Pampers i storlek 4 var slut på konsum, så jag och Trollet gick idag till den andra och lite mera ledsamma av våra lokala matbutiker. Där hade väggen med smågodis bytt utseende sedan sist jag var där. Borta var Karamellkungen - nu distribueras gotterna istället av Godisprinsen. Loggan var intill förvillelse lik den förra: Liten, lyckligt leende person med stort huvud, mantel och kungakrona, och jag hann tänka ojdå, det här ser ju väldigt mycket ut som varumärkeskopiering innan jag plockade upp en påse - och på den fick läsa den sorgliga och inspirerande Sagan om Godisprinsen.

Godisprinsen är i själva verket son till Karamellkungen, fick jag veta, och han växte minsann upp i en glad värld av godis och omsorger om alla barn. Men när prinsen blev äldre märkte han till sin sorg att pappa Kungen inte längre främst var intresserad av att göra barnen glada! Nej, han ville istället bara tjäna pengar och fylla sina kassakistor. Måttet var rågat när Prinsens egna favoritsorter försvann ur Kungens sortiment för att dom var för dyra! Då fick Prinsen nog och startade eget. Stöd honom i hans uppror, för godisglädje mot den stygga överheten!

Jag för min del är väldigt glad att vi har fått en godisdistributör här i landet som bara har barnens glädje för ögonen - helt utan vinstintresse får man anta. Viva la revolucion.

Man stöter på sånt här emellanåt, företag som med en knuten näve i luften meddelar att dom har brutit sig ut ur nåt annat företag och nu presenterar sig som det subversiva alternativet. Jag minns för många år sen när tidningen Larson! , trött redan då, plötsligt i ett nummer meddelade att redaktionen hade bildat ett eget förlag för att Egmont inte tyckte att man hade råd med nån gästserie eller vad det var. Säg upp era prenumerationer på andra Egmont-tidningar! skrek insidan av omslaget, och jag och dom flesta andra klippte nog med ögonen och undrade stillsamt Vilka faan är Egmont? Det är lite gulligt när korridorspolitik plötsligt upphöjs till kamp och avgörande och angelägna ställningstaganden hos konsumenten. Att handla av Godisprinsen är en handling MOT Karamellkungs-hegemonin! När dom i köparens ögon ju bara är ännu ett företag som vill sälja produkter.

Fast poängen är förmodligen att uppror säljer. Konsumtion och kamp är troligen ett vinnande koncept. Nu är det slut med den där jädrans Karamell-imperialisten, stumpan. Vi är Prinsens stödtrupper nu! För egen del hade jag nog önskat att dom skulle våga gå längre. Hade Godisprinsen haft basker, marschkängor och tussiga Che-polisonger så hade jag nog köpt ett halvkilo plockgodis bara därför.

Trollet gjorde ett närmast poetiskt genombrott igår. Delvis på grund av en ihärdig vägran att sova förmiddag (vilket givetvis senare resulterade i att han somnade två minuter in i sin lunch, medan hans prövade pappa försökte sig på att vuxenresonera med allvarliga jamen där ser du hur det går) befann han sig i vilt och fritt tillstånd i sovrummet när förmiddagssolen föll in. Och fick syn på sin skugga mot ett lakan som hängde på tork. Häftigt att se nån upptäcka men shit det där är ju jag fast i svart för allra första gången. Mycket men om jag gör såhär då?

Själv gjorde jag upptäckten att jag kan göra ett grymmers helikopterljud om jag lutar huvudet åt sidan. Då får jag hjälp av både tänder och gravitation och det smattrar Apocalypse now-mäktigt. Aningen mera prosaiskt kanske än att inse att man kan synas även som en frånvaro - men Trollet tycker smattret är fränt. Och då är det väl så mycket värt.

Var ute och rullade vagn med Kommunist-Johanna idag igen. Hon var lycklig över att vara klar med det tydligen inte sådär jätteroliga skriva-TV-serieblocket ("Formen där alla som jobbar är missnöjda") och har hittat nånstans att flytta och slipper därmed dealen Inneboende i en sovstad där tågen vänder, med ett konstant brajrökande par som rumskompisar - samt en skum lirare som kommer på besök och rotar i ens rum. Good for her!

