Jag packar första hjälpen-låda, nödraketer, GPS, 20 000 kronor i Krügerrand,dogtag, semaforer samt ett blåsrör med curare-doppade pilar.

Jag klär oss i kosmonautdräkter med stealthsuits under, nattgoggles, foträta skor med stålhätta samt (som avledande manöver) I'm with stupid-kepsar.

I eftermiddag ska Trollet och jag ut i julhandeln.

Jag har bara ett syskon, men i gengäld har jag lyckats pricka in världens bästaste Broppan. Det finns dom som slentrianmässigt hävdar att syskon är nån slags superrelation alldeles gratis, blod är tjockare än vatten och allt det där. Fast så tror jag alla innerst inne vet att det inte är.

Jag tror att syskon är en fantastisk möjlighet, en straffspark på en nära relation om man bara tar hand om den. För ingen har man ju lika långa och lika referensramar med som ett syskon. Ingen har så potentiellt nära till samma våglängd. Men gratis och automatiskt får man det ickot. Man ska ha tur, men också vara beredd att jobba lite.

Min bror är tre år yngre än jag, och visst fanns det ett antal av år av jävelunge och retsticka där i början. Men sen han och jag krånglat oss igenom puberteten bägge två så har vi faktiskt bara blivit tajtare och tajtare och idag är han en av mina allra bästa vänner. Och dessutom en människa jag beundrar, älskar och är fruktansvärt stolt över. Idag är han doktor i politisk filosofi och spenderar sina dagar som gästforskare i Warwick med att platta till uppblåsta Oxford-lirare och hamra artiklar till prestigepublikationer.

Och det underliga är att det är först när jag ser på honom som det går upp för mig att jag blir äldre. Min trettioårsdag var inte hälften så bisarr att tugga i sig som hans, nu i somras. Är han trettio, den där lilla skiten? Han som läste Ringentrilogin back to back och sparade veckopengar som en otäck liten Joakim von Anka? Han som inte för sitt liv kunde fotograferas utan en skojig grimas förrän han blev typ tolv? Han som såg så jävla ung och liten ut när han sjöng i sitt punkband den där supermisslyckade spelningen i gymnasiets aula när publiken skanderade "tackåhej tackåhej" så jag bara ville rusa ner och ta honom i mina armar? Han som ringde mig mitt i natten efter sin första dumpning och fick mig att känna mig så jävla ledsen och så jävla utvald  samtidigt? Han som skrev C-uppsats om TV:s roll i the Simpsons? Som togs in som rekordung doktorand och kunde undservisa om Panoptikon innan han kunde göra en vettig köttfärssås?

Och där sitter han i mitt kök och leker med sin beundrande bror- och gudson, som tycker han är så jävla bra och rolig och schysst. Vadå, är han farbror alltså? Till...MITT barn?

Att se Broppan ta världen i besittning och inse att jag faktiskt ligger tre år framför, det är den tydligaste bilden av vuxenhet jag hittat.

Inspiration till det här inlägget kom härifrån. Och hommage á ett eller annat får bli en egen kategori från och med nu. Kom sen inte och påstå att jag är cyniker!

Jag har precis upptäckt att Duplo-bitar är fantastiska att stapla på höjden. Alltså, inte på det vanliga sättet med knölar och hål (det har jag vetat i flera år faktiskt), utan på dom släta kortsidorna. Eftersom dom är i gjuten plast är dom helt jämna till skillnad från exempelvis träklossar. Högt kan det bli innan det ens börjar darra.

Trollet tycker såklart det är roligast att riva omkull. Och allra helst höga torn. Men han pallar inte vänta. När jag fått upp tre bitar på höjden är han där och vispar till dom, flinar, säger tappa och tittar uppfordrande på mig. För det är visst roligt att riva småtorn också, men inte riktigt tillfredsställande. Ändå klipper han till redan på andra biten när jag börjar om.

Själv är jag killen som emellanåt nästan lyckats övertyga mig om att fem timmars TV-spelande är "ställtid", med följden att jag till slut fått sitta och jobba frampå småtimmarna med en känsla av att det är gränslöst synd om mig.

Trollet har börjat pussla lite. Han har ett sånt där med stora träfigurer med utstickande pluppar som ska passas in i en jungel. Den absolut enklaste pusselbiten är en fjäril. Den är en tredjedel så stor som nån annan bit och formad som en halvcirkel. Baggis, tycker även Trollet, knixar ner den i rätt hål, applåderar sig själv och säger jääää som alltid när han tycker han ska ha cred. Dom andra pusselbitarna är intressanta tills han misslyckats med exakt ett försök. Då återgår han till fjärilen.

