Jag har precis upptäckt att Duplo-bitar är fantastiska att stapla på höjden. Alltså, inte på det vanliga sättet med knölar och hål (det har jag vetat i flera år faktiskt), utan på dom släta kortsidorna. Eftersom dom är i gjuten plast är dom helt jämna till skillnad från exempelvis träklossar. Högt kan det bli innan det ens börjar darra.

Trollet tycker såklart det är roligast att riva omkull. Och allra helst höga torn. Men han pallar inte vänta. När jag fått upp tre bitar på höjden är han där och vispar till dom, flinar, säger tappa och tittar uppfordrande på mig. För det är visst roligt att riva småtorn också, men inte riktigt tillfredsställande. Ändå klipper han till redan på andra biten när jag börjar om.

Själv är jag killen som emellanåt nästan lyckats övertyga mig om att fem timmars TV-spelande är "ställtid", med följden att jag till slut fått sitta och jobba frampå småtimmarna med en känsla av att det är gränslöst synd om mig.

Trollet har börjat pussla lite. Han har ett sånt där med stora träfigurer med utstickande pluppar som ska passas in i en jungel. Den absolut enklaste pusselbiten är en fjäril. Den är en tredjedel så stor som nån annan bit och formad som en halvcirkel. Baggis, tycker även Trollet, knixar ner den i rätt hål, applåderar sig själv och säger jääää som alltid när han tycker han ska ha cred. Dom andra pusselbitarna är intressanta tills han misslyckats med exakt ett försök. Då återgår han till fjärilen.

Själv får jag verkligen örfila mig själv bort från säker mark nästan oavsett vad det gäller. Jag får ge mig själv svåra premisser när jag skriver för att tvinga mig åt nya håll, jag får verkligen intala mig att det är okej att misslyckas, jag får tvinga mig själv att tacka ja till saker som jag inte på förhand vet hur dom ska göras. För min första impuls är faktiskt alltid att sitta där med fjärilen, igen och igen. Kolla mig då. Jääää.

Jag är så trött så trött så trött som bara en småbarnsförälder kan gnöla om att han är trött. Alltför många nätter med fyra eller fem timmars sömn börjar ta ut sin rätt. Ska jag vara ärlig så är det dock bara nån enda av dessa nätter som kan härledas till att Trollet sovit dåligt eller sparkat mig i ansiktet eller så. Ska jag vara ärlig har det handlat om att jag alltför ivrigt värnat småtimmarna som egen tid (vilket ju, som alla vet, en småbarnsförälder lipigt kan drömma om med darrande stämma så att det framstår som Graal).

Ska jag vara helt ärlig så har jag suttit och slöläst bloggar till klockan sent, okej? Ja, förutom igår då när jag var ute och drack öl med min rumänska dramatikerkollega Gianina och kom hem vid halv två. JAG ERKÄNNER: Det är inte ett skit synd om mig. Nöjda nu?

Fast trött som fan är jag ju ändå. Och när jag och Trollet imorse låg och läste bilderböcker i kuddhavet, då var det endast meddelst kamp jag lyckades hålla ögonen öppna medan grisen lät nöff nöff ännu en gång. Man börjar ju kunna dom där böckerna vid det här laget, tankarna kan lätt vandra iväg lite, och mitt i Traktortrubbel kom jag på en sagolik idé till ett blogginlägg. Som fem minuter senare, mellan Max napp och Kanin-paket var helt försvunnet. Och jag tänkte såklart att jaja, det kommer väl om jag bara ger fan i att tänka på det - men det gjorde det inte. Det var och är borta!

Och jag vet att ni tänker att om du glömde det så var väl idén inte så bra då. Och det brukar verkligen vara sant för min del, men grejen är att den här gången tror jag att det faktiskt VAR bra. Inlägget skulle heta Ett gigantiskt problem, så mycket minns jag. Vad bättre är, det var kort och stringent, knappt mer än ett par tre meningar. Och en riktig sån där jamenjaaaa-iakttagelse, rolig, vass och med allvar i botten. Eller alltså, det känns som att det var det. Jag minns ju inte ett skit.

Det vackraste blogginlägg som någonsin skrivits kunde ha stått just här. Och tusen sinom tusen kunde ha vallfärdat hit för att läsa och kommentera det, med stilla tårar på kinderna. Tänk på det när ni hackar i er ännu en låghalt och aningen för lång vardagsbetraktelse här på bloggosfärens bakgård.

Det går inte att blogga med en övertrött femtonmånaders unge i knäet, som sträcker sig efter numlock-knapparna och helst verkar vilja skriva nåt slags mysko-kabbalistiskt inlägg.

Sorry.