Alla inlägg under december 2008

Av Anders - 21 december 2008 23:55

Tog en liten promenad idag hela familjen, innan vi svepte iväg på sista Försöka ses nåt innan jul i Midsommarkransen. Trollet och jag har gjort lite av en vardagstradition att mata ankorna i parken med dom sista skivorna bröd som man aldrig hinner äta innan dom går ut. Trollet gillar ankor. Jag gillar Trollet. Ankor gillar bröd. Alla vinner!


Fast idag var det uppenbarligen alldeles för mycket söndag för kräken. Hade väl blivit matade av varenda panschis i grannskapet får man tro. För när Loppan och jag entusiastiskt började kasta bröd gjorde dom inte ett jävla nåt. Eller jo, när vi började pricka dom i våra tappra försök att piska upp lite entusiasm simmade dom bort. Med loja blickar av avsmak över axeln. Mer sånt, ankjävlar, och ni är bojkottade. No bread for you! Nu är ni varnade.


Promenadens verkliga mål var dock inskaffandet av ett tamt träd. Och jävlar i min låda med en kniv, vilken gran vi fick tag på! Den är så tät och jämn och stram och Disney att den ser ut som en geometrisk grundform. Knallen (en sån där med skön Eken-dialekt som hämtad ur Anderssonskans Kalle) ville fotas med den innan han sålde den. Så snygg är den! Bildbevis kommer när den plockas ur strumpan.


Trollet tyckte konceptet att bära in ett träd i lägenheten var bisarrt men klart intressant. Det ska bli så roligt att se hur han kommer att förhålla sig till hela julgrejen!



Av Anders - 20 december 2008 00:51

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Are you smarter than a 5th grader? på trean, men vid det här laget zappat förbi det ett antal gånger. Dels blir jag återigen livrädd för bildningsnivåerna i världens mäktigaste land, men det är så slitet så det kan man ju inte blogga om. Jag tänkte istället milt fråga:


Är det bara jag, eller är det verkligen så att alla tävlande när dom ska välja ut det barn som ska hjälpa dom väljer en pojke? Och allra helst den lille tjocke med glasögon?


Pojkar är smartare än flickor. Tjocka pojkar med glasögon som ser ut som dom är dåliga på fotboll är smartast av alla. Och det är värt 25000 dollar att veta hur många E som ingår i "declaration of independence". Bra TV där.

Av Anders - 20 december 2008 00:17

Broppan skrev en syrlig och hysteriskt rolig kommentar till riminlägget. Den gick i korthet ut på att jag var ett jävla as som svartmålade hans rimskills, medan jag höjde mina egna till skyarna insvepta i ytterst lite ytterst fluffig självironi. (Jag sa ju att det var en del prestige inblandat!)


Fast grejen är att han har en poäng (som han själv inte ens är ute efter att göra). Jag överdriver i sagda inlägg, ganska mycket faktiskt. Och när nån, om än i skämtsam form, nu pekar ut att Men det där var väl ändå skitsnack, då står jag ju liksom inför ett vägskäl i en blogg som utger sig för att skildra en faktisk vardag. Jag hävdar ofta att överdrift är berättarens rättighet, men gäller det i nåt som är en slags dokumentär? Antingen säger jag Jahamen det här är faktiskt miiiin upplevelse, alltså söbjektivt. Det KÄNDES som att det kostade tusen spänn, fast det kanske var hundra om man ska vara sådär jävla petnoga.

Eller så kör jag strikt och benhårt på att allt som står här ska hålla i rätten. Även om det blir tråkigare.


Tills vidare låter jag den principiella frågan vara öppen. Men vad gäller riminlägget vill jag göra några förtydliganden. (Det här är motsvarigheten till den svettige makthavaren när Skjutjärns-Janne plockar fram dolda kameran-bilder av honom snortade koks från skinkan på sin svarta städhjälp. Endast total kapitualtion återstår).


Inlägget Rimfascism är en adekvat beskrivning av vår familjs rimtraditioner, med följande undantag:

- Man förväntas inte bygga avancerade rimflätningar. Det uppskattas, men majoriteten av rimmen är ABAB-rimmad knittelvers. Fyra strofer kan ses som ett minimum.

