Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Are you smarter than a 5th grader? på trean, men vid det här laget zappat förbi det ett antal gånger. Dels blir jag återigen livrädd för bildningsnivåerna i världens mäktigaste land, men det är så slitet så det kan man ju inte blogga om. Jag tänkte istället milt fråga:

Är det bara jag, eller är det verkligen så att alla tävlande när dom ska välja ut det barn som ska hjälpa dom väljer en pojke? Och allra helst den lille tjocke med glasögon?

Pojkar är smartare än flickor. Tjocka pojkar med glasögon som ser ut som dom är dåliga på fotboll är smartast av alla. Och det är värt 25000 dollar att veta hur många E som ingår i "declaration of independence". Bra TV där.

Broppan skrev en syrlig och hysteriskt rolig kommentar till riminlägget. Den gick i korthet ut på att jag var ett jävla as som svartmålade hans rimskills, medan jag höjde mina egna till skyarna insvepta i ytterst lite ytterst fluffig självironi. (Jag sa ju att det var en del prestige inblandat!)

Fast grejen är att han har en poäng (som han själv inte ens är ute efter att göra). Jag överdriver i sagda inlägg, ganska mycket faktiskt. Och när nån, om än i skämtsam form, nu pekar ut att Men det där var väl ändå skitsnack, då står jag ju liksom inför ett vägskäl i en blogg som utger sig för att skildra en faktisk vardag. Jag hävdar ofta att överdrift är berättarens rättighet, men gäller det i nåt som är en slags dokumentär? Antingen säger jag Jahamen det här är faktiskt miiiin upplevelse, alltså söbjektivt. Det KÄNDES som att det kostade tusen spänn, fast det kanske var hundra om man ska vara sådär jävla petnoga.

Eller så kör jag strikt och benhårt på att allt som står här ska hålla i rätten. Även om det blir tråkigare.

Tills vidare låter jag den principiella frågan vara öppen. Men vad gäller riminlägget vill jag göra några förtydliganden. (Det här är motsvarigheten till den svettige makthavaren när Skjutjärns-Janne plockar fram dolda kameran-bilder av honom snortade koks från skinkan på sin svarta städhjälp. Endast total kapitualtion återstår).

Inlägget Rimfascism är en adekvat beskrivning av vår familjs rimtraditioner, med följande undantag:

- Man förväntas inte bygga avancerade rimflätningar. Det uppskattas, men majoriteten av rimmen är ABAB-rimmad knittelvers. Fyra strofer kan ses som ett minimum.

-Broppan har rimmat om obskyra filosofer, men i undantagsfall.

-Att Broppan "inte bangar att offra rytmen" för att dunka in långa, abstrakta ord, ska läsas som att det i enstaka fall har förekommit någon extra inskjuten stavelse eller betoningsförskjutning för att rädda ett särskilt avancerat rimord. Det avser inte ett kastande av form över bord, eller (särskilt inte) undermålig förmåga.

-Jag har skrivit ett och annat rim på elegiskt distikon, men så rikligt förekommande som det kanske framstår i inlägget är det inte. En klar majoritet av mina rim är också skrivna på knittelvers.

-Min svaghet är nog, snarare än en skrytsamhet, en emellanåt tillkämpad tendens i mina verser. Jag gör det helt enkelt lite för svårt för mig ibland, vilket gör att rimmen känns konstruerade och blodfattiga.

- Det var nog snarare vid midnatt jag satt med sex rim i fjol. Vid kvart över två var jag (gissar jag) ganska precis färdig.

Jag vill be alla läsare om ursäkt för det inträffade och för att jag svikit ert förtroende. Jag vill be min bror om ursäkt för smutskastningen. Det ska aldrig nånsin hända igen. Vi ser över våra rutiner.

Har ringt några telefonsamtal till la Familia och fått klart för mig när folk dyker upp före jul, vem som har med sig vad, hur vi ska styra upp stora mathandlingen utan bil och i vilken ordning saker och ting ska ske generellt. Det är fortfarande samma mängd saker som ska göras, men min stressnivå är nere med hälften.

Jag är tämligen anal. Jag är en sån som vill skriva listor och bocka av. Och gör jag nåt som inte står med på listan skriver jag fan dit det och bockar av. Annars märks det ju inte! För mig är osäkerheten det som stressar mest av allt. Det där löser sig på nåt vis, det får jag nippran av.  Jojojo, jag kan absolut släppa taget, tack så mycket! Men jag behöver liksom ge mig själv tillstånd att göra det, larvigt nog. Nu grabben, nu blir det lite crazy här. Wee-haa.

Jag är en sån som, om jag nån gång skulle bli avrättad, garanterat skulle kräva att få veta exakt hur det skulle gå till i förväg. Sen vrider vi på den här strömbrytaren, serru, och då kommer strömmen genom sladden här. - Okej fast vänta, vem är det som spänner fast mig? Och när jag väl hade den totala jävla överblicken, då hade jag varit värsta mönsterfången. Huvet i metallringen, ja. Jorå, jag vet. Man är väl påläst.