt snett från vissa håll. Att njuta i fulla drag av att vara hemma med sitt barn är förstås intimt förknippat med hur en riktig mamma/kvinna ska vara i traditionell mening.

Samtidigt finns det nåt progressivt, genusmedvetet i att våga verbalisera att man kan vara mamma utan att vara helt tillfreds i myselimys-bubblan. Som pappa har man nästan motsatt problem. Varje uttryck för att det ibland, nån gång, alltså nästan aldrig, men kanske en halv dag på hundra är det kanske inte suuuperkul gör att man riskerar att halka ett snäpp tillbaka mot reaktionära mansattityder av typen Nämen brudar, dom är ju liksom programmerade till sånt där. Jag skulle fan få spader. Gänget som sitter och känner sig duktiga för att dom plockar ut en halv fredag i månaden (jodå, dom finns fortfarande!).

Och dom vill man ju inte höra ihop med. Med följden att man, hellre än att riskera att missförstås, brer på med DET MEST MENINGSFULLA JAG NÅÅÅÅGONSIN GJORT och ett hysteriskt leende i varje givet läge. EN FANTASTISK TID, 24 TIMMAR OM DYGNET 7 DAGAR I VECKAN. Man törs inte annat, ens inför sig själv. Allt måste bli rätt.

Och vill ni ha ett tydligt exempel föreslår jag att ni går tillbaks och läser tredje stycket. "Världens finaste alla dagar" står det där, och "för det mesta ÄR det fantastiskt". För en bra farsa inser vilket privilegium det är att vara hemma - hela hela heeeela tiden.

Trollet har skakat på huvudet som en lek (till exempel för att kolla om farbrorn på bussen gör likadant tillbaks) i många månader, men nu är det tydligt etablerat som ett uttryck för NEJ. Vilket (som av en händelse) nu dessutom är hans grundinställning till alla typer av förslag.

Är du trött, Trollet? NEJ

Vill du ha välling? NEJ

Kom får pappa en kram! NEJ

Vilket är en position som kan omprövas, och ofta gör det omedelbart. Här kommer en sked med päron, vill du ha? NEJ ELLER JO FÖRRESTEN FÖR NU VILL JAG.

Jag inser att det här är gammal skåpmat för alla föräldrar, och att det ingår i den massiva kategorien klichéer om små barn som visar sig vara sanna även för min unge och därmed ohyggligt intressanta, men det antyder faktiskt nåt intressant om att vara människa. Vår första manifestation av självständighet är att säga nej. Har jag ingen lust med alls är grundstenen i att bli en egen individ. Det kan kanske vara bra att komma ihåg när jag känner mig som en trög och skitnödigt skitskeptisk bromskloss.

Längst fram i vårt kryddskåp står flingat havssalt i en liten skål. Eller stod. För jag har vält ut det där flingsaltet tusen gånger när jag försökt komma åt nån kryddburk bakom det, och igår fick jag nog - med en kniv.

DET RYKER NU, DET HÄR JÄVLA FÖRBANNADE KUK-SALTET, JAG ORKAR FAN INTE SE DET MER, röt jag grovt från köket, medan flingorna studsade på köksbänk och golv. För jodå, i det läget var det saltets fel. Dumma dumma saltet, nu åker du ut, det kan du gott ha. Och så TJOFF ner i soporna med dom få flingor som klarat sig kvar i skålen.

Det är larvigt, det vet jag. Jag är som en treåring. Men som jag tidigare varit inne på, så har jag enormt svårt att visa när jag blir arg på människor. Jag tillåter liksom inte mig själv det. Anders får inte bli arg, punkt. För jag ägnar så mycket tid att älta mina utbrott efteråt och har så mycket ångest över det, att det liksom inte är värt det, tror jag. Jag blir rädd att folk inte ska tycka om mig om jag visar att jag blir arg på dom. Och det gäller till och med i mina närmaste relationer.

Jag vet att jag måste jobba på det här. Men tills vidare tror jag alltså att Arghh, ditt jävla flingsalt vad jag hatar dig är en absolut nödvändighet för mig, hur löjligt det än är. Annars skulle jag gå sönder.

Har fått ett antal konstiga mail från en bekant dom sista dagarna. Hon brukar inte maila mig, särskilt inte två-tre dagar i rad, och dessutom har dom rubriker på engelska av typen RE: The information you requested. Det fanns en tid, i förra årtusendet, när jag öppnade sånt ("I saw your photo online and fell in love" från nån Stacy...nämen! Vad smickrande!), men nu är jag som alla andra luttrad. Skickade alltså ett snällt sms om att hon borde göra en virussökning på sin hårddisk.

Fick alldeles nyss ett svar med tusen djupa ursäkter och en försäkran om att problemet ska vara åtgärdat. Vackert så! Men just den extremt underdåniga tonen i hennes svar är både typisk och intressant, slår det mig. För det är inte bara tråkigt, utan skamligt att sprida datavirus. Det signalerar att man varit ute och tassat i marker man inte borde. Man har öppnat filer Fast Man Skulle Vetat Bättre. Man har låtit bli att tanka hem senaste uppdateringen och Kört Oskyddat. Man har låtit bli att låta datorn göra en fullständigt systemsökning i bakgrunden, för Det Glider Bättre Utan. Eller så var man helt enkelt full.

Och när P (vi kan kalla henne så) nu hör av sig till alla sina vänner och varnar dom från att öppna mail med engelska rubriker från henne, då känner hon sig förmodligen åtminstone lite som om hon meddelade att det vore bra om dom tog sig till venhälsan, för...ehm...jag har kondylom.

Man har en plikt att hålla sin hårddisk ren och fräsch. En gång är ingen gång, men det är så lätt att få ett rykte.

Idag åt Trollet kall gröt på burk till lunch (han gillar den mycket, så det är inget problem i sig).

På tisdagar öppnar Öppna förskolan tidigt, och då brukar vi luncha där.

Imorgon äter Trollet hemtrillade köttbullar av eko-färs, hemgjort potatismos och en mild timjan/ostron-sås. Hoppas, hoppas att någon av dom andra föräldrarna frågar vad han ska få.