Alla inlägg under januari 2009

Av Anders - 31 januari 2009 17:33

"Och i svenskundervisningen fokuserar vi inom Nackademin särskilt på att lära eleverna väldigt många ljusrelaterade förstärkningsord."


Skylten kan tyckas övertydlig, men är i själva verket gravt missvisande. Det finns ingen telefonautomat i hytten.


"Jag tror jag ska ta och unna mig en runsten" sa Anund. "Det tycker jag att jag är värd, faktiskt."


För kännedom, typ?

ANNONS
Av Anders - 31 januari 2009 01:20

Sonen förevisade rum, bokstäver, ordförråd.

Fadern frågade initierat, antecknade noggrannt. Lätt tillkämpade.

Som om vi mörkade nånting.

ANNONS
Av Anders - 30 januari 2009 22:58

Pingpingping.


Tack till mitt jobb för vänligheten, anständigheten och förståelsen. För att ni lät föräldraledighet (i stort sett) få vara föräldraledighet. För flexibilitet och total brist på käppar i hjulet. För snyggpolicyn att i början räkna upp föräldrapenningen till 90% av SGI.


Tack till Öppna Förskolan Svanen för en fast punkt i tillvaron. För vuxensamvaro och nybakta bullar. För Trollets erfarenheter av stimmig barngrupp. Och för hans första femton förkylningar och därmed grunden till ett immunförsvar.


Tack till Rum för Barn på Kulturhuset för möjligheten att låta åka in till stan bli nånting mer än ett utdraget vagnfjättrat tristesshelvete för en liten byting.


Tack till alla som i offentlig miljö låtit sig betagas av Trollet. Alla som lett, flirtat, konverserat och busat, och som visat honom att världen är en i det stora hela trevlig plats (Han blir varse molltonerna i den truddelutten tids nog).


Tack till alla vänner för att ni gått med på att ständigt träffas på gående fot. För tålamod med splittrat pappafokus, uppmärksamhetsmagneten Trollet och (är jag övertygad om) emellanåt tröttsamt föräldrapladder. Jag kan dessvärre meddela att er prövning inte är över.


Tack till min och Loppans familjer, för att ni, fast ni alla bor långt bort, verkligen ansträngt er för att börja bygga en bra relation med Trollet. Bättre farföräldrar, morföräldrar och gudfar kunde han inte ha önskat sig.


Tack till alla er som läser och kommenterar bloggen. Alltså seriöst. Jag tror på riktigt att det här lilla opretentiösa projektet räddade mitt förstånd under höstens jag får ju förihelvete inte plats nånstaaaaans-frustrationsperiod. Och jag kan hålla på och hävda skriva för skrivandets egen skull hur jävla mycket jag vill - sanningen är att om det inte hade funnits folk som hade läst och brytt sig hade jag lagt av i november. Och börjat fräsa åt folk på Konsum istället.


Tack till min älskade Loppan. För att du gick till jobbet och för att du kom hem varje dag. För att du fattade att ett par försvunna vantar ibland var viktigt nog för att ringa och störa om. För att vår dag alltid fick vara lika viktig som din. För dom sena samtalen. För kramarna i förbifarten. För att jag inte kan tänka mig nån jag skulle vilja gjort det här med utom dig.


Tack till Trollet. Att få vara din pappa, att se dig ta världen i besittning, att få ta del av din livshunger och klokhet och humor och styrka och kärlek varje dag är så jävla stort. Jag saknar ord. (Och det är ju tur, för nu håller det på att bli sådär långt igen).


Jag har en bottenskyla Famous Grouse kvar. Skål. Såhär pjunkigt ska det inte bli på ett tag igen.


 April i fjol, nån vecka innan pappaledigheten började. Trollet har amningsfläsket kvar. Jag är stjärnögd och oluttrad.


Av Anders - 30 januari 2009 22:25

Narnigrin skriver på sin blogg om hur hon blir obegripligt emotionell när hon ska ta avsked, även om hon inte ens känner eller bryr sig om dom hon skiljs från. Värre: i det sista fallet accentuerar det faktum att hon INTE känner dom hon delat korridor med i ett år nånting hos henne själv - exakt hur avskärmad och socialt skygg hon varit.