-Broppan har rimmat om obskyra filosofer, men i undantagsfall.

-Att Broppan "inte bangar att offra rytmen" för att dunka in långa, abstrakta ord, ska läsas som att det i enstaka fall har förekommit någon extra inskjuten stavelse eller betoningsförskjutning för att rädda ett särskilt avancerat rimord. Det avser inte ett kastande av form över bord, eller (särskilt inte) undermålig förmåga.

-Jag har skrivit ett och annat rim på elegiskt distikon, men så rikligt förekommande som det kanske framstår i inlägget är det inte. En klar majoritet av mina rim är också skrivna på knittelvers.

-Min svaghet är nog, snarare än en skrytsamhet, en emellanåt tillkämpad tendens i mina verser. Jag gör det helt enkelt lite för svårt för mig ibland, vilket gör att rimmen känns konstruerade och blodfattiga.

- Det var nog snarare vid midnatt jag satt med sex rim i fjol. Vid kvart över två var jag (gissar jag) ganska precis färdig.


Jag vill be alla läsare om ursäkt för det inträffade och för att jag svikit ert förtroende. Jag vill be min bror om ursäkt för smutskastningen. Det ska aldrig nånsin hända igen. Vi ser över våra rutiner.

Av Anders - 20 december 2008 00:03

Har ringt några telefonsamtal till la Familia och fått klart för mig när folk dyker upp före jul, vem som har med sig vad, hur vi ska styra upp stora mathandlingen utan bil och i vilken ordning saker och ting ska ske generellt. Det är fortfarande samma mängd saker som ska göras, men min stressnivå är nere med hälften.


Jag är tämligen anal. Jag är en sån som vill skriva listor och bocka av. Och gör jag nåt som inte står med på listan skriver jag fan dit det och bockar av. Annars märks det ju inte! För mig är osäkerheten det som stressar mest av allt. Det där löser sig på nåt vis, det får jag nippran av.  Jojojo, jag kan absolut släppa taget, tack så mycket! Men jag behöver liksom ge mig själv tillstånd att göra det, larvigt nog. Nu grabben, nu blir det lite crazy här. Wee-haa.


Jag är en sån som, om jag nån gång skulle bli avrättad, garanterat skulle kräva att få veta exakt hur det skulle gå till i förväg. Sen vrider vi på den här strömbrytaren, serru, och då kommer strömmen genom sladden här. - Okej fast vänta, vem är det som spänner fast mig? Och när jag väl hade den totala jävla överblicken, då hade jag varit värsta mönsterfången. Huvet i metallringen, ja. Jorå, jag vet. Man är väl påläst.

Av Anders - 19 december 2008 23:34

Skräckens labyrinter av HP Lovecraft


Jaha, och hur var det där då? I mina allra fjunigaste tonår hade jag (som mången annan smygrollspelande ungdom, gissar jag) en kortare kärleksaffär med HP Lovecrafts svullet överlastade prosa. Sen dess har vi inte haft med varann att göra nåt större (även om jag tycker att kram-Cthulusarna på Science Fictionbokhandeln ÄR rätt coola).


När jag nu, återigen av en bibliotektsutbudsrelaterad slump, snubblar över Lovecraft igen, så måste jag medan jag lyssnar hela tiden påminna mig om en sak. Lovecraft skriver inte klichéer, han skapar dom. För hans noveller, fulla som dom är av fladdermöss, hädiska riter, slocknande ficklampor, öde hedar och ylande vansinne, överlastade av ord som tjattrande, dräglande, demoniskt, hasande, väsande, fladdrande, lurande och fasansfull har inspirerat så hejdlöst många efterföljare (med herrar som King i spetsen) att dom känns som om man läst dom tusen gånger förr. Typfallet ser ut nåt sånt här:


