I vår serie Böcker alla utom jag läste för fem år sen har vi idag kommit fram till:

Da Vinci-koden av Dan Brown.

(OBS! NEDANSTÅENDE KAN INNEHÅLLA SPOILERS)

Jaha, och hur var det där då? Tjavars. Det var spännande. Det var slukigt. Det var välresearchat. Och det födde en närmast obetvinglig längtan efter att se ett riktigt stort jävla fyrfärgsfoto av Nattvarden. Men det var också stundtals irriterande förutsägbart (det fanns liksom fan bara EN enda snubbe i hela boken som kunde vara den där Läraren och jag gick omkring i tre timmar med boken i öronen och väntade på att dom äntligen skulle outa honom) och man kan bara önska att Brown lagt ner lika mycket kraft på att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer som att gräva i Graal-myter. För att man till exempel omedelbart, utan att ens begära en förklaring, skulle säga upp kontakten med sin enda levande släkting för att man sett honom knulla offentligt, det köper jag bara inte. Och vår huvudperson, träbocken Langdon, tycks ha ett känsloliv som ett toffeldjur. Det enda han funderar på som inte är direkt relaterat till det han har framför näsan är (jösses vilken överraskning) embryot till en erotisk laddning med den sexiga franska kryptösen Sofie.

Det måste också nämnas att för att vara professorer vid Harvard och Cambridge samt kryptör vid franska säkerhetspolisen så är våra huvudpersoner ofta irriterande trögtänkta. Dom ägnar till exempel vad som känns som en halv CD av ljudboken åt att desperat försöka läsa (Langdon var förbluffad. Han kände inte ens igen alfabetet!) vad som visar sig vara Leonardos världs-jävel-berömda spegelskrift. Samt ytterligare en halv CD åt att på nåt superbibliotek genomföra vad som i mina öron låter rätt mycket som en helt vanlig googling (Langdon knappade in ett nytt sökordspar i databasen. Pope+knight. Kanske skulle träffbilden bli bättre nu).

Och maken till okritiska akademiker! Tamefan INGENTING dom stöter på i sitt sökande ifrågasätts ens för ett ögonblick. Tvärtom, dom kastar sig in i vilda slutsatser som ett lämmeltåg på syra. Pentametern är en femfotad vers bestående av jamber. Varje jamb består av två stavelser, en betonad och en obetonad. Manligt, kvinnligt. Och fem jamber i en rad! En uppenbar referens till Venus och den fembladiga rosen. Herregud! Hela Shakespeares verk är en enda hyllning till det heliga kvinnliga! Mm. Eller så är det det versmått som mest liknar talad engelska, men som genom sin rytmisering gjorde det möjligt att slå i sig stora mängder text på kort tid. Fast vafan, er grej låter också bra grabbar!

Inläsningen av monotont brummande Jan Waldecrantz är inte jättekul, och försöken att bryta bruset genom att emellanåt addera skojiga röster som bryter på franska funkar inget vidare. Det missas också lite för många huvudord (ljudbokens särskrivning?) för att undvika en lätt sjösjuka.

Typiskt en sån här bok som jag nog inte läst om urvalet på mitt lokala bibliotek varit större. Inte oävet, till och med spännande, men jag ser nog ändå inte riktigt what all the fuss is about. (Eller was about, på den tiden alla andra läste den här).