Alla inlägg under december 2008

Av Anders - 10 december 2008 22:39

Idag fick jag för första gången på rätt länge svara på småpratets motsvarighet till en IKEA-möbel: Och vad gör du annars då?


Och när jag då svarar att jag skriver teaterpjäser (för dramatiker är det aldrig nån som vet vad det är) så dyker alltid ungefär samma följdfrågor upp:


Har du fått något spelat? (Tycker jag är en lite konstig och vagt förolämpande fråga. Verkar jag som nån som vid 33 års ålder skulle ge nåt slags tralala-svar uppe i det blå?)

Vad skriver du för slags pjäser? (En väldigt förståelig, men ursinnigt svår fråga. Lycka till att hitta nån av oss vimsiga kulturnissar som svarar rakt på den: Pastoraler. Nästa fråga.)

Har du jobbat med nån kändis? (Ställs oftast av kids. Och handlar egentligen om ifall jag har jobbat med Persbrandt. Det har jag inte.)

Och så den konstigaste:

Har du skrivit nåt man känner till?


För alltså, om man bortser från oss insnöade lirare på insidan, finns det pjäser skrivna av nu levande dramatiker som folk i allmänhet känner till? Går folk i gemen faktiskt runt och har koll på K+M+R+L, Lilla livet, Bettysagorna, Jävla Otto och Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand älskad bortom allt förnuft? För min erfarenhet är att den frågan bara leder till att jag känner mig gravt obskyr och perifer när jag kastar fram titlar, och att frågaren känner sig generad och obildad när hon inte känner igen dom. Egentligen vill jag svara Det tror jag inte, men då framstår jag som dryg och det vill jag absolut inte.


Så hur gör man?



Av Anders - 10 december 2008 22:24

Idag skulle Trollet få skriva ett alldeles eget inlägg. Knuffen kom från en kommentar av Hakke, men kom igen! Det var ju oundvikligt. Nåt så jävla übergööligt som en liten knatte som får hamra fram nåt obegripligt på tangentbordet nussi nuss, vem kan motstå det?


När Trollet sitter i knäet framför datorn dyker han i allmänhet som en hök mot numlock-knapparna. Oftast hinner han nå dom med sina tremetersarmar, och hamra fram nåt kodliknande med sju radbrytningar innan censuren slår till i form av en tiillbakarullad skrivbordsstol.


Men när hans grymme fader idag höll fram tangentbordet drabbades han av en tillfällig prestationsångest. Han petade lite på mellanslaget, kom åt ett kommatecken, flyttade ner en rad. Inget spektakulärt inlägg precis. Mest...ingenting.


Sen högg han plötsligt som en kobra på windowsknappen, fingrarna fladdrade hit och dit, inte ett tecken skrevs på skärmen, men han var långt inne i undermenyerna på kontrollpanelen och på god väg att ändra skärminställningarna innan jag fick stopp på honom. Hade han fått hållas hade han väl formaterat om hårddisken.


Ni får alltså tänka er hur helvetes gulligt med en kniv det hade blivit. För fler såna här experiment blir det ickot.

Av Anders - 9 december 2008 22:52

Jajaja, han är säkert en bra kille egentligen, men jag måste säga att bland alla föräldrar på Öppna förskolan så är det bara Den ironiska farsan som jag har lite svårt för. Han är den där snubben som liksom aldrig för ett enda ögonblick kan glömma bort att han är en vuxen man och hur ehehehe pinsamt det är att han som en vuxen man sitter där och leker med klossar.


Jag pratar inte om sångstunden. Det är djupt mänskligt att skämmas under sångstunden. Men den ironiska farsan närmar sig hela Öppna förskolan som  fenomen som om det vore en men alltså HAHAHA hur jävla sjukt är inte det här-grej. På ett väldigt ansträngt sätt. Varenda rörelse han gör dryper av sidoblickar och himlande ögon och kolla här då, här sitter jag och "leker". Och jag vill bara skrika åt honom att slappna av för helvete, det finns inga cool-poäng att plocka här. Klossarna och plastdjuren är vad dom är.


Härom veckan hade han med sig en kompis och dom satt med sina knoddar i köket och åt lunch och jag hörde honom bräka om Nämen dom har ju visserligen ingen pedagogisk verksamhet hära, men dom har hembakta bullar och då är ju valet enkelt HÖHÖHÖ. Mm, jupp, jorå, egentligen är det ju bara bullarna man vill åt och fan ungar är ju sjukt töntiga egentligen och sitta i flock och-


Släpp pungen, snälla du. Antingen det eller blåkrama den nånannanstans. Vi försöker leka här.

Av Anders - 9 december 2008 22:26

Buffy the vampire slayer.


-Jaha, och hur var det där då? Hallå? Hallå?

- Käften, jag bearbetar.


Från nånstans mitt i Loppans graviditet när det började bli trögt att ta sig iväg ut och göra grejer har Buffy varit en del av våra liv. När Trollet var nyfödd var våra dagar upphängda på hans mat, hans sömn, hans bajs och Buffy the vampire slayer. Vi har hängt med henne och hennes gäng i ett och ett halvt år. Igår kväll såg vi det sista avsnittet. Sju säsonger på DVD är över. Sagan är all.