Mondän övre medelklassman ("finsmakare vad gäller skräck") åker till övergiven herrgård någonstans i New England, för att kittla sina dekadenta böjelser för det ockulta. Berättelser bland den lågpannade bondbefolkningen berättar om en namnlös fasa som hemsöker trakten och sliter folk i stycken. Under sin övernattning i herrgården lyckas vår hjälte hitta ett underjordiskt tempel som legat orört i hundratals år och därigenom göra sig till byte för ett snörvlande, sniffande, blint något som kommer krälande ur djupen. Halvt vansinning av skräck lyckas han fly och sitter nu ett dygn senare på ett hotell nånstans med sin revolver bredvid sig och skriver febrilt ner den historia vi läser, medan han hör en rosslande andhämtning utanför dörren.


Det finns inget elegant eller smäckert eller gud förbjude erotiskt i skräcken och ondskan hos Lovecraft. Här är det hasande, släpande, tentakelförsedda och dräglande beläten skapade av galna gudar från långt innan vår tideräkning som gäller.


Och det är här det visar sig vara...öhm, aningen mindre lyckat med Ernst-Hugo Järegård som inläsare. Det blir för mycket, och inte lite för mycket. Karln byter tonfall tre gånger per mening, viskar för att därpå SKRIKA, tar obgripligt långa pauser, suger på orden som riktigt slemmiga karameller. Dessutom är det åtminstone nån gång i minuten uppenbart att han i sitt totala engagemang tappat bort sig i texten, och då freebase-ar han skamlöst (och väggarna var täckta med, var det guld? Ja det måste ha varit guld, det måste det ju ha varit. Jo, det var guld, GULLLD!).


Alltså, det blir rätt intressant på ett bisarrt vis. Men det blir också som maränger. En räcker, och då är det en hel översöt påse kvar. Och läskigt är det näppeligen, om man inte tycker det är skrämmande med salivgurgel.



Av Anders - 18 december 2008 22:20

Idag måste det ha varit nåt i dricksvattnet! Upphållna dörrar för en fader och hans Troll, glada miner, skojande farbröder samt hissar som fungerade och bara luktade lite kiss. Julkramar och överlämnande av liten hyacint på förlaget (jag hann med innan jul!), Trollets första pepparkaka och så duns dund duns på kullerstenarna i Gamla Stan. Och till och med Västerlånggatan var liksom vaselin-linsad och gullig och Astrid Lindgren. Jag nynnade! Jag nynnadeflö er turistjävlar-Västerlånggatan! Hummhummelihum och Trollet som en liten kavat härförare som pekade framåt! med tumvanten och glatt pep Hem! Hem! Hem!


Den enda i stadsmiljön som var lite dum i huvudet idag var faktiskt jag själv. Jag pekade tvärsäkert ut Österlånggatan åt nån stressad stackare med rullväska - och insåg när hon väl försvunnit utom synhåll att jag fått mikroanyerism och pekat henne åt helvete fel. Usch, sånt får jag alltid så dåligt samvete för. Den jäveln! står hon troligen och tänker vid Riddarhuset nånstans ännu i skrivande stund. Idag var jag hennes lömske lyktgubbe som ledde henne ut på det farliga gungflyt. Det kan inga goda intentioner i världen ändra på.

Av Anders - 18 december 2008 13:41

Trollet har uppenbarligen bestämt sig för att kolla så pappa är på tårna dom sista dagarna. I förrgår fastnade för första gången ett oönskat föremål på tvären i munnen på honom. Det rörde sig om ett skruvlock i plast som lyckats hamna i återvinningskassen på golvet (åh, heliga enfald) och som knatten såklart lyckats få tassarna på. Krävdes två fingrar för att gräva ut stoppet ur hans lilla mun, medan hans ögon skärrat for hit och dit. En snabbkoll i sväljcylindern gjorde mig till en lite mindre rutten farsa - det fanns ingen risk att han skulle få den i halsen trots allt. Men att vara ofrivillig bredkäftad groda är ju inte skitkul det heller.


Igår passade han på, medan jag hade rest mig från bordet för att hämta hushållspapper, att dra till sig vattenbadet som värmde hans middagsmat och välta det i knäet på sig. Då blev jag rädd på riktigt, faktiskt. Trollet illhojtade såklart och var lessen en lång stund på skötbordet medan jag baddade febrilt med blöta trasor på hans rodnade mage och lår. Fast sen visade det sig att det var upp i famnen för det där var fan läskigt-yl snarare än smärtskrik. Och när jag kände på vattnet var det hett, men inte längre skållhett. Ännu en gång har jag underskattat hans räckvidd, fast jag vet att den motsvarar en medelstor grävskopas. Skärpning.


På plussidan slog Trollet idag igen nytt rekord i klosstapling. Åtta stycken! Imponerande inte minst med tanke på att han faktiskt bara äger sex klossar. Inspirerad av sin far klämde han dit ett par duplo-bitar på högkant också. Säker som berget.


Jag har ju köpt mitt livs första väggalmanacka, samt haft mitt livs första vinterkräksjuka. Stora och viktiga saker i en 2000-talsmänniskas liv förstås. Men jag väljer ändå att lyfta fram det faktum att jag  härom dagen utförde den tveksamma bragden att (med Trollet) åka till Kungens jä-hävla Kurva och komma hem fullständigt tomhänt! En nästan tvåtimmars expedition till dustert dustra Toys R Us resulterade i platt intet. Zilch. Nada. Det ni! Det är slöseri med liv på allvarligaste allvar!

Av Anders - 18 december 2008 13:04

Såhär års verkar det vara blogg-kutym att skriva lite om hur vi firar jul i vår försöksutskrivna familj. Mia till exempel, berättar idag om sitt och lillebrorsans traditionsenliga medeldistanspass  aslånga långdistanspass mellan Kalle och risgrynsgröt.


Om vi har nåt så är det julklappsrimmen. Dom tas på allvar. Gigantiskt jävla allvar med en kniv. Man förväntas skriva åtminstone nåt eller några rim på sisådär tolv,sexton strofer. Man förväntas bygga avancerade rimflätningar. Man förväntas vara fyndig och skojig och mystisk. Orimmade klappar (från nån i vår släkt) är fullständigt otänkbart. Man kan väl säga att det hetsas en aning.


Faderskapet, drillad i storsvensk nationalromantisk poesi som han uppenbarligen är (på Östermalm på femtitalet), är den som leder hetsen. Han kallar gärna sina svullna skapelser för Drapor och fläskar på med allitterationer och arkaiska ord. Det blir som nåt man kan tänka sig Jarl Kulle vråla i pälsmössa på Skansen.


Broppan kör hårt på akademikerspråk, vitsar gärna i rimform om obskyra filosofer inte en käft nånsin har hört talas om (vilket är oklart om han vet) och bangar inte att offra rytmen för att dunka in nåt abstrakt sexstavigt ord som slutar på -ologi.


Modren rimmar finurligt och tajt, men utan åthävor. Hon står i stort sett utanför flåset, kanske rehabiliterad efter ett antal år skild från pappa. Att lämna orimmade paket skulle hon dock aldrig drömma om. Hon har en irriterande ovana att stryka under rimorden - ett underkännande både av den egna förmågan och av uppläsarens metriska skills.


Och jag har meter och rytm som min forte, och slänger mig gärna med rim i sonettform, som elegiska distikon eller på oklanderlig alexandrin. Vilket jag åtminstone ibland lyckas avhålla mig från att malligt påpeka för alla församlade.


Det är oklart om det här är kul egentligen, eller om det bara är enormt överhypat och jobbigt. Sitter man med sex rim kvar klockan kvart över två natten till julafton (som jag i fjol), då är det världens lömigaste tradition, kan jag meddela. Men det sitter i ryggmärgen. Kommer nog aldrig att kunna ge bort en orimmad julklapp.


Loppan rimmar inte. Inte heller hennes föräldrar. Loppan slår å andra sidan in klapparna så att dom fan ser ut som Beskow-tecknade smycken. Hennes motsvarighet till en orimmad julklapp är nog ett butiksinslaget paket med ett lesset krös som tappat kröset.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards