Har precis skrivit två lååååånga inlägg om ett band du möjligen troligen aldrig hört talas om. Flåt. Det ska inte hända igen. Men vi är alla nördar vad gäller nånting (sa han gällt), och det här råkar vara min kanske allra långrandigaste av långrandiga entusiasmer.

Jag är dessutom ganska lång. Samt snäll. Vilket för med sig att jag har ont som satan i ryggen igen idag. Jag är nämligen den där långa killen som tycker det är skitjobbigt när jag genom min blotta uppenbarelse spärrar hela sikten för tre normallånga personer bakom mig. Herregud dom har ju betalat lika mycket som jag för det här och är säkert lika stora fans och... tänker jag, och medan jag gör det så börjar jag omedvetet att knäa och luta huvudet. Minimera mig själv, liksom. Vilket såklart inte räcker. Dom bakom går med all sannorlikhet fortfarande hem och muttrar såg fan inte ett SKIT (och inte, som man hade kunnat hoppas, nåt i stil med såg lite halvkasst, men oj vad snäll han verkade ,den långe killen framför!). Det enda som hänt är att jag dessutom fått spänningshuvudvärk, med en kniv.

Bio och teater är likadant. Det är bara om jag sitter längst bak jag kan slappna av och sitta som jag vill. Annars är jag hela tiden smärtsamt medveten om hur halsen på dom bakom går som en metronom för att se till höger och vänster om mitt upptornande kranium. Med följden att jag hasar ner så långt jag bara kan, med en knäskål uppstoppad i vardera näsborren. Gamla hovteatrar, med stolsrader anpassade för sjuttonhundratalspygméer, ska vi inte prata om. Då kan jag inte ens hasa ner nämligen och känner mig därmed dålig för det. Försökte inte ens bli lite mindre, tsk tsk, föreställer jag mig hur dom säger i pausen. Såna där borde inte få gå lösa!

Loppan tycker det är bra att jag är lång. Blott en och sextitvå över havet har hon nytta av min räckvidd när det ska hämtas burkar på höga hyllor och bytas glödlampor och sånt. Själv har jag, som sagt, ont i ryggen igen, och fantiserar just idag om att vara behändig. Kanske till och med få plats i ett bussäte utan att behöva sitta som ett zäta!

Å andra sidan såg jag ju jävligt bra igår. Det gör jag alltid.

The Residents på Kägelbanan

Jaha, och hur var det där då? Låt mig först och främst säga att jag är en sån där surputte som i allmänhet blir glad när mina favoritartister lägger av. Det är sååå få förunnat att hålla hög klass hela vägen, och dom där plumparna i protokollet på slutet är så smärtsamma (jag hade klarat mig finfint utan tvåtusentalets grinolle-Lou Reed, Kraftwerks horribla cykelplatta, Sex Pistols återföreningsturné och så vidare, ni förstår hur jag menar). Vad gäller the Residents har jag haft ett par år av växelbruk och inte riktigt hängt med. Men ingen har haft nåt särskilt gott att säga om någon av dom sista skivorna, och jag var faktiskt lite nervös för att bege mig till Kägelbanan igår. Jag har bara sett dom live en gång förut, i Oslo för sex år sen. Dom har inte spelat i Sverige sen typ 1982. Och det vore så jobbigt med en detronisering.

För grejen är att the Residents inte tar den lätta vägen. Dom kajkar inte runt i sin mest kända mundering, den med ögongloberna, och spelar sina greatest hits (eller nåja, men motsvarande). Turnerar the Residents är det för att dom har ett nytt projekt att presentera. Som man då inte ens har hört i mitt fall. Och som en stor del av publiken inte är inlyssnade på. Bakom mig igår stod ett gäng som högljutt undrade om dom inte skulle spela NÅRA gamla godingar??? och dom var nog inte ensamma. Lägg därtill en massa "turister" som inte vet mer om bandet än att dom väntar sig att se fyra herrar i frack med ögonglobsmasker och det är upplagt för en rätt ljummen afton, trots tyska hardcorefans som följer turnén Europa runt längst fram.

The bunny boy, som det senaste projektet heter, kan väl i korthet beskrivas som en slags interaktiv pusseldeckare som the Residents dom senaste åren gradvis har presenterat på YouTube. The bunny boy, en rätt sliten äldre herre, har en bror Harvey som under en semester i Grekland försvunnit spårlöst. Nu arrangerar han med hjälp av the Residents shower för att försöka få in tips om var Harvey kan finnas. Under kvällen fattar vi i publiken att spåren rätt tydligt pekar mot The bunny boy själv, vilket han desperat försöker förneka. Det blir, på residentskt vis, rätt trasigt och skevt och apokalyptiskt, men med mycket humor insprängt.

