Skräckens labyrinter av HP Lovecraft

Jaha, och hur var det där då? I mina allra fjunigaste tonår hade jag (som mången annan smygrollspelande ungdom, gissar jag) en kortare kärleksaffär med HP Lovecrafts svullet överlastade prosa. Sen dess har vi inte haft med varann att göra nåt större (även om jag tycker att kram-Cthulusarna på Science Fictionbokhandeln ÄR rätt coola).

När jag nu, återigen av en bibliotektsutbudsrelaterad slump, snubblar över Lovecraft igen, så måste jag medan jag lyssnar hela tiden påminna mig om en sak. Lovecraft skriver inte klichéer, han skapar dom. För hans noveller, fulla som dom är av fladdermöss, hädiska riter, slocknande ficklampor, öde hedar och ylande vansinne, överlastade av ord som tjattrande, dräglande, demoniskt, hasande, väsande, fladdrande, lurande och fasansfull har inspirerat så hejdlöst många efterföljare (med herrar som King i spetsen) att dom känns som om man läst dom tusen gånger förr. Typfallet ser ut nåt sånt här:

Mondän övre medelklassman ("finsmakare vad gäller skräck") åker till övergiven herrgård någonstans i New England, för att kittla sina dekadenta böjelser för det ockulta. Berättelser bland den lågpannade bondbefolkningen berättar om en namnlös fasa som hemsöker trakten och sliter folk i stycken. Under sin övernattning i herrgården lyckas vår hjälte hitta ett underjordiskt tempel som legat orört i hundratals år och därigenom göra sig till byte för ett snörvlande, sniffande, blint något som kommer krälande ur djupen. Halvt vansinning av skräck lyckas han fly och sitter nu ett dygn senare på ett hotell nånstans med sin revolver bredvid sig och skriver febrilt ner den historia vi läser, medan han hör en rosslande andhämtning utanför dörren.

Det finns inget elegant eller smäckert eller gud förbjude erotiskt i skräcken och ondskan hos Lovecraft. Här är det hasande, släpande, tentakelförsedda och dräglande beläten skapade av galna gudar från långt innan vår tideräkning som gäller.

Och det är här det visar sig vara...öhm, aningen mindre lyckat med Ernst-Hugo Järegård som inläsare. Det blir för mycket, och inte lite för mycket. Karln byter tonfall tre gånger per mening, viskar för att därpå SKRIKA, tar obgripligt långa pauser, suger på orden som riktigt slemmiga karameller. Dessutom är det åtminstone nån gång i minuten uppenbart att han i sitt totala engagemang tappat bort sig i texten, och då freebase-ar han skamlöst (och väggarna var täckta med, var det guld? Ja det måste ha varit guld, det måste det ju ha varit. Jo, det var guld, GULLLD!).

Alltså, det blir rätt intressant på ett bisarrt vis. Men det blir också som maränger. En räcker, och då är det en hel översöt påse kvar. Och läskigt är det näppeligen, om man inte tycker det är skrämmande med salivgurgel.