Vi spelade snabb konversationspingis, precis som förra gången, över en fika och en slingrig promenad i innerstan, där Loppan såsmåningom anslöt och bidrog till samtalsflätan. Då gick det ännu fortare! Men huvudsyftet den här gången var att jag skulle ge lite tillbakabollning på senaste versionen av Johannas pjäs. Hon skriver bra, riktigt bra. Djupt originellt med ett skönt sinne för dialog och en slags avig undergångshumor. Men ett och annat i den där pjäsen behöver tas ett varv till, några darlings behöver dödas och en del val göras. Och uppenbarligen (vilket är den lätt viktigaste egenskapen hos ett bollplank) kan jag prata om pjäsen på ett sätt som Johanna får energi och pepp av.

Och herreje vad jag trivs i den situationen. Jag är ju aldrig dålig på att hålla låda precis, men ack! Att få vara Han Som Orerar, som Är Konstruktiv Och Generös, som Kommer Med Förlösande Frågor, Gör Skarpa Iakttagelser. Och dessutom Är Till Stor Hjälp.

Jag kommer att bli fullständigt totalt jävla outhärdlig som gammal farbror (om jag inte redan är det.) Händerna knäppta på ryggen, lite näsdropp och så en aldrig sinande ström av välmenande ordkaskader om hur det står till med precis ALLT.

Omständigheter i ens liv ändrar sig ju hela tiden. En del faktorer ökar, andra minskar. Man är sig inte riktigt lik från dag till dag. Panta Rei och prylar.

Som kulturarbetare får jag nu i den offentliga retoriken nu alltmer höra att jag måste bli bättre på entrepenörsskap och profilering. Jag är inte bara konstnär utan också ett varumärke. Jag tillhör den tärande sektorn och måste få en bättre förståelse för konkurrenssättning, inte bara hålla på med flum för att imponera på mina rödvinspimplande kompisar i kultureliten.

Dessutom är mina fonder på väg ner big time.

Som en övning i det här tänket introducerar jag idag en ny kategori på Med en kniv! Tendens är ett slags personlighetsindex som pekar på fluktuationer i yttre och inre faktorer som påverkar den helhet som är lilla jag.

Tendens, vecka 45:

PÅ VÄG UPP:

Läsare av bloggen

Antal människor i min närhet som är eller ska bli poliser

Förberedande kontakter med jobbet

Irritation över Marika Lagercrantz sätt att läsa in ljuböcker

Dåliga luncher i farten

Buffy säsong sju

OFÖRÄNDRAT:

Framsteg i pjäser under arbete (fortsatt noll)

Hösttrötthet

Bloggfeber

Kondition (en bit under vad man skulle önska)

Längtan till Arholma

PÅ VÄG NER:

Ekonomisk buffert och sparpengar

Cous-cous

Facebook

Kvällar Trollet somnar i egen säng

Osäkerhetsfaktor:

Just nu bara nio fingertoppar, efter ett smärre mishap med en fruktkniv.

Nu blir det en anings 08-specifikt här. Sorry.

I dagens DN På Stan (vilket är ungefär som en tjockare version av Aveny i GP som den såg ut förrförrförra vändan, för er på västkanten) var det en stor (eller nåja) intervju med min kompis Josefin Ljungman. Inte bekant? Hon är en 27-årig ärkegrym skådis utan scenskola som gått från klarhet till klarhet och nu är med i två succéer på Stockholms Stadsteater - samtidigt. Fin intervju och snygga bilder (ta en titt här), och tokvälförtjänt uppmärksamhet. I pappersupplagan har man också plockat ut några citat ur texten, som man lagt in i lite större och fetare stil - som ögonfångare liksom. Heter säkert nåt speciellt på fackspråk, men det kan inte jag. Ni fattar vad jag menar i alla fall. Och då har man, i en intervju som bland annat handlar om halleluja-stämning i publiken, Ingvar Hirdwalls hemstickade fingerdjur, att nästan bli bortadopterad samt teaterfolks föredragna festdagar, valt följande två citat:

"Jag tycker fortfarande att teater ofta är för långt och tråkigt"

samt

"Jag är alltid lite tveksam till klassiker"

