För en och en halv vecka sedan plockade jag ängsligt upp ett kedjebrev kastat på mig från Uppsalatrakten, svarade på det och spred det ännu ängsligare vidare till sju andra bloggare med tillkämpat gladkäcka tillrop i folks kommentarsrutor. Kedjebrev är, som jag redan varit inne på, ett fenomen som för folk i allmänhet tycks drypa av lågstadieångest-dåligt-samvete med en kniv, och det känner man liksom av i alla led. Fast själva mailet i själva verket bara var ett bra och enkelt uppslag till ett blogginlägg.

En skillnad jämfört med forna tiders kedjebrev är ju emellertid att man faktiskt kan se vad som händer i föregående och efterföljande led. Här kan man minsann inte hävda att man skickade det till tio kompisar som jag har där min mormor bor eller dylika fordom vattentäta bedrägerier.

Nu ett antal dagar efter denna kallsvettsövning har jag således facit till vad min lilla länk i kedjan betytt:

Av dom sju personer som utmanades av mig valde två att bryta kedjan. En redogjorde ganska ingående för hur mycket ångest hon fick av kedjebrev. En bad om ursäkt väldigt väldigt mycket, troligen som skämt, men möjligen också som en manifestation av hur jobbigt det är att bryta kedjebrev.

En herre har hittills gjort varken bu eller bä. Jag misstänker att han tror att han slunkit under radarn.

Fyra personer presenterade pliktskyldigt och väldigt underhållande sju saker om sig själva på sina bloggar. Av dessa fyra valde tre dock att inte sprida brevet vidare, antingen genom att gällt hojta jag utmanar alla som känner sig manade eller genom att sätta ner foten och väsa jag vägrar sprida kedjebrev. Av detta kan vi alltså empiriskt fastslå att folk i allmänhet tycker att det är jobbigare att sprida kedjebrev än att få dom. (Så tror jag inom parentes sagt inte att det var när vi var små. Då var det, i alla fall mitt fall, utsikten att behöva skriva samma brev en massa gånger OCH komma på vem man skulle skicka till för att inte bryta kedjan som var det värsta. Hänger detta ihop med att själva spridandet blivit enklare att genomföra, samtidigt som det finns en tydlig medvetenhet om det ökade flöde av bajs vi utsätts för i våra dagliga liv? Ett bajs man gärna undviker att vara en del av?)

Endast en av mina sju utmanade personer har både svarat och spridit vidare till sju nya personer (fast hon är en uttalad kedjebrevshatare!). Det är med andra ord som om min länk i den här kedjan över huvud taget inte funnits. No Världens-längsta-brevkedja-som-startades-av-en-trekvartsförlamad-flicka-i-Göttingen-påsken-1972-och-som-världsapromiss-kommer-med-i-Guiness-rekordbok-nästa-år for you. Hade det här varit för tjugofem år sen så hade jag suttit förgäves och väntat på mina sjutusen utlovade jävla tuggummin.

Finns det nån skönare känsla än att, innan solen mer än nätt och jämnt hunnit gå ner, ha fått iväg veckans samlade måste-mail?

Det är som när man gick på mellanstadiet och äntligen äntligen lyckats prestera en pliktskyldig sida till sin norska brevvän. Som alltid svarade med vändande post, den jäveln. Men det behövde man inte bekymra sig om just idag, när man med lätta steg och gott samvete rusade ut genom dörren till en vacker decemberskymning.

Det värsta med att ha somnat framför TV:n eller sitta och nästan sova framför datorn, (Nej, Anders, det är ingen som bloggar såhär dags. Nej Anders, inte kommenterar heller), kurig och grusig och tvär, är inte det oöverstigliga tandborstandet och ansiktstvättandet som väntar. Inte i sig i alla fall. Det är känslan av att det är gränslöst synd om en just därför, och att det borde finnas nån jävel att vara arg på. Men det gör det ju inte. Det är bara mitt eget fel fans skit mutter mutter.

Jag tror klockan två-på-morgonen-syndabock med inriktning på småbestyr är en framtidsbransch. Ska vi starta ett bolag?