För dom av er som inte sett Buffy: låt er aldrig aldrig nånsin förledas att tro att den bara är vad den kanske ser ut som från början - en lite kischig TV-serie med rolig dialog och ett fiffigt sätt att lyckas blanda in skräckfilmselement i gymnasievardag. Det är bara där det börjar.


Säsong ett är trevande och lite corny, men sen tar det fart. Det växer och växer och växer och fördjupas och jag kommer nog aldrig att fatta hur man lyckas göra djupt mänskliga och relevanta moraliska problem av varulvspojkvänner, ex-demoner med starka libidon, reformerade superskurkar och en lillasyster som visar sig vara en helt konkret nyckel till världens undergång. Men det gör dom, i avsnitt efter avsnitt, och jag blir så gripen och engagerad och berörd och förförd som aldrig förr.


Det här är inte en lite corny och kitschig ungdomsserie. Det här är en stor TV-milstolpe som vågar ta risker på riktigt (döda huvudkaraktärer! låta folk byta sida! ifrågasätta om allt som händer kanske bara är fantasier! ett avsnitt helt utan repliker! Ett jävla musikalavsnitt som är så bra att man dör!) och som bara blir mer och mer komplex. Det här är ett gigantiskt klassiskt epos på drygt 144 timmar där saker hänger ihop, där karaktärer kommer tillbaka och handlingar får konsekvenser på riktigt. Det här är en berättelse med en huvudperson som forskare på allvar menar kan vara världens första sant feministiska hjälte.


Det här är fan konst. Och dessutom bland det mest spännande, roliga och oväntade jag har sett på TV någonsin. Igår såg vi det sista avsnittet. Ikväll känns det min själ lite tomt inuti.




Av Anders - 9 december 2008 21:50

Lite halvläskig vardagspremiär idag. Trollet trillade från soffbordet - igen - i förmiddags. Jag var inte i samma rum (titta inte på mig sådär, knatten bor fan på det där soffbordet) och när jag hörde dunsen och rusade in låg han på rygg på golvet och illvrålade. Så långt allt som vanligt, men när jag lyfte upp honom i min famn så hände nåt läskigt. Han blev alldeles slapp och tyst och krampig i typ fem sekunder, medvetslös gissar jag, innan vrålet tog fart igen. Och Trollet, som alltid brukar skaka av sig sina törnar så fort, grät nu mycket längre än vanligt och kändes skärrad.


Sen lugnade han sig och var som vanligt och jag parkerade honom framför Teletubbies (ja fortfarande samma film, den enda vi har. Dipsys hatt är borta, brödrosten löper amok, det dyker upp en vattenkanna och tack och jävla lov så får han ett par nya episoder i julklapp) medan jag ringde till sjukvårdsrådgivningen. Och här måste det sägas: FAAAN vad jag faktiskt älskar sjukvårdsrådgivningen. En instans som finns bara för att lugna ner och lyssna och komma med hypoteser, vilken fantastisk uppfinning! Slängkyssar till alla er stadiga distriktor som sitter där och är fina!


Dagens stadiga distrikta tyckte att det lät som om han nog trots allt skulle åka in, eftersom han (kanske) varit medvetslös. Så det blev att hälla honom i overallen, packa provisorisk lunch och åka kommunalt genom hela stan till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Trollet vid god vigör somnade såsmåningom när han brukar sova förmiddag och vaknade lagom till vi kom fram till inte så jätteakut-akuten.


Där nån undersökning inte gick att genomföra. Trollet, som tagit sprutor med ett leende, som dyker flera meter under vatten, som tultar fram till stormskällande hundar utan att blinka, tyckte nämligen att det att ta blodtryck var det lätt värsta som nånsin hänt. Han började (på oklara grunder) gallskrika så fort han såg manschetten och fäktade som en Don Quijote på ont knark när sköterskan satte på den. Lögn i helvete att få nåt värde där. Till slut nöjde dom sig med att bara låta oss sitta där nån halvtimme och kolla så han fortsatte kännas pigg och vaken. Och det gjorde han ju. Sen åkte vi hem. Inte mycket till erfarenhet att vara rikare, men det känns ändå bra att ha prövat på. Och såklart: otroligt skönt att han inte hade slagit sig allvarligt.


Ett par mindre premiärer som också inträffat idag: Trollet har för första gången uppskattat att dricka (ko)mjölk och således petat i sig lite troligen välbehövlig kalcium. Han har dessutom försökt sig på att upprepa sin faders tramsuttryck jajjebox och landat på den tämligen goda approximationen hajlebo. Jag har för första gången mejlat min bostadsrättsförening, med såväl ett konstruktivt förslag rörande smalning av barnvagnsramp i källaren som bekymrade frågor om föreningens långsiktiga ekonomi med tanke på dom ständiga avgiftshöjningarna. Är det nån som vill sätta en hundring på att jag (till min egen fasa ) sitter i styrelsen nästa år, trots att jag lovat mig själv att inte ta på mig en massa ansvar som jag inte vill ta på mig och bla bla bla?

