Placera mig på rygg och jag är fullständigt hjälplös. Jag slocknar på två bokstavliga röda. Aldrig varit med om något liknande. Här läses inga tunga volymer i januari kan jag meddela. Risk för brott på (det redan tämligen digra) näsbenet när jag kravallsomnar och tappar boken handlöst.

Adjö: Idag satte Trollet och jag världens bästa farbror/bror/gudfar på tåget till Göteborg. Under den här senaste veckan har Trollet, bland uppsjön av släktingar med framskjutna platser i hans stora hjärta, fått sitt livs första stora idol. Varenda morgon har han stått och kvittrat ba-ba (på ytterligare ett nytt sätt, med en mycket kort andra stavelse) och krafsat på dörren till sitt rum, där hjälten sovit. Och, när Broppan sömngrusigt öppnat, resolut greppat närmaste bilderbok och krupit upp till honom i sängen. Bropp har visat ett fantastiskt lugn och tålamod och ömhet i massor. Trollet har å sin sida stått med gränslös beundran. Ingen, säger ingen kan vara lika skojig som Farbror Göran med en mjukisboll, den saken är klar. Imorgon bitti kommer Trollet att leta efter honom, det är jag övertygad om.

Goddag: Vännen Tango-Johan sprang idag ett kortare socialt gatlopp i Ståkkålm och Broppan, Trollet och jag hann hugga honom i flykten en timme. Han återfinns annars i Seattle till vardags. Raringen hade för övrigt när han läste om min sorg och saknad efter sista Buffy-avsnittet på bloggen resolut gått och huggit första Omnibusen av Buffy som tecknad serie, stoppat i ett kuvert och postat. Den kom fram idag. Det portot hade han således kunnat spara på. Hemskt snällt var det i alla fall!

Adjö: Alla små korvsnuttar och skinkskalkar. Inte ens som smörgåsmat. Nu är det fan bra, tack. (Fårfiolen får stanna sålänge. Bara för att den är så jämrans stor.)

Goddag: Första löprundan efter jul. Minus fem grader och således russinlunga, men annars överraskande mycket spänst. Eller nåja, men ni fattar.

Adjö: Dom kom och hämtade soporna idag. Och tog grissäcken. Sophämtare är fina människor som borde få en staty nånstans.

Goddag, adjö, goddag, adjö och goddag: För oss barnvagnsrullare i söderort är T-centralen åt Centralen till en legendarisk flaskhals. Här finns nämligen ingen nedåtgående rulltrappa till vår perrong. Vi är helt utlämnade åt hissen. Såhär års dessutom i svår konkurrens med allehanda luggare av väldans stora rullväskor. Långa köer blir det, och idag var inget undantag.

Således ingen jättebra dag för ett jättegammalt jätteäldre par som inte lyckades öppna hissdörren när dom kom upp. Man riktigt såg hur deras vita testar darrade av förvirring när dom försökte trycka på alla möjliga knappar - innan hissen försvann neråt igen. Någon minut senare kom den tillbaka upp. Skuggan av ett nervöst ursäktande leende från lilla tanten genom rutan, fippel med nån dörröppnarknapp får man förmoda, bump bump av desperata knuffar på dörren men för sent. För nu var hissen redan på väg ner igen! Några i kön började muttrande avlägsna sig med sina enorma rullväskor. Ytterligare nån minut senare kom hissen ännu en gång, och nu lyckades dom ta sig ut! Lilla tanten hockeytacklade dörren med nåt vilt i blicken. Dom tittade inte på någon i kön när dom stapplade därifrån. Man riktigt såg hur det här var det mesta dom legat nån till last någonsin.

Goddag: Min fina lilla familj. Gott att få se er i ögonen ordentligt och i lugn och ro efter en stökig, kaosig och rolig vecka.