Jag är lite likadan. Jag var på vippen att börja snörvla när jag kramade om Fröken Grekland och Fröken Spanien och rufsade den andre åldermannen Theo i håret på Trollets sista Öppna förskolan-besök i onsdags. Och idag har jag gått omkring med en högtidlighet i kroppen och en tom känsla i magen. Som egentligen har väldigt lite med sakernas egentliga tillstånd att göra. Ingen ska försvinna. Ingen ska byta roller radikalt. Ingenting ska i grunden förändras. Jag ska inte ens ta avsked av en enda jäkel, utan bara nåt så abstrakt som en period.


Men ändå. Idag var min sista dag på den här niomånaders pappaledigheten med min älskade son. På måndag går jag till jobbet. Och tisdag och onsdag är jag visserligen på dagis och skolar in, men nånting är annorlunda. Sviten är liksom bruten.


Den där tomma känslan i magen har förstås att göra med att han, lillkillen, Trollungen, ska börja fixa det utan oss föräldrar. Att det inte är jag som kommer att trösta honom om han är ledsen. Men också att det inte är jag som kommer att få höra hans kvillriga skratt eller se hur det glittrar i hans ögon eller höra honom besegra ett motspänstigt nytt ord - i alla fall inte förrän efter klockan tre på eftermiddagarna.


Den tomma känslan har att göra med att jag vet att jag kommer att längta efter honom och efter våra vardagar tillsammans.


Och den tomma känslan har att göra med att jag (precis som Narnigrin) är hård mot mig själv när jag tänker tillbaka på den här tiden. För visst skulle man kunnat göra mer, utnyttjat tiden bättre. Herregud, det har funnits tillfällen när han stått och dragit mig i byxbenet och jag suckat Men kan inte pappa bara få blogga färdigt då!? Samtidigt, nåt rätt måste jag ha gjort, för det kärleksband jag har med min son är starkt och självklart och ömsesidigt. Pappor som inte tar/kräver halva ledigheten sjabblar bort nåt fantastiskt.


Jag är och förblir en ältare, men i det stora hela går jag ur den här otroliga perioden i Trollets och mitt liv rak i ryggen och full av tacksamhet. Och nu, mina vänner, blir det lite smetigt härovan...

Av Anders - 29 januari 2009 14:06

Tjoho. Den oreflekterade metronormativitetens husorgan DN På Stan har gjort det igen. Den här gången är det (inte så jätteöverraskande) krönikören och författaren Bengt Ohlsson som trycker på mina grinigaste lantis-knappar.


Krönikan (som finns här) börjar faktiskt rätt fint. Nån har kapat Benkes kontokort och plockat ut 17000 spänn. Och istället för att gå i taket och vråla om hårdare tag sätter han sig ner med kontoutdraget (pengarna har han redan fått tillbaka av banken) och går igenom var tjuven har handlat. Det rör sig om teknikaffärer, en klädaffär och en restaurang. Alltihop i Trollhättan och Uddevalla. Och Benke, nöjd med att ha fått sina pengar tillbaks, börjar nu med nåt slags försök till empati fundera ut vem tjuven kan tänkas ha varit och vad han har handlat.


Jag skriver försök till empati, för därifrån dryper alltihopa av överseende nedlåtenhet. För naturligtvis är tjuvens största brott inte att ha snott 17000, det är att vara en töntig lantis med pyttesmå drömmar. Han köper platt-TV till morsan och märkeskalsonger, och sen går han på "Uddevallas bästa restaurang med fulla rättigheter. Öppet till midnatt" (hahaha, ni hööör ju själva!) där han äter töntig Toast Skagen och dricker töntig Caipirinha. Och morgonen efter den här "pojkdrömmen" vaknar killen i sin muggiga etta. Han är bakis och kalsongerna sitter inte så himla bra längre. Och värst av allt: "Han är fortfarande i Uddevalla".


Förmodligen, tänker sig Bengt Ohlsson, sitter den här killen just nu och stirrar tomt ut genom köksfönstret i sin pissiga stad där han av oklara anledningar är tvungen att bo (för inte bor nån vettig människa frivilligt i Uddevalla inte, hahaha) och längtar sig sjuk efter Ståkkålm City, där det riktiga livet pågår. Stackars jävel, tänker Benke. Sen skickar han sin krönika till redaktionen och går och lägger sig, med Skanstulls ruggigt urbana sorl utanför.


Och när han vaknar är han fortfarande en länsfascist med kosmopolit-komplex.

Av Anders - 29 januari 2009 13:46

Det har kommit snö igen

Vid tandborstningen syns gårdens vinterlandskap i badrumsspegeln

Får tänderna att verka gulare 

Av Anders - 28 januari 2009 22:56

Allvarligt talat, mina inlägg brukade ha rätt så intressanta rubriker. Dom brukade heta sånt som I'll go with the fat nerd there, Jeff, Något om att gå i läroverk under senmedeltiden och Doktorn, det svider när jag mailar.


Ta nu en titt till höger: Blaiku No. 4, Vardagspremiärer 26:e januari 09, 575-blogg, Kniven goes inredningsblogg del 2... Jävlar i skogen vad roligt det låter. Verkligen sånt som får en att haja till och klicka på en länk bara man ser det. Tendens, vecka 5? Nämen ojojoj, vad kan det vara för tendens!? Egentligen borde jag ju gå och lägga mig nu, men nu är jag så nyfiken att jag HELT ENKELT BARA MÅSTE! Ingen vettig jävel går igång på en rubrik som Tendens, vecka 5. Så vad håller jag på med?


Jag är ingen pedantisk person, verkligen inte. Strumpor på golvet? Fine by me. Morgontidningen strödd över lägenheten i lite olika delar här och där och där och där? Stör inte så särskilt. Däremot är jag, som jag redan har varit inne på, tämligen anal. Jag gillar listor. Jag gillar bokstavsordning. Jag gillar Odnande System Som Syftar Mot Oändligheten.


Jag har alltid skrivit (sa han lojt och lutade sig tillbaka i den knarrande läderfåtöljen, gemytligt puffande på sin pipa), men när jag var liten hade jag ofta förtvivlat svårt att avsluta nånting. Det berodde nästan alltid på att jag spände bågen för högt. En berättelse fick aldrig bara vara en liten berättelse, utan föstes ut i världen som början på nåt gigantiskt epos. Jag vet inte hur många noggrannt plitade försättsblad av den här typen jag har skrivit:


DUALISTICA

Första boken om Vadmal Vandrare

(Handritad karta över kontinenten Schassmath)

(Lista i bokstavsordning över De Viktigaste Personerna. Dom är i runda tal trettio stycken)

DEL 1 - Skapelseberättelsen

Kapitel 1


Och sen följer fem sidor som slutar i ingenting eller i att nån Bom! Vaknar på golvet bredvid sin säng. Tro fan det. Det är svårt att skriva en berättelse man inte vet ett skit om utom att den ska bli sjuttonhundra sidor.


Att bygga stora strukturer är ett sätt att fånga tiden, tror jag. Jag har redan nämnt min sedan tolv år noggrannt förda läsdagbok, som förstås delvis är ett tappert försök att hålla kvar nåt så flyktigt som läsning och läsupplevelser. Men i djupet av mitt svarta ego är det inte bara det. Jag höll länge på och sparade samtliga versioner av mina pjäser, från skiss till förlagsversion, in nån slags vag idé om att det kan väl vara roligt att i efterhand se hur min skrivandeprocess har förändrats. Tills jag insåg att det knappast är intressant för mig själv att läsa en massa proto-försök med barnsjukdomar. Så för vem menade jag att det väl kan vara roligt? Djupt andetag: Jag har ofta nån slags vag idé om att det jag gör är intressant i ett längre perspektiv. För nån annan.


Så när det gäller numrerade blogginlägg handlar det naturligtvis om min hybris och ingenting annat. Ventilen 5: Doing the täskig service låter inte så mäktigt. Enda anledningen till att sätta en sån rubrik är att jag för min allra mest egocentriska inre syn ser hur folk om femtio år loggar in för att läsa Ventilen 2672: Ska det vara så jävla omöjligt att få ett bäcken i tid?



Av Anders - 28 januari 2009 20:51

Jag blir stående på gångbron.

Bland tusen låtar väljer Nanon samma igen!

Ett slags futtigt dubbelt blixnedslag.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21
22
23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se