Av Anders - 9 december 2008 19:18

Mitt liv är fullt av saker som ständigt står med på mina att göra-listor - men aldrig nånsin tycks kunna ta sig högre upp än plats fem. Att lägga silikon i kakelskarven i badrummet har till exempel varit nåt jag ska ta tag i till helgen sen åtminstone nåt år innan Trollet föddes. Min klippbok, där jag sparar recensioner och programblad, ligger jämte en hög osorterade klipp och glor på mig uppifrån en bokhylla sen drygt ett halvår.


Just nu är det mina polisonger som aldrig tycks bli klippta. Det kan jag nämligen inte göra själv utan att öronen följer med, och att det är dags (med en kniv) att ansa fågelbona är både Loppan och jag rörande överens om. Sen glömmer vi prompt bort det. Kväll efter kväll, tills klockan är över midnatt och vi kommer fram till att vi inte orkar idag heller. Vi tar det imorgon istället. Och kvällarna går, alltmedan jag blir mer och mer lik bartendern Amos i Hem till gården.

Av Anders - 9 december 2008 00:44

I Hakkes senaste inlägg erinrar han sig med en förvirrad huvudskakning det absurda fenomenet att behöva lära sig skrivstil i skolan. Nu är Hakke visserligen ett gäng år äldre än jag, men även vi barn av krigsslutet (och då syftar jag givetsvis på Vietnam-kriget) hade skrivstil som en viktig del av vår tidiga skolning. På svarta tavlan (som var svart!) hölls noggranna genomgångar av hur olika bokstäver på ergonomiskt och estetiskt lämpliga sätt sammanfogades. Vi var nog den sista skälvande generationen dock, för jag har för mig att vi lärde oss nån slags blandform. Vissa bokstäver skulle snirklas ihop med vissa andra bokstäver, fast inte allihop. Minns inte riktigt logiken, men på nåt sätt var det vagt begripligt.


Och jävlar vad man kunde plita, minns jag! En hel dag, sida upp och sida ner mer eller mindre oavbrutet, tills handloven var svart av blyerts (endast ni vänsterhänta vet vad jag talar om). Utan större men än en lätt stelhet i lillfingret. Vi drillades. Vi drillades för att kunna skriva för hand i en livstid utan förslitningsskador. Skrivstil (snabbare och snyggare!) var en del av det. För att skriva för hand var normen. Det var så man gjorde.


Många år därefter fick jag en elektrisk skrivmaskin i studentpresent. Den var urmodig bara nåt år senare. Kanske var den som jag fick den sista som överhuvudtaget såldes i Sverige?


Nu sitter jag här vid ett sladdlöst tangentbord, tycker det är asjobbigt att jag måste byta batterier emellanåt, och får fan kramp i hela underarmen av att skriva nånting längre än en inköpslista för hand. Skrivstil känns som nåt som nån annan var med om, för hundra år sen.




Av Anders - 8 december 2008 22:42

Babysim steg två går mot sitt slut, och nåt tredje verkar det tyvärr inte bli. Ständigt nedläggningshotade Aspuddens badhus tycks nu faktiskt ha fått ett rivningsbeslut på sig, och att åka kommunalt strax över en timme till Solna för att baby-simma känns trots allt lite väl drygt. Känns synd på både sim och badhus, även om jag med tanke på dom ständiga förkylningar Trollet åker på efter baden där bara kan föreställa mig hur bakterierna frodas i det klorfattiga, fesljumna vattnet...


Kommer att sakna gruppen dessutom. Det är ett vådligt frejdigt och aktivt gäng med tåliga och äppelfriska ungar. Vilket gör att vi rusar fram genom övningarna så att instruktören blir alldeles matt. Det har hon sagt själv. Våra battingar åker rutschkana och torpeddyker och övar grepp och spark och fladdrar omkring i armkuddar med nonschigt jämnmod.


Vid dagens rutschkaneövningar, strax efter att Arturs pappa rutschat honom så häftigt att hela jävla kanan välte och gossen föll i vattnet under den (vilket han accepterade med två host och ett flin) utnämndes emellertid sagde Artur, Tristan och Trollet av sagda instruktör till Dom stora killarna som är helt vilda i vattnet. Alltså även jämfört med resten av gruppen, får man tänka sig då.


Och då höll det på att bli lite farligt. Nånting jävligt malligt tändes i ögonen hos två pappor och en mamma - mitt barn är en av dom vilda helt jävla crazy vattendjuren till barn, hon har aldrig sett nåt liknande, fan! Och sen blev rutschandet vildsint och torpeddyken långa och kolla jag håller inte ens i honom-tjuten borta vid gripräckena högljudda att jag tror att det var bäst för alla att passet tog slut när det tog slut. Alla tre ungarna tyckte det var askul hela vägen in i kaklet, men hade vi fortsatt länge till så hade vi troligen börjat kasta i dom från kanten.


Det hela var lite som min pappa är starkare än din pappa. Fast tvärtom.



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards