- Hrm. Anders. Nu ramlar det in massor av nya läsare här.

-Ja! Visst är det grymt?

-Det är jättekul. Verkligen. Jät-te-kul. Men...tycker du verkligen att du är speciellt...ehm, välkomnande?

-Vadå? Jag kommenterar kommentarer. Jag är uttryckligen tacksam. Jag skriver livsbejakande och frejdigt med en nypa vass självironi.

-Och långt.

-Långt?

-Låååångt, Anders.

-Lite långt kanske.

-Ska vi inte ta och försöka vara ärliga istället? Du skriver tokjävla idiotlångt med en kniv. Ingen vettig människa orkar med sånt där. Vad är det vi brukar säga? Det är en blogg, inte...?

-Det är en blogg, inte en roman.

-Just det.

Här är Läsa Lätt-varianten av december-inläggen:

Farbro Knivens högst subjektiva snabbguide till the Residents. The Residents är en konstigt band. Dom har gjort en massa skivor och har hemliga identiteter. Jag gillar dom väldigt mycket och pratar väldigt mycket om det.

Paranoid pusseldeckare i kaninkostym. The Residents har spelat i Stockholm. Jag tyckte det var jobbigt att gå dit, men sen blev jag glad. Det överraskar troligen inte någon att jag tycker konserten var bra.

För er som inte orkar: ett kortare inlägg om att vara lång och snäll. Är trots sitt namn ett nästan lika långt inlägg som dom föregående två. Jag är lång och tar en massa hänsyn. Därför får jag ont i ryggen. Stackars mig.

Herr Trollets känsla för timing. Trollet ville inte sova förmiddag. Sen somnade han i vagnen istället, så jag måste gå långpromenad i regnet. Det tyckte jag var jobbigt.

Fütter mein Ego. Jag har fått en pjäs tryckt i en bok. Dessutom har jag och Loppan skrivit ett bra förslag till Skuggutredningen,fast jag inte trodde det. Sen avslutar jag skrytet med att fjäska lite med bloggens läsare.

Igår damp den ner i brevlådan, ung scen östs sprillans nyutgivna antologi med barn- och ungdomspjäser. Snygg är den också, mörkblå och stram med en skön Författares bokmaskin circa 1974-feeling i formen. Och där, på sidan 87 börjar Måndag är fiskbulledag. Av lilla jag.

Det har blivit ett gäng pjäser och uppsättningar vid det här laget. Jag har spelats på rätt många "fina" scener, både i Sverige och utomlands. Men det är nåt med att se sin pjäs i tryck som är nåt extra ändå. Det har hänt bara ett par gånger förut, och det liksom tar mig. Kanske är det att jag kan känna lukten av trycksvärtan - min pjäs trycksvärta. Eller så är det för att det äntligen finns nåt att visa upp efter att sista föreställningen är spelad - nåt snyggare än en utklippt recension eller ett hemmaprintat A4-ex. Nåt man kan ge bort och säga det här är vad jag håller på med. Eller så är det bara bibliofilens pösiga lycka över att få trycka dit sin egen bok i hyllan. Hursomhelst lääääär jag ju beställa ett gäng och skeppa iväg till släkt och vänner i jul. Större människa är jag ickot.

Ovanpå det fick jag av en glad och stolt Loppan på lunchrast veta att vårt förslag till Skuggutredningen varit ett av en handfull som livligt diskuterades under kulturdebatten i anslutning till maratonläsningen av inkomna förslag härom veckan. Och att flera tunga både kulturutövare och politiker var fett entusiastiska. Roligt! Och här har man gått och oroat sig för att det nog var ett lite ovisionärt och smånärigt förslag, på gränsen till futtigt faktiskt och troligen inte alls vad barrikaderna behöver.

Och som basker på tanten har Med en kniv! idag för första gången haft mer än hundra besökare på en dag. Slabang bah! Det gör mig faktiskt nästan larvigt glad och stolt. Tack snälla ni som är inne. Det betyder massor. Jag har sagt det förr: jag tror den här bloggen har räddat min själsfrid i höst. Och att folk läser och bryr sig och kommenterar...det är stort!

Ich bin zwölf Meter gross, und alles ist unvorstellbar...

Hej mitt vinterland, vart fan tog du vägen? Vet inte hur ni haft det, men i Stockholm har det idag varit grisnovembers själva idé (fast vi är inne i december). Sånt där lätt, suddigt regn som kommer från alla håll samtidigt, geggamoja, fickor av snöslask och inte ett picogram julstämning nånstans.

Trollet har idag haft en av sina förmiddagsluren är ett skändligt imperialistiskt påfund-dagar. Trött så han bokstavligen vinglade, lunchen världens sämsta idé böhöböbö, men varje försök att stoppa honom i säng ledde obönhörligen till The return of the creature from the black lagoon. Mönstret såg ut sålunda: jag sjöng nåt fint, stoppade honom i säng, han bökade ner huvudet i kudden, jag tassade ut. Två minuter senare hördes det rytmiska dunkandet mot golvet av en stackars tomte som han lyckats nå genom spjälorna, och när jag tittade in i hans rum möttes jag av en knatte som stod och gungade i sängen, förståndigt skakande på huvudet (inte trött alls!) med ögonen i kors av trötthet. Efter fyra eller fem försök var det förstås bara att ge upp, och stoppa honom i overallen för att ta sig iväg till Öppna Förskolan istället.

Föga förvånande slocknar ungen fjorton sekunder efter att vi kommit utanför dörrn.

Och utanför Öppna är det dessvärre inte bra att lämna honom sovande i vagnen - man ser honom inte riktigt genom fönstret och det finns alltså risk att han hinner bli ledsen och rädd när han vaknar och ingen kommer. Och sin sömn behöver han ju. Följaktligen får hans käcke far förlänga den kvartslånga promenaden till Öppna med en timme i grisvädret. Regndimman letar sig innanför halslinningen, skorna kippar och glasögonen immar igen. Trollet sover den oskyldiges lyckliga sömn under regnskyddet. Tack som fan.