Själv får jag verkligen örfila mig själv bort från säker mark nästan oavsett vad det gäller. Jag får ge mig själv svåra premisser när jag skriver för att tvinga mig åt nya håll, jag får verkligen intala mig att det är okej att misslyckas, jag får tvinga mig själv att tacka ja till saker som jag inte på förhand vet hur dom ska göras. För min första impuls är faktiskt alltid att sitta där med fjärilen, igen och igen. Kolla mig då. Jääää.

Jag är så trött så trött så trött som bara en småbarnsförälder kan gnöla om att han är trött. Alltför många nätter med fyra eller fem timmars sömn börjar ta ut sin rätt. Ska jag vara ärlig så är det dock bara nån enda av dessa nätter som kan härledas till att Trollet sovit dåligt eller sparkat mig i ansiktet eller så. Ska jag vara ärlig har det handlat om att jag alltför ivrigt värnat småtimmarna som egen tid (vilket ju, som alla vet, en småbarnsförälder lipigt kan drömma om med darrande stämma så att det framstår som Graal).

Ska jag vara helt ärlig så har jag suttit och slöläst bloggar till klockan sent, okej? Ja, förutom igår då när jag var ute och drack öl med min rumänska dramatikerkollega Gianina och kom hem vid halv två. JAG ERKÄNNER: Det är inte ett skit synd om mig. Nöjda nu?

Fast trött som fan är jag ju ändå. Och när jag och Trollet imorse låg och läste bilderböcker i kuddhavet, då var det endast meddelst kamp jag lyckades hålla ögonen öppna medan grisen lät nöff nöff ännu en gång. Man börjar ju kunna dom där böckerna vid det här laget, tankarna kan lätt vandra iväg lite, och mitt i Traktortrubbel kom jag på en sagolik idé till ett blogginlägg. Som fem minuter senare, mellan Max napp och Kanin-paket var helt försvunnet. Och jag tänkte såklart att jaja, det kommer väl om jag bara ger fan i att tänka på det - men det gjorde det inte. Det var och är borta!

Och jag vet att ni tänker att om du glömde det så var väl idén inte så bra då. Och det brukar verkligen vara sant för min del, men grejen är att den här gången tror jag att det faktiskt VAR bra. Inlägget skulle heta Ett gigantiskt problem, så mycket minns jag. Vad bättre är, det var kort och stringent, knappt mer än ett par tre meningar. Och en riktig sån där jamenjaaaa-iakttagelse, rolig, vass och med allvar i botten. Eller alltså, det känns som att det var det. Jag minns ju inte ett skit.

Det vackraste blogginlägg som någonsin skrivits kunde ha stått just här. Och tusen sinom tusen kunde ha vallfärdat hit för att läsa och kommentera det, med stilla tårar på kinderna. Tänk på det när ni hackar i er ännu en låghalt och aningen för lång vardagsbetraktelse här på bloggosfärens bakgård.

Det går inte att blogga med en övertrött femtonmånaders unge i knäet, som sträcker sig efter numlock-knapparna och helst verkar vilja skriva nåt slags mysko-kabbalistiskt inlägg.

Sorry.

Antalet bloggar jag följer på daglig basis växer stadigt, men favvolistan utsätts också nu för en viss sållning. En del är inte så roliga som dom först verkade och faller därför ifrån. En del uppdateras för sällan och får mig således att känna mig som att jag är helt renons på eget liv när jag tittar in där dagligdags. Listan med länkar till höger ska alltså inte ses som den enda exklusiva lilla skara jag läser - men min ambition är att skriva nåt litet om dom bloggar jag länkar till. Därför fylls den på i rätt sakta mak.

Mia Hellström är en flitig kommentator här på Med en kniv! och flickvän till min supervän Ola. Hon är dessutom en skitbra skribent med en tajt och välskriven blogg som ofta får mig att skratta, och varifrån jag ännu oftare ofta får impulser att sno idéer. Att jag samtidigt liksom får lära känna henne (vi har bara träffats IRL en endaste gång) är en finfin bonus.

I Uppsala har jag, via Frida som jag snubblade över av en slump mina första bloggdagar, kommit ett helt uppenbart fantastiskt kompisgäng på spåren. Alla är gamla vänner, alla bloggar, alla är skitsmarta och roliga. Hittills är det Frida och Igeln jag följer på daglig basis, men om det inte skulle få mig att framstå som en stalker skulle jag lätt vilja annektera den här kretsen (Spov, Mård, Celina, Radaminnet....) tämligen mangrant. Eller be att dom adopterade mig, när jag nu har så många mil till mitt älskade Åmålsgäng.