Det är i stort sett den senaste skivan som spelas rakt av, av ett Residents i kaninkostymer a la Donnie Darko. Förutom sångaren med den karaktäristiska morr-rösten, som (i en frustrerande demonstration i hur lite som behövs för att nån ska bli totalt oigenkännlig) i första akten uppträder i skägg, stora glasögon och en filt över huvudet, och i andra akten har en tussig kanindräkt (to try and add some entertainment value).

Det är inte det bästa material the Residents har släppt ifrån sig på långa vägar. Men det är fan så mycket bättre och intressantare än nästan allt annat ändå. Det är ju förutom en konsert en show, en performance, en föreställning! Och publiken vinns gradvis över ända fram till det (ja, faktiskt!) bedårande vackra extranumret då jublet lyfter taket. Jag är väldigt glad att jag gick, trots mitt initiala motstånd. Skulle det här vara sista gången jag ser The Residents live (och det är inte alls otroligt, dom måste fan vara runt sextio vid det här laget!) så är det ett minne jag kan känna mig tillfreds med.

Att det dessutom sker på lilla Kägelbanan, där vi brukar ha våra julfester på Riksteatern, det är extra häftigt. Jag ser fram emot att trampa runt lite på den där scenen nästa gång. Med ett töntigt småheligt leende på läpparna.

Här följer en snabb genomgång av ett av världshistoriens mest fanstastiska och underliga och kompromisslösa band och min relation till dom. Igår såg jag dom live för andra gången i mitt liv, på Kägelbanan i Stockholm.  Det här inlägget är alltså en slags bakgrundsinfo till min rapport från sagda spelning.

(Fattade du att inläggsrubriken är en blinkning till biografin Uncle Willies highly opinionated guide to the Residents har du inget nytt att hämta här, jag lovar).

The Residents är alltså ett band (oftast en kvartett, men det har varierat) som har funnits sedan det sena sextiotalet. Dom har under hela den tiden hållit sina identiteter hemliga, uppträder alltid som ett kollektiv och är alltid maskerade på foton och konserter. Det har att göra med bandets filosofi The theory of absolute obscurity, som menar att en artist som ser sin publik i ögonen förr eller senare kommer att börja anpassa sig till sin publik. För the Residents har anonymiteten alltså varit ett sätt att få experimentera och urforska fritt. Och det har dom verkligen gjort. Deras diskografi innehåller över fyrtio skivor, bland mycket annat:

En skiva som utforskar 60-talspopens förhållande till nazismens estetik (med Hitler i aftonklänning på omlsaget)

En skiva med engelska barnkammarrim

En skiva som Residents fick sitt skivbolag att lova att inte släppa förrän samtliga medlemmar glömt att den existerade (vilket bolaget bröt)

En skiva med musik influerad av inuitisk mytologi

En skiva med Elvis-covers

En trilogi om rasism som skildrar ett kulturellt krig mellan mullvadar och människor

En skiva med fyrtio enminuters låtar i jingle-format

Ett skiva som är ett tappert försök till introduktion till dom lättillgängligaste delarna av bandets musik, med titeln The Residents' petting zoo

Und so weiter.

Musikaliskt låter dom inte som nånting annat än sig själva. Det är huvudsakligen elektronisk musik som, fast dom arbetar med så många stilar, ändå är lätt igenkännbar. Det är svårt att sätta fingret på varför, men genomgående är att musiken varvar harmoni och skärande dissonans, att man hela tiden blandar vackert och fult, och att det ständigt finns något lite hemmasnickrat, överskruvat och febrigt över den.

The Residents har för att skydda sina identiteter byggt en hel mytologi av disinformation, anekdoter och lögner. På många sätt är det ett band som är lika roligt att sätta sig in i som att faktiskt lyssna på. Dom har dessutom ständigt legat i framkant med att utforska ny teknik och nya medium. Dom ses som några av musikvideons allra tidigaste pionjärer. På senare år har dom varit enormt tidiga med att göra dataspel, musik DVD-er och att använda YouTube.

Jag upptäckte dom när jag var sexton, och efter först ha avskytt deras musik men inte kunnat låta bli att återvända till den, och efter att sen ha hållit på nåt halvår med att försöka reda ut vad jag egentligen tyckte, så har The Residents varit mina husgudar. Dom har betytt fantastiskt mycket för mig konstnärligt, men också personligt. Jag tenderar att ha Residents-skov när jag (i något år sådär) bestämmer mig för att dom är det enda band jag behöver. Sen tar jag en paus på något eller några år. Men jag återvänder alltid alltid.

För att summera: Jag har en Residents-tatuering. På den nivån är det.

Loppan? Hon gillar dom i teorin, kan man väl säga. The Residents avnjuts i allmänhet i hörlurar här hemma.