Här följer en snabb genomgång av ett av världshistoriens mest fanstastiska och underliga och kompromisslösa band och min relation till dom. Igår såg jag dom live för andra gången i mitt liv, på Kägelbanan i Stockholm.  Det här inlägget är alltså en slags bakgrundsinfo till min rapport från sagda spelning.

(Fattade du att inläggsrubriken är en blinkning till biografin Uncle Willies highly opinionated guide to the Residents har du inget nytt att hämta här, jag lovar).

The Residents är alltså ett band (oftast en kvartett, men det har varierat) som har funnits sedan det sena sextiotalet. Dom har under hela den tiden hållit sina identiteter hemliga, uppträder alltid som ett kollektiv och är alltid maskerade på foton och konserter. Det har att göra med bandets filosofi The theory of absolute obscurity, som menar att en artist som ser sin publik i ögonen förr eller senare kommer att börja anpassa sig till sin publik. För the Residents har anonymiteten alltså varit ett sätt att få experimentera och urforska fritt. Och det har dom verkligen gjort. Deras diskografi innehåller över fyrtio skivor, bland mycket annat:

En skiva som utforskar 60-talspopens förhållande till nazismens estetik (med Hitler i aftonklänning på omlsaget)

En skiva med engelska barnkammarrim

En skiva som Residents fick sitt skivbolag att lova att inte släppa förrän samtliga medlemmar glömt att den existerade (vilket bolaget bröt)

En skiva med musik influerad av inuitisk mytologi

En skiva med Elvis-covers

En trilogi om rasism som skildrar ett kulturellt krig mellan mullvadar och människor

En skiva med fyrtio enminuters låtar i jingle-format

Ett skiva som är ett tappert försök till introduktion till dom lättillgängligaste delarna av bandets musik, med titeln The Residents' petting zoo

Und so weiter.

Musikaliskt låter dom inte som nånting annat än sig själva. Det är huvudsakligen elektronisk musik som, fast dom arbetar med så många stilar, ändå är lätt igenkännbar. Det är svårt att sätta fingret på varför, men genomgående är att musiken varvar harmoni och skärande dissonans, att man hela tiden blandar vackert och fult, och att det ständigt finns något lite hemmasnickrat, överskruvat och febrigt över den.

The Residents har för att skydda sina identiteter byggt en hel mytologi av disinformation, anekdoter och lögner. På många sätt är det ett band som är lika roligt att sätta sig in i som att faktiskt lyssna på. Dom har dessutom ständigt legat i framkant med att utforska ny teknik och nya medium. Dom ses som några av musikvideons allra tidigaste pionjärer. På senare år har dom varit enormt tidiga med att göra dataspel, musik DVD-er och att använda YouTube.

Jag upptäckte dom när jag var sexton, och efter först ha avskytt deras musik men inte kunnat låta bli att återvända till den, och efter att sen ha hållit på nåt halvår med att försöka reda ut vad jag egentligen tyckte, så har The Residents varit mina husgudar. Dom har betytt fantastiskt mycket för mig konstnärligt, men också personligt. Jag tenderar att ha Residents-skov när jag (i något år sådär) bestämmer mig för att dom är det enda band jag behöver. Sen tar jag en paus på något eller några år. Men jag återvänder alltid alltid.

För att summera: Jag har en Residents-tatuering. På den nivån är det.

Loppan? Hon gillar dom i teorin, kan man väl säga. The Residents avnjuts i allmänhet i hörlurar här hemma.

 

Linus

2 december 2008 00:21

Jag vet inte riktigt Anders men det enda jag kom att tänka på med den där beskrivningen av musiken är Agnes Mercedes som är allt det där men också löjligt pretto samt typ 19 bast. Jag har dock förtroende nog för dig nog att inse att det inte kan vara så det låter. För vidare referenser angående fröken Mercedes hänvisas till Göran.

 

6ft5

2 december 2008 00:28

Jag såg dom igår men blev besviken, tyckte det var taffligt. Hade väntat mig mer men kan inte sätta fingret på vad. Vad tyckte du?

http://blog.6ft5.org

 

Anders

2 december 2008 22:26

Linus - man kan nog anklaga Residents för att vara pretto, om man har lust. Fast inte muiskaliskt - inga tolvminuterssolon här! Det är dock betydligt vanligare att dom anklagas för att vara ett plojband.

6ft5 - välkommen, vad roligt att du hittat hit! Angående vad jag tyckte om konserten, se ovan. Angående tafflet har jag två saker att säga. Dels låg det ju den här gången i fiktionen att det skulle vara taffligt, råddigt och amatörmässigt. Det var ju så att säga Bunny Boy's show. Mera allmänt kände jag när jag såg Residents första gången att glappet mellan all mytbildning och bandet framför mig (på ett rätt liten scen, om än större än igår) blev påtagligt. Här var dom här avantgardisterna som blåst rökridåer runt sin existens i trettio år...uppenbart vanliga med nylonstrumpor över huvet och kulmagar, liksom. Det finns ju en sån mystisk kvalitet runt the Residents som är det är svårt att inte känna att den åker ner nåt hack när dom spelar live - särskilt för att det tenderar att bli ganska småskaligt. Kanske var det det du kände?
Själv tycker jag att det är grymt att få kika på dom på så nära håll, titta på råddarna som river settet efteråt och undra.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...