Huskorset

11 december 2008 00:44

Haha, det är precis samma här. Nästan:
"Är det inte svårt att lära sig all den där texten?"
"Känner du Micke Persbrant?"
och min favorit:
"Varför känner jag igen dig?"
eller följdfrågan till har-du vart-på-tv:
"Vad har jag sett dig i?"

Men, för att svara på din ärligt ställda fråga: Man svarar nej på "den konstigaste" och börjar prata om fantastiskt praktiska, fyndiga och snygga prylar från Designtorget.
(Sa hon halvbittert...)

Mia

11 december 2008 06:55

Men du, är det inte du som har skrivit den fascinerande pjäsen "Där tågen aldrig stannar"?

Helt underbar. Jag recenserade den faktiskt i min blogg!

/mia

Linus

11 december 2008 12:51

Jag vet vad du menar Anders, när jag berättar vad jag pluggar så måste jag svara på frågor i tjugo minuter om vad vi gör på skolan men också varför den och den polisen gjorde som han eller hon gjorde då och då eller varför det är olagligt att inte ha bilbälte etc. Vad man då får tänka på när man får alla frågor är att det finns jobb som när man berättar att man jobbar med att växla pengar på X-change så svarar personen, jaha... tror du det kan bli sol idag? Att folk ställer frågor om ens jobb hur förutsägbara dom än är betyder det iaf att dom tycker att man har ett intressant jobb. Svaret på sista frågan torde ju vara: det tror jag inte, jag heter inte Shakespear?

Ola

11 december 2008 13:14

Nästa gång någon du får frågan kan du testa att svara "Jag jobbar med utveckling av radioelektronik" och sedan se hur du förvandlas till något som är ungefär lika intressant som en spann vatten.

Spov

11 december 2008 21:26

Själv får jag ALLTID bemöta repliken "Jaa, det går ju utför med skolan" och förväntas vara djupt insatt i alla partiers skolpolitik. Varje gång jag berättar att jag ska bli lärare och dessutom lära invandrare svenska stundar någon typ av gnällsamtal. Om huruvida dagens lärare är kassa eller ej, om det inte är jobbigt att "möta människor från så konstiga kultuuuuurer" (då menar man muslimer) eller förklara vad jag egentligen tycker om språktest, elitklasser, friskolor, skolmat, dagens ungdom och rektorer. Det är ibland jobbigt behöva föra en politisk diskussion bara för att man råkade nämna sitt yrkesval. Det är ju inte alltid jag är på humör (på väg hem från ICA efter en tung dag, på en trevlig fest etc) - även om jag faktiskt tycker en hel del. Ibland vill jag bara säga "jag är florist" för då säger alla bara "guuu va trevligt och pyssligt!" och så är det bra med det.

Spov igen

11 december 2008 22:15

Jag skrev en riktigt kass mening där mitt i smeten ser jag nu. Du får ursäkta!

Anders

11 december 2008 22:16

Huskorset - alltså vad ÄR det med Persbrandt (bortsett från bad boy som man kan ta hand om blablabla)? När fan blev han vår störste? För plötsligt en dag var han ju det, och jag tror jag måste havarit bakis eller nåt, för jag fattar inte riktigt hur det gick till.

Mia - Nu blir jag lite kär. Satan vad rar du är!

Linus - jamen my point exactly! Men "Du, jag tror nog att alla som skrivit pjäser som du känner till är döda för rätt många hundra år sen", det kan man ju verkligen inte säga. Angående polis, se svaret till Spov nedan!

Ola - det finns såklart både bra och dåliga saker med det. För å andra sidan slipper du väl sitta hela kvällar och lyssna på folks fantastiska idéer till en film "som du kanske skulle vilja skriva manus till utifrån mina anvisningar"? För övrigt är det tur att du är en så i grunden rolig och charmig och vacker ung man, så att du slutar vara spann tämligen omgående.

