Jag har precis upptäckt att Duplo-bitar är fantastiska att stapla på höjden. Alltså, inte på det vanliga sättet med knölar och hål (det har jag vetat i flera år faktiskt), utan på dom släta kortsidorna. Eftersom dom är i gjuten plast är dom helt jämna till skillnad från exempelvis träklossar. Högt kan det bli innan det ens börjar darra.

Trollet tycker såklart det är roligast att riva omkull. Och allra helst höga torn. Men han pallar inte vänta. När jag fått upp tre bitar på höjden är han där och vispar till dom, flinar, säger tappa och tittar uppfordrande på mig. För det är visst roligt att riva småtorn också, men inte riktigt tillfredsställande. Ändå klipper han till redan på andra biten när jag börjar om.

Själv är jag killen som emellanåt nästan lyckats övertyga mig om att fem timmars TV-spelande är "ställtid", med följden att jag till slut fått sitta och jobba frampå småtimmarna med en känsla av att det är gränslöst synd om mig.

Trollet har börjat pussla lite. Han har ett sånt där med stora träfigurer med utstickande pluppar som ska passas in i en jungel. Den absolut enklaste pusselbiten är en fjäril. Den är en tredjedel så stor som nån annan bit och formad som en halvcirkel. Baggis, tycker även Trollet, knixar ner den i rätt hål, applåderar sig själv och säger jääää som alltid när han tycker han ska ha cred. Dom andra pusselbitarna är intressanta tills han misslyckats med exakt ett försök. Då återgår han till fjärilen.

Själv får jag verkligen örfila mig själv bort från säker mark nästan oavsett vad det gäller. Jag får ge mig själv svåra premisser när jag skriver för att tvinga mig åt nya håll, jag får verkligen intala mig att det är okej att misslyckas, jag får tvinga mig själv att tacka ja till saker som jag inte på förhand vet hur dom ska göras. För min första impuls är faktiskt alltid att sitta där med fjärilen, igen och igen. Kolla mig då. Jääää.

 

Huskorset

4 december 2008 23:57

Ja! Åh, vilken bra liknelse.
Jag verkar alltid börja med "fjärilen" för att sedan göra utsvävningar till de mer komplicerade bitarna, sedan komma tillbaka till fjärilen en stund, sticka iväg igen, stanna borta längre, ta den igen och kanske bara hålla i den lite och så ut på den tunna isen tills den håller. Fattaru?

http://huskorsetshemligaliv.blogspot.com

 

Frida

5 december 2008 08:50

Som med mig och akudmedicinkursen då. Hur i helvete kan man frivilligt ge sig in på nåt så prestationskrävande och skitläskigt som att lära sig rädda akut sjuka personer till livet? Jag är livrädd för att göra fel. Konsekvenserna liksom, ahhhh!

http://vad-frida-sa.bloggagratis.se

 

Anders

5 december 2008 17:02

Huskorset - jag fattar. Så gör jag nog också, med hugg slag och lämpor. Man kan ju inte sitta och krama en fjäril hela sitt liv, liksom.

Frida - jag har lite svårt att se vilka delar av en läkarutbildning som å andra sidan motsvarar en sketaenkel fjärilspusselbit. Fast akutmedicin är garanterat apan i det här pusslet!

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...