Tydligen är det så att en dryg månad innan ens föräldraledighet är slut, då är det plötsligt helt okej för jobbet att börja kontakta en (med en kniv!) i tid och jävla otid.

Det började redan för ett par veckor sen. Men igår och idag har det plötsligt ringt fyra-fem-sex gånger om dagen med förfrågningar, begäran om specifikationer, arrangörer som ringer för att diskutera upplägg och förmat och datumförslag som jag inte ens hunnit skriva upp innan det ringts igen, nu med ändrade datumförslag. Och jag som inte ens har en jävla kalender för 2009 ännu (fixas imorgon! Inte julklappstips!) blir så stressad att jag flämtandas genom öronen.

Jag föreläser nämligen som en del av mitt jobb. Handelresande i typ kloka saker om barnteater kan man väl säga. Och det blir en del flaxande och pusslande och resor och hotell inför dom där grejerna, särskilt när det är föreställningsanalyser jag ska hålla: Åkej men när kan jag se föreställningen jag ska hålla analyssamtal om då? Nä, det funkar inte så bra att se den efter analyssamtalet, nej. Två dagar innan? I Mjölby. Lovely. Så jag måste åka till Mjölby för att se föreställningen jag sen ska prata om i Göteborg? Antingen det eller EFTER själva analysen, som vi redan varit inne på. Jag... förstår.

Och saken är ju den att med ett Troll på dagis och en Loppan som måste jobba kväll ibland, så är den här ekvationen från och med i vår aningen mera komplicerad än förr. Det går liksom inte att ringa mig den 17:e december och börja härja om nåt datum i april och begära besked på stående fot.

Idag har jag inköpt vårt gemensamma livs första väggalmanacka. En snygg med gamla omslag på pulp-sci-fi-magasin. Där ska vi skriva upp allting. Där ska vi odla vår själsfrid och vårt oberoende. Om det icke står där skall det vara ogillt.

Den kommer att bli det första (efter Trollet) vi måste rädda om det börjar brinna.

Trollet är i stort sett frisk nu. Var idag på Öppna på lite pliktvisit, sista före jul. Där stod det inte folk som spön i backen precis. Fyra ungar med blandade mammor och pappor, och två lätt gråtmilda fröknar som såg framför sig hur ännu en kull trevliga föräldrar (och jajaja, deras battingar också) snart skulle lämna dom i och med att dagisinskolningarna stötvis börjar i januari. Och jag tror faktiskt dom menade det. Förmodligen menar dom det alltid, men ändå.

Och så hej hej (och en julblomma lämnade yours truly trevlig så det nästan blir misstänkt redan förra veckan, joråsatteh) och vinkevink och så ut i regnet igen.

Och jag och en av dom andra papporna som jag träffat en del och gillar tog sällskap till tunnelbanan. Jag och Trollet hade ett ärende i stan nämligen: uppdrag införskaffa väggalmanacka (se inlägget ovan). Efter tio minuters vagnluggande med våra små kisande stoiskt i duggregnet med droppar i ögonfransarna kom vi till Axelsberg. Där var det tomt i spärren och blinkande grönljus på barnvagnspassagen. Vi började rutinerat hålla upp grinden för varann, medan vi simultant och utan minsta tvekan avhandlande stora och komplexa ämnen som fjällsemestrar, när vi plötsligt hörde en käck röst som lyckligt hojtade:

Jaaa nu sitter det ingen i spärren just nu! Så då är det ju bara att passera! Men notera klockslaget och vilken station om det skulle komma en biljettkontroll!

Jag hann tänka Hjälp! Galning med nån slags kuslig stating the bloody ovbious-psykos! innan jag såg hojtaren le ett moderligt leende mot oss öppna dörren till biljettkuren med sin nyinköpta fika i ena handen och sin SL-nyckel i den andra.

Det är inget totalt okänt fenomen i Storstockholms lokaltrafik hur man beter sig om det är tomt i spärren. Och skulle man vara osäker brukar det stå på en skylt i biljettluckan. Så uppenbarligen måste den här kvinnan ha tittat på oss och tyckt att vi såg ut som ett par jeppar som nyss anlänt från Nikkaloukta. Och som nu av oklar anledning gick och rullade barnvagn i Axelsberg (inte känt för varken sin shopping eller skönhet).

I såna här lägen är jag tydligen storstadsbo, för jag blev nästan lite stött. Alltså okej, öhm, alltså tack och så, men VI VET. Fnys.

Under gårdagens tittning på första tjugo minuterna av Teletubbies-filmen (Ett varv räcker således tre dagar. Trollets TV-vurm får precis sitt lystmäte och vi får känna oss som bra och gränssättande föräldrar, win-win) slumrade jag till. Risken för att det var blackout till följd av överstimulering är tämligen obefintlig om man säger så. Och i min halvsovande hjärna är jag helt övertygad om att jag hörde Claes Månssons berättarröst säga:

Och Tinky Winky brände alla papper och flydde med Po till Amerika.

Den filmen hade jag velat se!