Knappt två timmar efter att jag skrev mitt lipiga inlägg om att fnatta runt och ta all marktjänst så spydde jag som en kalv. I ett dygn.

Så fick det alltså bli synd om mig också, och det hade jag ju gärna varit utan såhär med facit i hand. Väldigt sedelärande.

Nu är vi på väg ut ur tunneln, men vi är allt en skrynklig liten familj för närvarande...

Vår förort har jävligt många permobil-fyllon. Såg tre idag och vet att det finns ett par till. (Dras dom till varann? Är dom ett posse? Eller är det ett generellt problem att fler och fler fyllon hamnar i permobil? Beror det i så fall på sämre kvalité på spriten som leder till skador på ben och balans, eller på nya handikappförmåner för fyllon?)

Dom nya självbetjäningskassorna på konsum är ingen initial succé. Dom står oftast tomma, trots att två i personalen står och hojtar som torgförsäljare därborta: DET GÅR JÄÄTTEFORT OCH ÄR JÄÄTTEPRAKTISKT OCH MAN KAN BETALA MED KONTANTER OM MAN VILL OCH DESSUTOM ÄR DET KUUUL. Med följden att köerna blivit avsevärt längre till dom återstående vanliga kassorna. (Och nej, jag är inte stockkonservativ. Men med vagnen spärrar jag effektivt av halva butiken om jag försöker använda självbetjäningsvarianten).

Granndagiset till det som Trollet ska gå på har en avdelning som heter Djungelpiraterna. Shit pommfritt. Nu framstår ju hans avdelning Stjärnan som jävligt sissig. Tror jag ska lägga in förslag om namnbyte till Kaststjärnan åtminstone.

Plötsligt är alla sjuka. Trollet har diarré och vill inte äta och inte sova, Loppan kräks och vill inte äta och bara sova. Jag springer hit och dit, och eftersom Loppan var ute på kompismiddag i går så blir det andra kvällen i rad jag tar hela klabbet (och klabbet är rätt stort faktiskt).

Och det är inte mig det är synd om. Inte ens det får jag. Buhu.

Läste i tidningen idag att Bettie Page är död. Vid 85 kan det ju knappast kallas att ryckas bort i förtid, men lite sorgligt känns det allt när ikoner går ur tiden.

Jag gillar Bettie för att hon är nåt så otroligt ovanligt som en pinuppa som mitt i allt sitt överexponerade helylle oskyldigt oförargliga ändå faktiskt får det att kittla lite. Hon är sexig på ett glimten-i-ögat-sätt som ingen annan 50-talsbrutta kommer i närheten av (Marilyn? Puh-lease!).

Dessutom verkar hon ha varit en jävligt cool person. Såg nån intervju med henne på ålderns höst. Hon ville inte visa sitt ansikte, inte för att hon skämdes utan för att hon inte ville göra sina fans besvikna (Och att hon hade fans, det hade hon fattat först nyss, när hon av en slump stötte på böcker i en bokhandel). Och det enda hon ångrade var att hon varit helnaken på en del bilder. Det trodde hon gud kanske hade synpunkter på, nämligen. SM-grejerna då? Nä, det var hon rätt säker på att gud var helt okej med.

Bilden kommer från www.vampress.com

Så var det äntligen dags för Farbro Knivens brevlåda igen då. Behovet är skriande och har negligerats alltför länge! Jag släpar mig i säck och aska, rappar mig flagellantiskt med en knippa nässlor och tar tag i det.

För nytillkomna läsare (inget skryt, jag vet faktiskt att ni finns, ju) är brevlådan ett forum som försöker hylla det faktum att jag har en blogg som får mängder av fantastiska, roliga och kloka kommentarer. När man bloggar några inlägg om dagen sjunker ju äldre texter så jädrans snabbt ner under händelsehorisonten och liksom försvinner i sedimentet. Farbro Knivens brevlåda vill lyfta fram äldre inlägg som många har haft saker att säga om, som fått särskilt roliga kommentarer eller där diskussionen frotfarande pågår.

Under OVK. Den spännande upplösningen ventilerade en hel generation av urban medelklass sin ängslan för hantverkare, under min neurotiska ledning. Här hittarvi också första kommentaren från den fantastiska Igeln!

Under Värsta dilemmat diskuterar några av Europas och Amerikas skarpaste hjärnor ifall jag borde byta klocka. Det är ett raffel. Nån ny klocka har det för övrigt inte blivit, metallarmband eller ej.

Memento Mori är ett inlägg på sex ord, som föranlett inte mindre än tretton kommentarer. Om bland annat röda öronhår, fasttejpade åldersteckan på Fridas spegel och närhårstrimmers.

Under Ett eklektiskt urval av ord hittar man en provkarta av mer eller mindre pretto ord som folk har på hjärnan. Vi snackar ergo, inkommensurabla, och barndjur. Till exempel.