Spov - först och främst, vad roligt att du tittade in, välkommen! Gillar din blogg skarpt, som du väl har fattat. Det där med den politiska diskussionen tror jag du delar med Linus ovan, och det fattar jag verkligen att det blir trögt. Mitt inlägg var inte tänkt som gnäll egentligen, utan mest en fråga om hur jag ska bete mig. Oftast blir det ganska puttrigt safe och behagliga samtal när folk frågar om mitt jobb.

Med det sagt får jag också min beskärda del av kulturpolitiska snytingar och utbrott emellanåt: "såna som du håller bara på och gottar er i ångest och ångest. För skattepengar! Den där jävla Norén alltså!".

Och allra vanligast är att personen kokett och lätt aggressivt meddelar att han minsann ALDRIG går på teater, och redogör för nån skittråkig klassikerupplevelse för tio år sen. Och, känns det som, förväntar sig att jag ska be om ursäkt.

Anders

11 december 2008 22:18

Spov - det värsta med kommentatorsfältet är att man inte kan redigera. Retar livet ur mig ibland!

Fetkatt

12 december 2008 12:27

Nej, ingen vet vad en dramatiker (än mindre en dramaturg, ve och fasa!), egentligen GÖR. Har provat några gånger när jag pratat nåt om dig, att säga att du är dramatiker.Funkar icke. "Skriver pjäser" med andra ord.

Nej, Micke Persbrandt är inte vår största, han är bara den fejan som lyckats skapa sig flest skandalrubriker genom att supa, knulla, köra full och slåss. (Vilket, om vi ska vara ärliga, vem som helst av oss HADE kunnat göra och sedan slå mynt av, om vi bara vore NÅT SLAGS kända först). I din värld då, Anders: du får ge dig på lite känt folk på Dramaten och dunka till dom i huvet(helst kvinnor), samtidigt som du är fett påtänd och gärna näck, så ska du se att även DU blir kändis! : )

Nej, det är inget att va stolt över att man aldrig går på teater om det inte är ens vän Anders som skrivit pjäsen (eller okej, jag HAR sett några fler än så), så jag koketterar inte ett skit.

Däremot tycker jag att teater är obehagligt... Det är den här läskiga känslan av att: "nä, nu jävlar går det snart fullständigt åt helvete med allt här och därunder pyr det nåt för jävligt otäckt som jag inte vill se och alla stirrar onaturligt länge på varandra och jävlar, nu stirrar han på MIG också!" (Och ja, jag vet, man ser inte publiken från scenen pga strålkastare och följespots, men det hjälps inte).

Och Anders, eftersom mitt utlovade brev har uteblivit, så kommer här en offentlig bekännelse: Jag har inte recenserat din helt underbara pjäs nånstans. Jag gick nämligen ut i paus.

INTE på grund av att den skulle vara dålig, tvärtom tror jag!

Placerade mig längst bak, längst ut, som jag gärna gör för att slippa få panikångest av människorna och lokalen, men det fick jag ändå och vad värre är: Din pjäs var jävligt obehaglig! Fy fan, du ibland träffar otäckt på nån nerv...

Och publiken, den skrattar. Skrattar när det inte är det minsta jävla roligt ju! Eller ja, ibland ÄR det roligt, men även där är det liksom roligt så att man efteråt känner: "nä, vänta, DET var väl inte kul, det var ju hemskt!"

Brrr! Nu vet jag ju inte hur den slutade, eftersom jag drog, men det behövs inte. Jag uppnådde mitt syfte med det teaterbesöket- jag blev berörd, det är mitt mål när jag masar mig iväg. Jag har inga illusioner om att bli teaterfantast.

Och jag skiter i om du känner Persbrandt (ELLER hans rufsiga polare som jag träffade på akuten en gång), jag skiter också i om dina pjäser så skulle suga röv (vilket de inte gör). Däremot är jag rätt intresserad av dig som PERSON. I like! : )
Kram!

