På begäran: Såhär feta var polisongerna 2003. Det är dom inte längre. Numera är dom samma längd som på gröna bilden uppe till höger. Fast just nu jävligt tussiga.

(Nä, dom har inte blivit klippta idag heller)

Idag fick jag för första gången på rätt länge svara på småpratets motsvarighet till en IKEA-möbel: Och vad gör du annars då?

Och när jag då svarar att jag skriver teaterpjäser (för dramatiker är det aldrig nån som vet vad det är) så dyker alltid ungefär samma följdfrågor upp:

Har du fått något spelat? (Tycker jag är en lite konstig och vagt förolämpande fråga. Verkar jag som nån som vid 33 års ålder skulle ge nåt slags tralala-svar uppe i det blå?)

Vad skriver du för slags pjäser? (En väldigt förståelig, men ursinnigt svår fråga. Lycka till att hitta nån av oss vimsiga kulturnissar som svarar rakt på den: Pastoraler. Nästa fråga.)

Har du jobbat med nån kändis? (Ställs oftast av kids. Och handlar egentligen om ifall jag har jobbat med Persbrandt. Det har jag inte.)

Och så den konstigaste:

Har du skrivit nåt man känner till?

För alltså, om man bortser från oss insnöade lirare på insidan, finns det pjäser skrivna av nu levande dramatiker som folk i allmänhet känner till? Går folk i gemen faktiskt runt och har koll på K+M+R+L, Lilla livet, Bettysagorna, Jävla Otto och Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand älskad bortom allt förnuft? För min erfarenhet är att den frågan bara leder till att jag känner mig gravt obskyr och perifer när jag kastar fram titlar, och att frågaren känner sig generad och obildad när hon inte känner igen dom. Egentligen vill jag svara Det tror jag inte, men då framstår jag som dryg och det vill jag absolut inte.

Så hur gör man?

Idag skulle Trollet få skriva ett alldeles eget inlägg. Knuffen kom från en kommentar av Hakke, men kom igen! Det var ju oundvikligt. Nåt så jävla übergööligt som en liten knatte som får hamra fram nåt obegripligt på tangentbordet nussi nuss, vem kan motstå det?

När Trollet sitter i knäet framför datorn dyker han i allmänhet som en hök mot numlock-knapparna. Oftast hinner han nå dom med sina tremetersarmar, och hamra fram nåt kodliknande med sju radbrytningar innan censuren slår till i form av en tiillbakarullad skrivbordsstol.

Men när hans grymme fader idag höll fram tangentbordet drabbades han av en tillfällig prestationsångest. Han petade lite på mellanslaget, kom åt ett kommatecken, flyttade ner en rad. Inget spektakulärt inlägg precis. Mest...ingenting.

Sen högg han plötsligt som en kobra på windowsknappen, fingrarna fladdrade hit och dit, inte ett tecken skrevs på skärmen, men han var långt inne i undermenyerna på kontrollpanelen och på god väg att ändra skärminställningarna innan jag fick stopp på honom. Hade han fått hållas hade han väl formaterat om hårddisken.

Ni får alltså tänka er hur helvetes gulligt med en kniv det hade blivit. För fler såna här experiment blir det ickot.