Idag måste det ha varit nåt i dricksvattnet! Upphållna dörrar för en fader och hans Troll, glada miner, skojande farbröder samt hissar som fungerade och bara luktade lite kiss. Julkramar och överlämnande av liten hyacint på förlaget (jag hann med innan jul!), Trollets första pepparkaka och så duns dund duns på kullerstenarna i Gamla Stan. Och till och med Västerlånggatan var liksom vaselin-linsad och gullig och Astrid Lindgren. Jag nynnade! Jag nynnade på flö er turistjävlar-Västerlånggatan! Hummhummelihum och Trollet som en liten kavat härförare som pekade framåt! med tumvanten och glatt pep Hem! Hem! Hem!

Den enda i stadsmiljön som var lite dum i huvudet idag var faktiskt jag själv. Jag pekade tvärsäkert ut Österlånggatan åt nån stressad stackare med rullväska - och insåg när hon väl försvunnit utom synhåll att jag fått mikroanyerism och pekat henne åt helvete fel. Usch, sånt får jag alltid så dåligt samvete för. Den jäveln! står hon troligen och tänker vid Riddarhuset nånstans ännu i skrivande stund. Idag var jag hennes lömske lyktgubbe som ledde henne ut på det farliga gungflyt. Det kan inga goda intentioner i världen ändra på.

Trollet har uppenbarligen bestämt sig för att kolla så pappa är på tårna dom sista dagarna. I förrgår fastnade för första gången ett oönskat föremål på tvären i munnen på honom. Det rörde sig om ett skruvlock i plast som lyckats hamna i återvinningskassen på golvet (åh, heliga enfald) och som knatten såklart lyckats få tassarna på. Krävdes två fingrar för att gräva ut stoppet ur hans lilla mun, medan hans ögon skärrat for hit och dit. En snabbkoll i sväljcylindern gjorde mig till en lite mindre rutten farsa - det fanns ingen risk att han skulle få den i halsen trots allt. Men att vara ofrivillig bredkäftad groda är ju inte skitkul det heller.

Igår passade han på, medan jag hade rest mig från bordet för att hämta hushållspapper, att dra till sig vattenbadet som värmde hans middagsmat och välta det i knäet på sig. Då blev jag rädd på riktigt, faktiskt. Trollet illhojtade såklart och var lessen en lång stund på skötbordet medan jag baddade febrilt med blöta trasor på hans rodnade mage och lår. Fast sen visade det sig att det var upp i famnen för det där var fan läskigt-yl snarare än smärtskrik. Och när jag kände på vattnet var det hett, men inte längre skållhett. Ännu en gång har jag underskattat hans räckvidd, fast jag vet att den motsvarar en medelstor grävskopas. Skärpning.

På plussidan slog Trollet idag igen nytt rekord i klosstapling. Åtta stycken! Imponerande inte minst med tanke på att han faktiskt bara äger sex klossar. Inspirerad av sin far klämde han dit ett par duplo-bitar på högkant också. Säker som berget.

Jag har ju köpt mitt livs första väggalmanacka, samt haft mitt livs första vinterkräksjuka. Stora och viktiga saker i en 2000-talsmänniskas liv förstås. Men jag väljer ändå att lyfta fram det faktum att jag  härom dagen utförde den tveksamma bragden att (med Trollet) åka till Kungens jä-hävla Kurva och komma hem fullständigt tomhänt! En nästan tvåtimmars expedition till dustert dustra Toys R Us resulterade i platt intet. Zilch. Nada. Det ni! Det är slöseri med liv på allvarligaste allvar!

Såhär års verkar det vara blogg-kutym att skriva lite om hur vi firar jul i vår försöksutskrivna familj. Mia till exempel, berättar idag om sitt och lillebrorsans traditionsenliga medeldistanspass  aslånga långdistanspass mellan Kalle och risgrynsgröt.

Om vi har nåt så är det julklappsrimmen. Dom tas på allvar. Gigantiskt jävla allvar med en kniv. Man förväntas skriva åtminstone nåt eller några rim på sisådär tolv,sexton strofer. Man förväntas bygga avancerade rimflätningar. Man förväntas vara fyndig och skojig och mystisk. Orimmade klappar (från nån i vår släkt) är fullständigt otänkbart. Man kan väl säga att det hetsas en aning.

Faderskapet, drillad i storsvensk nationalromantisk poesi som han uppenbarligen är (på Östermalm på femtitalet), är den som leder hetsen. Han kallar gärna sina svullna skapelser för Drapor och fläskar på med allitterationer och arkaiska ord. Det blir som nåt man kan tänka sig Jarl Kulle vråla i pälsmössa på Skansen.

Broppan kör hårt på akademikerspråk, vitsar gärna i rimform om obskyra filosofer inte en käft nånsin har hört talas om (vilket är oklart om han vet) och bangar inte att offra rytmen för att dunka in nåt abstrakt sexstavigt ord som slutar på -ologi.

Modren rimmar finurligt och tajt, men utan åthävor. Hon står i stort sett utanför flåset, kanske rehabiliterad efter ett antal år skild från pappa. Att lämna orimmade paket skulle hon dock aldrig drömma om. Hon har en irriterande ovana att stryka under rimorden - ett underkännande både av den egna förmågan och av uppläsarens metriska skills.

Och jag har meter och rytm som min forte, och slänger mig gärna med rim i sonettform, som elegiska distikon eller på oklanderlig alexandrin. Vilket jag åtminstone ibland lyckas avhålla mig från att malligt påpeka för alla församlade.

Det är oklart om det här är kul egentligen, eller om det bara är enormt överhypat och jobbigt. Sitter man med sex rim kvar klockan kvart över två natten till julafton (som jag i fjol), då är det världens lömigaste tradition, kan jag meddela. Men det sitter i ryggmärgen. Kommer nog aldrig att kunna ge bort en orimmad julklapp.

Loppan rimmar inte. Inte heller hennes föräldrar. Loppan slår å andra sidan in klapparna så att dom fan ser ut som Beskow-tecknade smycken. Hennes motsvarighet till en orimmad julklapp är nog ett butiksinslaget paket med ett lesset krös som tappat kröset.

Inte för att nån har tvivlat vad jag vet, men jag är verkligen väääärldens uppriktigaste bloggare. Här ere naked reality all the way, bah.

För det första: jo, jag har faktiskt köpt en väggalmanacka som vi nu sätter våra liv och hågar till. Såhär snygg ser den ut. OBS! Vi förhåller oss givetvis ironiskt till kitchiga bortrövade bruttor i bikinis. Vi är goda feminister.

För det andra: jag har äntligen klippt mina polisonger. Eller Loppan har. Åt mig. Kolla vad snajdigt tajt dom smeker käklinjen!