Anders

12 december 2008 12:39

Nu tror jag i och för sig inte att det är helt her P:s eget val att hamna i kvällspressen så fort han är på tanken. Det är väl snarare ett symptom på att han är så JÄVLA allmänintressant. Jag menar, Expressen hade en speciell Persbrandt-reporter ett tag! (Jag utmanar för övrigt alla att försöka hitta ett onödigare jobb än det).

Angående pjäsen: den ÄR faktiskt rätt läskig. Det tyckte även jag när jag återvände till den efter ett antal år i somras. Och jag tycker uppsättningen hade en slags ödslig, nästan skelettartad ton som förstärkte det. Tack för fina ord - och det gick åt helvete i andra akten kan jag meddela. Gillar dig med, stor kam!

Huskorset

12 december 2008 22:32

Åt helvete i andra akten går det allt som oftast.
Även om man är stor i Tyskland.

Anders

12 december 2008 22:39

Nåja, stor vet jag väl inte (mera mera jag suger i mig som en svamp). Fast större i Tyskland än i Sundsvall tror jag :-)

Fetkatt

13 december 2008 11:20

Ja, du har nog rätt om stackars Micke P (fast jag tycker fortfarande inte han är så jävla intressant. När man gjort en miljard Beck-filmer så är det kanske inte så lätt att ta sig ur det där dock. "Du kan köra upp reglementet i...").

Jag träffade förresten en gång en tjej vars "journalist-jobb" bestod i att bevaka dokusåpahändelser. Måste ju kännas som om tre års utbildning gav frukt...

Dessutom har jag (från oerhört säker skvallerjournalist-källa, fått veta att en hel del "kändisar" ringer SJÄLVA när de krockat med en stolpe i trafiken eller fått en gräsfläck på kjolen eller vad annat viktigt som nu händer i deras värld), så jag är väl bara cynisk.

Ja det där med andra akten förresten - är det nåt teaterdramaturgiskt grepp? Att det skiter sig? Eller är det liksom bara själva livet det?! Åh fy fan i så fall...

Anders

13 december 2008 11:27

Hmm, man kan väl säga att det olyckliga slutet förhåller sig till teater som det lyckliga förhåller sig till film. Det är liksom default-inställningen. För min del är jag inte besatt av att det måste gå åt helvete, men det är viktigt för mig att slutet känns "sant". Inget gör mig så störd som en riktigt tillkämpad trepunktslandning. Men jag har skrivit många pjäser som slutar lyckligt också. Finns det ett typiskt Anders Duus-slut så skulle jag nog säga att det är "den pyttelilla segern" - det mesta är åt helvete men nåt litet har ändå blivit aningen ljusare, tagit nåt steg åt rätt håll. Som i Vaknätter, typ.

Linus

13 december 2008 14:08

Jag vet inte om du missat det Anders att efter Lassgård-eran i svensk film då alla svenska filmer skulle ha med Rolf Lassgård så inträdde vi i Nykvist/Bergkvist/Persbrant-eran det går tydligen inte att göra en svensk film utan att en eller flera av nämnda skådisar är med. Arn blev hotade med indragna bidrag om inte någon av de stora tre var med, så Nykvist fick hoppa in som pappan... Persbrant har faktiskt en kvalite också, han svär väldigt bra på film vilket är en svår konst:)

Anders

13 december 2008 23:40

För att ha missat att vi lever i det du kallar Persbrandt/Nykvist/Bergkvist-eran räcker det inte med att bo i en grotta. Man måste förmodligen vara österrikare och ha en jävligt störd pappa. Men det beskriver ju situationen som den ser ut nu, inte hur vi hamnade här. Jag fattar alltså inte riktigt VARFÖR P är så satans stor. Förutom att han svär bra då. Jan Berglin säger nånstans att om man ska sammanfatta svensk film i en mening, så är det en Persbrandt som vrålar: Släpp vapnet för helvete!

narnigrin

20 januari 2009 17:33

Här kommer jag som något slags vimsig eftersläntare sådär ett halvår för sent ...