- Hrm. Anders. Nu ramlar det in massor av nya läsare här.

-Ja! Visst är det grymt?

-Det är jättekul. Verkligen. Jät-te-kul. Men...tycker du verkligen att du är speciellt...ehm, välkomnande?

-Vadå? Jag kommenterar kommentarer. Jag är uttryckligen tacksam. Jag skriver livsbejakande och frejdigt med en nypa vass självironi.

-Och långt.

-Långt?

-Låååångt, Anders.

-Lite långt kanske.

-Ska vi inte ta och försöka vara ärliga istället? Du skriver tokjävla idiotlångt med en kniv. Ingen vettig människa orkar med sånt där. Vad är det vi brukar säga? Det är en blogg, inte...?

-Det är en blogg, inte en roman.

-Just det.

Här är Läsa Lätt-varianten av december-inläggen:

Farbro Knivens högst subjektiva snabbguide till the Residents. The Residents är en konstigt band. Dom har gjort en massa skivor och har hemliga identiteter. Jag gillar dom väldigt mycket och pratar väldigt mycket om det.

Paranoid pusseldeckare i kaninkostym. The Residents har spelat i Stockholm. Jag tyckte det var jobbigt att gå dit, men sen blev jag glad. Det överraskar troligen inte någon att jag tycker konserten var bra.

För er som inte orkar: ett kortare inlägg om att vara lång och snäll. Är trots sitt namn ett nästan lika långt inlägg som dom föregående två. Jag är lång och tar en massa hänsyn. Därför får jag ont i ryggen. Stackars mig.

Herr Trollets känsla för timing. Trollet ville inte sova förmiddag. Sen somnade han i vagnen istället, så jag måste gå långpromenad i regnet. Det tyckte jag var jobbigt.

Fütter mein Ego. Jag har fått en pjäs tryckt i en bok. Dessutom har jag och Loppan skrivit ett bra förslag till Skuggutredningen,fast jag inte trodde det. Sen avslutar jag skrytet med att fjäska lite med bloggens läsare.

Igår damp den ner i brevlådan, ung scen östs sprillans nyutgivna antologi med barn- och ungdomspjäser. Snygg är den också, mörkblå och stram med en skön Författares bokmaskin circa 1974-feeling i formen. Och där, på sidan 87 börjar Måndag är fiskbulledag. Av lilla jag.

Det har blivit ett gäng pjäser och uppsättningar vid det här laget. Jag har spelats på rätt många "fina" scener, både i Sverige och utomlands. Men det är nåt med att se sin pjäs i tryck som är nåt extra ändå. Det har hänt bara ett par gånger förut, och det liksom tar mig. Kanske är det att jag kan känna lukten av trycksvärtan - min pjäs trycksvärta. Eller så är det för att det äntligen finns nåt att visa upp efter att sista föreställningen är spelad - nåt snyggare än en utklippt recension eller ett hemmaprintat A4-ex. Nåt man kan ge bort och säga det här är vad jag håller på med. Eller så är det bara bibliofilens pösiga lycka över att få trycka dit sin egen bok i hyllan. Hursomhelst lääääär jag ju beställa ett gäng och skeppa iväg till släkt och vänner i jul. Större människa är jag ickot.

Ovanpå det fick jag av en glad och stolt Loppan på lunchrast veta att vårt förslag till Skuggutredningen varit ett av en handfull som livligt diskuterades under kulturdebatten i anslutning till maratonläsningen av inkomna förslag härom veckan. Och att flera tunga både kulturutövare och politiker var fett entusiastiska. Roligt! Och här har man gått och oroat sig för att det nog var ett lite ovisionärt och smånärigt förslag, på gränsen till futtigt faktiskt och troligen inte alls vad barrikaderna behöver.

Och som basker på tanten har Med en kniv! idag för första gången haft mer än hundra besökare på en dag. Slabang bah! Det gör mig faktiskt nästan larvigt glad och stolt. Tack snälla ni som är inne. Det betyder massor. Jag har sagt det förr: jag tror den här bloggen har räddat min själsfrid i höst. Och att folk läser och bryr sig och kommenterar...det är stort!

Ich bin zwölf Meter gross, und alles ist unvorstellbar...