Under This station will self-destruct in ten, nine, eight... gnölar jag om att hela vårt hem tycks fall i bitar samtidigt. Alla har samma problem. Vi är en nation uppenbart på väg att kollapsa rent hushållsapparatmässigt. Tant Gröns diskmaskin går till och med sönder MELLAN två kommentarer!

Ventilen 10: Sjunde inseglet handlar om mitt livs första mobil-spam. Och det ställs bortom allt tvivel klart att i såna här lägen är det Hakke och Ola man vill ha i sin hörna.

7 saker är en utmaning som jag råkar kalla för ett kedjebrev. Alla blir skitastressade!

Om att vara gift med en fanatiker handlar om Loppans vana att börja toktindra den förste december, och lockar fram julälskare ur alla hörn: handblåsta venetianska kulor,kartongvis med pynt och till och med Hansons julplatta figurerar. Även julhatarna grumsar dock fram kommentarer, och bekänner sånt som (Bloggblad) gradvis förstörelse av julpynt i smyg.

Under Om Y-fronter och högstadiefotboll försitter jag skändligen chansen att fota ett par kasserade kalsoner. Ett nybörjarbloggarmisstag.

Under Ett kortare inlägg om att vara lång och snäll ger min bror en fantastisk genomgång av dom få tänkbara ställningar som står en till buds om man försöker flyga när man är över en och nittio.

Herr Trollets känsla för tajming handlar om en jävligt regning promenad, och föranleder Fetkatt (som formellt är off the blog-wagon) att faktiskt skriva ett helt, klassiskt fräsargt Fetkatt-inlägg i kommentarsrutan. En sällsynt lycka!

Tack snälla alla! Fortsätt kommentera!

Vad fan är det med grabbar i dom tidiga tonåren och spott?

Stod och väntade på tunnelbanan bredvid en trio trettonåringar som försökte se ut lite som tuffa skejtrockers, men som mest kändes Lidingö i sina Canada Goose-jackor. Dom satt på den där bänken i max fem minuter innan deras tåg kom. Ändå hann dom peppra hela golvet runtomkring sig med åtminstone tjugo små loskor.

Jag vill understryka här att ingen av dom snusade. Ingen av dom sög på något starkt eller löddrande eller surt. Vi pratar om den allra torraste sortens loskor, såna där som kommer från allra längst fram i mun och bara består av lite skum.

Vad försökte dom uppnå? (Vad försökte vi uppnå, för visst kan jag om jag ska vara ärlig minnas sommarkvällar i mina allra fjunigaste pubertetsår då asfalten runt bänken där vi hängde var våt av gisch. Spottade jag? Det måste jag väl ha gjort?) Som försök till fuck the rules-rebellhandling är det ju vanvettigt lamt, faktiskt. Har tonårsgrabbar månne en överdriven salivproduktion som en del av sin pubertet?

Min arbetshypotes är att det är som hanhundars skvättande. Man pissar in ett revir, helt enkelt. Till spottet, men fan inte längre. Men borde det inte ligga i deras intresse att i så fall hocka riktiga snorlobbor? Varför detta strutiga fjuttande? Jag är sociologiskt, behavourisitiskt och etnografiskt förbryllad.

Loppan tycker detta med återlämningsdatum till biblioteket är lite approximativt sådär, och idag skulle jag lämna tillbaka en trave ljudböcker åt henne. Stod alltså i bankomatkö på Sveavägen för att äntra Stadsbibblan förberedd på böter och onda ögat. Och båda två som stod före mig fick nobben på första försöket! Riktigt så tät ÄR du inte raring-lapp, dyster huvudskakning, och så det det förnedrande att behöva le ett ursäktande leende mot kön och stoppa in kortet igen.

Så ser krisen ut i gatuplanet tänkte jag och började omedelbart slipa på ett blogginlägg. Sen var det min tur. Sen fick JAG nobben. Hoppsan. Och blev så chockad att jag faktiskt inte försökte en andra gång. Vafan? Vi tar det lugnt med julklappar i år - och menar det. Och visserligen var novemberräkningarna ett härke i vanlig ordning, men nere under tusenlappen den elfte???

Ingen panik, det finns pengar på gemensamma kontot, ingen soppjul på Frälsis på gång. Men det är värt att nämna igen - det märks att den som tjänar mest i det här hushållet har varit föräldraledig i strax över sju månader. Best money I ever spent.

Skulden uppgick till modesta femton buck, och det kändes ju bra i sammanhanget.

På begäran: Såhär feta var polisongerna 2003. Det är dom inte längre. Numera är dom samma längd som på gröna bilden uppe till höger. Fast just nu jävligt tussiga.

(Nä, dom har inte blivit klippta idag heller)