Buffy the vampire slayer.
-Jaha, och hur var det där då? Hallå? Hallå?
- Käften, jag bearbetar.
Från nånstans mitt i Loppans graviditet när det började bli trögt att ta sig iväg ut och göra grejer har Buffy varit en del av våra liv. När Trollet var nyfödd var våra dagar upphängda på hans mat, hans sömn, hans bajs och Buffy the vampire slayer. Vi har hängt med henne och hennes gäng i ett och ett halvt år. Igår kväll såg vi det sista avsnittet. Sju säsonger på DVD är över. Sagan är all.
För dom av er som inte sett Buffy: låt er aldrig aldrig nånsin förledas att tro att den bara är vad den kanske ser ut som från början - en lite kischig TV-serie med rolig dialog och ett fiffigt sätt att lyckas blanda in skräckfilmselement i gymnasievardag. Det är bara där det börjar.
Säsong ett är trevande och lite corny, men sen tar det fart. Det växer och växer och växer och fördjupas och jag kommer nog aldrig att fatta hur man lyckas göra djupt mänskliga och relevanta moraliska problem av varulvspojkvänner, ex-demoner med starka libidon, reformerade superskurkar och en lillasyster som visar sig vara en helt konkret nyckel till världens undergång. Men det gör dom, i avsnitt efter avsnitt, och jag blir så gripen och engagerad och berörd och förförd som aldrig förr.
Det här är inte en lite corny och kitschig ungdomsserie. Det här är en stor TV-milstolpe som vågar ta risker på riktigt (döda huvudkaraktärer! låta folk byta sida! ifrågasätta om allt som händer kanske bara är fantasier! ett avsnitt helt utan repliker! Ett jävla musikalavsnitt som är så bra att man dör!) och som bara blir mer och mer komplex. Det här är ett gigantiskt klassiskt epos på drygt 144 timmar där saker hänger ihop, där karaktärer kommer tillbaka och handlingar får konsekvenser på riktigt. Det här är en berättelse med en huvudperson som forskare på allvar menar kan vara världens första sant feministiska hjälte.
Det här är fan konst. Och dessutom bland det mest spännande, roliga och oväntade jag har sett på TV någonsin. Igår såg vi det sista avsnittet. Ikväll känns det min själ lite tomt inuti.
Ulf
10 december 2008 10:26
Gick igenom samma sak för något drygt år sedan. Det är svårt att skiljas från Buffy.
Som en liten tröst så kan ni ju alltid låna de fem säsongerna av Angel. Inte lika bra, men ett ok substitut.
Ola
10 december 2008 14:28
Jag har blivit ganska hårt hookad på Desperate housewives de senaste veckorna, det kanske kunde vara något för att stilla abstinensen. (Nu gick ju i och för sig säsongens sista avsnitt i går men det finns säkert en box att köpa.) Annars funkar säsong 1 av Heroes väldigt bra men den har du väl redan plöjt igenom.
Anders
10 december 2008 23:16
Tack för tips!
Ola -Heroes ligger bra till - vi har faktiskt sparat boxen för att sudda lite i minnena av dom avsnitt vii hann se på TV innan vi tappade tråden.
Ulf - Angel hör jag så otroligt blandat om. Vissa säger som du, vissa fnyser aggressivt.
http://medenkniv.bloggagratis.se
retrokarin
11 december 2008 17:20
Jag fattar precis Anders! En liten tröst: många av avsnitten är faktiskt till och med lite bättre andra gången man ser dem...
Anders
11 december 2008 22:00
Vet du, när jag skrev det här inlägget så tänkte jag: "Får jag inte Karin att slänga in en kommentar nu så får jag det aldrig" :-)
Vad roligt att du är kvar, stor kram!
http://medenkniv.bloggagratis.se
Johan
13 december 2008 11:46
Håll utkik mot brevinkastet...räddningen är nära....
Anna
13 december 2008 15:37
Jag sörjde verkligen när jag hade sett alla avsnitten, men som tur att man kan ju se om dem, flera gånger till och med. Och då kan man välja att hoppa över dem som man inte gillar, som de flesta avsnitten med Riley, gud vad han är tråkig! Jag väntade bara på att han skulle dö. Och Adam, skurken i Rileysäsongen är ju inget vidare. Inte The Initiative heller. Nej, tackar vet jag Spike när han är ond och nördtrion och den onde borgmästaren.
Jag har sett alla avsnitten minst två gånger, en del av dem tre gånger och det fantastiska musikalavsnittet har jag sett fem, eller är det till och med sex?, gånger. Ibland nynnar jag, helt omedvetet, på buffymusikallåtar i köket om morgnarna, men då känner jag mig faktiskt lite patetisk. I yngre medelåldern, med man och jobb och bostadslån, och så står jag där och nynnar "every singel day the same arrangement, i go out and fight a fight..." eller ännu färre "where do we go from here, now that the end is near" (du vet den smöriga slutlåten, du vet innan buffy och spike kysser varandra i värsta classic-hollywood-pastischen). Jag kan till och med stämmorna.
ullrika
13 december 2008 17:56
för att inte bli avskydd mumlar jag lite försiktigt:
höhö! säg som det är, hur kom det sig att du gick med på att _börja_ titta :)
http://akirllu.blogg.se
Anders
13 december 2008 23:49
Johan- nu blev man ju lite nyfiken.
Anna - håller med om träbocken Riley och Adam. I säsong fyra är det lätt Willows resa som är intressantast! Måste dock lägga till Caleb i säsong sju till töntlistan också. GUD så skönt när den tråkige jäveln mulade.
Ullrika - fattar inte din kommentar riktigt. Känns som det är nåt skämt jag missar här? Det ärliga svaret är att vi råkade se nåt avsnitt här och där på TV och tyckte att det verkade charmigt och kul. För att sen utsättas för tunga rekommendationer från till exempel Retrokarin att börja från början.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Anna
14 december 2008 22:58
Ja, Caleb var en riktig tönt! Det var väldigt skönt att bli av med honom. Och håller med om Willow, hon är alltid en favorit.
Ullrika: du har verkligen missat nåt. Buffy är briljant och underhållande och ett dramaturgiskt mästerverk.
Anders, ibland fantiserar jag om att söka resestipendium för att åka till USA och lära mig monsterdramaturgi (i dubbel bemärkelse) av Joss Wedon. Vad sägs om det?!
Ellis
16 december 2008 07:26
(Mamma tipsade mig till inlägget)
Jag känner igen den där tomheten, det är precis vad jag kände första gången jag hade sett hela serien... Men å andra sidan kan man ju också gå tillbaka efteråt för att titta på enskilda avsnitt som bara känns "så rätt", en dag kan det vara Beer Bad och nästa dag kanske man känner för att se när Willow mister Tara... Ni har en helt ny version av Buffy framför er. Den kallas för "vi tar bara de snälla avsnitten den här veckan", och det är inte fy skam det heller!
http://sikorka.blogg.se
Anders
16 december 2008 13:03
Ellis - välkommen hit! Ja, du har nog rätt. Och jag vet ett antal avsnitt som jag redan är sjukt sugen på att se om. Det känns lite som att nästa naturliga steg är att bli Buffy-nörd på riktigt. En sån där med nästan grotesk örnkoll på varenda detalj.
http://medenkniv
ullrika
16 december 2008 22:25
nänä! inget skämt. det jag menar är (å missförstå mig inte för uppnosning!) att du väl inte visste om det där med hur bra serien är när du började titta! [i.e. gellerskan gjorde sitt jobb och lockade tittare, blott med sitt namn - och utseende?].
jag har tittat lite på Buffy. har väl i ärlighetens namn inte gett serien en ärlig chans, men min strötittning har inte varit oangenäm så jag kan mycket väl tänka mig att alla ni fans har rätt. serien är mer än vanlig high school drama. eller är det college?
http://akirllu.blogg.se
Anders
16 december 2008 23:42
Näru Ullrika, nu är du allt ute och cyklar. För det första slog ju Gellerskan igenom med just Buffy, så hennes namn drog nog inga tittare. Tvärtom växte hennes namn när serien växte. Och lite har det väl att göra med "liten blond tjej spöar vampyrer"-appealen, men framför allt växer hon till en ruggigt imponerande skådis under seriens gång.
För det andra skulle jag aldrig söka upp eller följa nån serie för att nån huvudrollsinnehavare är snygg! Fnys! Det är jag till att börja med åt helvete för trettio för. Snarare var det nog att så många människor jag litade på var så ohyggligt lyriska kring en serie som i mina ögon verkade som en charmig bagatell som gjorde mig nyfiken. Och det måste understrykas, den här genialiteten är verkligen inte nåt som man måste vara smal/nördig/klyftig/whatever för att se, tror jag. Det räcker att man ger serien en ärlig chans. Så gör det!
Det är både high school och college och livet efter avhopade studier. Varje säsong täcker ett år i Buffys liv.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Tant Grön
19 december 2008 21:31
Mitt tillägg i debatten: anser mig själv vara ett äkta Buffyfan iom att jag följt serien på tv från början tillslut och även de repriser som visades mellan säsongsuppehållen, och för mig känns det som en evighet sen det sista avsnittet. Jag har därefter föjl Angel, men som någon av ovanstående kommentator skriver: det är INTE samma sak. Jag är mycket förvånad över att Buffy inte har i en evig reprisloop som Vänner har, uppenbarligen har ju serien en stor skara trogna fans, både gamla och nya. Jag menar, hur bra är inte serien om den kan få nya fans år efter att sista avsnittet visades på tv, och detta trots att femman inte kör den i repris, va?!
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
Anders
20 december 2008 01:17
Å andra sidan är man ju jävulskt trött på Vänner vid det här laget, efter att ha vasit väldigt entusiastisk när det gick första varvet. Buffy mår kanske bra av att få kulta sig i bakgrunden lite? Men shit vilken bra natt-TV på helgen det hade varit! Sådär 03.00 när folk kommer hem från krogen.
http://medenkniv.bloggagratis.se