Och jag blir så trött. För det är så typiskt. Vad är det som gör att media, så fort det ska lyftas fram någon som håller på med just teater, tycker att det är så jävla viktigt att vi ber om ursäkt för oss? Varför älskar dom att peka på Ja här har vi en ung person som är rätt cool som håller på med den där gamla dinosauriekonstformen, men kolla här, hon tycker liksom själv att den är mossig så det är okej varenda-enda-enda gång? Varför får filmskapare inte rubriker som Film är ju rätt sugigt för det mesta på sina intervjuer? Varför tvingas inte indie-band och rappare svara på svepande frågor typ Men visst görs det mycket dålig musik också? Ingen stor sak, kanske, men det retar mig.

Och: är det bara jag som tycker att Hanna Hellquist sparkar dom andra På Stan-krönikörernas stjärtar härifrån till Kungsholmen respektive Stureplan och borde få skriva jämt hela tiden?

Om jag ska vara ärlig mot mig själv, så måste jag erkänna att jag alltid väljer den rosa haklappen till Trollet när vi ska äta lunch på Öppna förskolan. Ingen automatik, ingen slump, inget ta den som hänger närmast. Jag väljer den rosa varje gång, för det får mig att känna mig duktig. Det får mig att känna att jag är genusmedveten. Jag är en sån kille som törs välja en rosa haklapp till min son, jag. Jojomän. Som om det skulle vara värt ett enda förbannade nånting i sig att Trollet äter lunch i en rosa haklapp.

Jag har sagt det förr: Herregud vilken sopa man är.

Vi hälsade på hos Linda igen igår. Det här är hon, fast från i somras. Magen, som då var en liten buktning, är ur bild. Nu ser Linda rätt mycket ut som en seriefigur. Hår åt alla håll, ett klot och så två ben nedstoppade i ett par grå snowjoggings. Fast alltså skitvacker såklart! Henrik jobbade sin sista dag innan ett sammanhängande pärlband av pappadagar, komp och ihopsamlad "vem-fan-har-tid-med-semester"-semester tar vid och räcker ända tills i januari. Nesting! Så jävla lyxigt och klokt.

Jag och Trollet anlände igår efter falukorven, och när han klarat av sin vanliga femminuters skepsis var det lätt charmoffensiv, lek med världens största boll och klättring på bord som gällde. Medan Linda och jag, som man gör med en ettåring som kaosar omkring sig, gjorde vårt bästa för att hålla kursen i konversationen.

Det är mycket förlossning där nu. Mycket packa väskan, skriva plan, träna andning och prylar. Mycket vänta. Och mycket hur var det för er och såhär var det för oss. Efter min beskrivning av en uska som stod och duttklappade åll-åll-åll du jobbar så bra så klockan fyra på morgonen medan Loppans ögon brann av mordlust, sa Linda:

Sånt där kladdande är det värsta jag vet, bortsett från alla goda råd som man inte har bett om.

Och satan vad rätt hon har. Oj, vad många oombedda livsvisdomar man fick sig till livs under sista tiden. Oj, vad folk hade blivit experter efter sina förlossningar. Oj, vad folk som har fått barn kan nicka i samförstånd. Och oj, vad lätt det är att gå i den fällan själv! Det är en hårfin gräns mellan En grej som verkligen funkade för oss var...

och

En grej som faktiskt är skitviktig att ni tänker på är...

Det är så lätt att glömma att man faktiskt bara är expert på EN förlossning, och det är ens eget barns. I backspegeln, dessutom.

Trogna läsare som varit med ända från början (Notera hur jag låter som en klok gammal nestor. I själva verket pratar vi om två veckor) vet att den allra första Ventilen handlade om tanter som kritiserar mig via mitt barn. Se här en ny variant från igår:

Kärring (medan hon böjer sig fram och drar ner dragkedjan i Trollets overall lite till, arrrgh!): Men oj vad söt du var. Ja det var du! Du måste vara lik din mamma du. För din pappa är ju inget särskilt.

Och jodå, visst hade hon väl en lite busigt skämtsam ton. Men jag har aldrig sett henne förr, och hon sa icke ett jävla ljud direkt till mig varken före eller efter. Är jag överkänslig som tycker att det här är lite grann...tja, inte riktigt okej?