I ett försök att smita in en (självcentrerad) återgång till ämnet jag-får-konstiga-frågor-om-mitt-jobb får jag be att nämna vad som ofelbart inträffar när jag hamnar i en grupp random (ofta utbytes-)studenter som jag aldrig har träffat förut, det obligatoriska "So what's it you're studying again?" går bordet runt och det snackas intresserat och inspirerat om sociolingvistik och politisk historia och systemvetenskap och allt vad det kan vara. Turen kommer till Erika (det är alltså jag då, *host host*), Erika tar ett djupt andetag och svarar med viss bävan "matematik". Varpå samtliga närvarande säger "Wow, du måste vara skitsmart"/"Sånt begriper jag inte aaalls på"/"Jaha eh ... typ statistik då eller?" eller en kombination därav. Sedan blir det tyst, man kliar sig lite i nacken, man snackar om britternas äckliga mat istället.

Fwoo.

Anders

21 januari 2009 00:47

Narnigrin - Hej här nere! Deppigt, men jag kan på ett sätt fatta dom där studenterna. Matematik ÄR svårsmåpratat. Nån som pluggar till exempel Sydostasienkunskap kan man alltid stryka lite medhårs på amatörnivå: "Jag har en kompis som driver ett vandrarhem på Koh Samui, och hon säger att..." och på så sätt hålla grytan puttrande. Med matematik blir det ju så jävla abstrakt med en gång. Motsvarigheten till ovanstående blir då nåt i stil med "Jag kan multiplikationstabellen, jag", och det blir det ju inga långa diskussioner av direkt.

Mitt gebit lider snarare av motsatsen - alla som sett en film eller en pjäs är i nån mening självutnämnda experter. Och varenda jävel har, efter några glas, en jättebra idé som dom tycker att jag "borde göra nåt på".

Vad betyder fwoo?

narnigrin

21 januari 2009 10:54

Fwoo var mitt försök att stava en suck när jag tillfälligt glömde bort att det redan fanns ett ord för det.
Såhär i efterhand ser det mer ut att låta som en dammsugare ...

Anders

21 januari 2009 12:41

Aha! Jag trodde det var nån cyberslang-förkortning som jag var för mossig för att fatta. Som FTW eller så. Googlade det faktiskt, och fick en träff på urban dictionary: "The word of choice by the slighty... not so slighty disturbed David Spendel. It does not mean anything. However, it represents his way of life. " Och det var ju inte till så stor hjälp.

Huskorset

25 januari 2009 13:28

En månad senare: Med "stor i Tyskland" menade jag Herr P. Men det är gläder mig storligen att höra att du tydligen spelas där också!
Och "det går ändå åt helvete i andra akten" var en slags (väldigt) luddig Tjechov-flirt.

Tack gode Gud för Farbro Kniven, så man fick förklara sig.

Anders

25 januari 2009 21:47

Huskorset - Alla dessa nätter då jag legat vaken och kastat mig av och an och undrat och ältat. Skönt att det är över!

...Och lite pinsamt är det såklart att jag förutsatte att det var jag som var stor i Tyskland. Trodde du gjorde en sån här "Jag vet väl vem du är "-bransch-blinkning...

Huskorset

26 januari 2009 01:00

Det kan jag göra ändå, det gör jag nämligen. Jag såg dig tassa omkring på Artisten en gång för längesen, när de spelade vad-den-pjäsen-nu-hette...

(Se där, det gick åt skogen i allafall, nu gjorde jag bort mig.)

...den utspelade sig i en bingohall, Peter L var strålande och hade sin nuffra på strumpan. Ylva satt i rullstol. Jag gillade den mycket!

Anders

26 januari 2009 12:33

Den där gamla trasan. "Ser åt samma håll" heter pjäsen. Min första fullängdare! Tycker nog själv att den lider lite av sin strävan att vara rättvis och jämnstor och monologer till alla. Men den har sina stunder.