USCH vad det retar mig att jag har två inläggsrubriker som innehåller ordet exempel så tätt ihop. Nästan lika mycket som när jag upptäckte att jag använt ordet mäktig/mäktigt typ tvåtusen gånger i fyrverkeri-inlägget (det är ändrat nu, tacksåmycket).

Jag är nog egentligen inte skapt för att skriva snabbt och slängigt. Går nästan alltid tillbaka och ändrar stavfel, småformuleringar och störande upprepningar. Får man det, eller är det ingen riktig blogg då?

Varenda grej på kroppen har ett eget namn. Små skitgrejer som gomsegel, örsnibbar, skrattrynkor, raggarsträngar, ankelknölar och böjveck har fått stiliga och deskriptiva benämningar. Till och med tänderna är i stort sett namngivna: Framtänder, tvåor, hörntänder, sexårständer, tolvårständer, visdomständer och så vidare.

Men av nån anledning har man åtminstone i svenska språket bestämt sig för att fullständigt ignorera och mobba ut tre tår på varje fot. Stortån och lilltån fick vara med att leka, men dom däremellan kan uppenbarligen dra åt helvete. Ändå borde dom ju vara viktiga! Skulle inte balansen bli helt uppfuckad om dom inte fanns? Skulle man inte mycket lättare bryta framförallt den helt obegripligt överskattade och bortskämda lilltån?

Kom inte dragande med nåt jävla pektå, långtå och ringtå. Det tror du inte på själv ens. Jag vill se dig peka på nåt med pektån!

Anledningen till att detta slår mig just nu är att Trollet intresserar sig stort för tår för närvarande. Och det bästa jag har att komma med är tåramsan jag lärde mig av min Arvidsjaur-bördiga farmor: Stortå, Tåtilla, Tallaru, Smakafru och lilla Kuckururu. Bortsett möjligen från att Smakafru känns aningen på gränsen i min lortiga hjärna (min smakar inte så värst mycket fru, dessutom) så är det ju funktionellt på alla vis när man pratar med en femtonmånaders knatte. Och han är söt så man dör när han drar i sin pappas håriga hob-tår och säger Tootå, tååti, tiiito.

Men inte fan kan en vuxen människa ringa till sjukvårdsrådgivningen och säga: Hej jag har tappat ett strykjärn på min vänstra Tallaru, och nu är den väldigt svullen. Kan den vara bruten, tror du?

Vad heter dom? Är det nån som har ett bud?

Den värld Trollet navigerar i för egen maskin har vuxit det senaste, som jag redan varit inne på.  Och med ökat självständighet och rörlighet kommer ett helt nytt testande av gränser. Verktygen har han:

-Ett tydligt och envetet nej!

-Sitt patenterade jag sätter mig på huk och fejklipar för att det är så gräsligt synd om mig.

-Samt sina raska små ben som för honom dit han vill, inte dit hans mamma och pappa tycker.

Vi var ute och promenerade i näsbrännarkylan idag. För Trollet är det nämligen upptäcka världen till fots som gäller för närvarande. Vagnen är skit och dum (och verkar dessutom göra fasansfullt ont, av döma av vrålen när man sätter honom i den). Affären och tillbaks utan sherpas, var skissen.

Det kan ha varit världens absolut långsammaste promenad. Trollet skulle gå åt alla håll utom vårt håll, skulle sitta på marken och krafsa i snön i en halv evärderlighet, skulle klättra på just dom berghällarna vi inte tyckte han skulle försöka klättra på. Strålande humör! Men envis som en röd jävla get, ungen.

Det är nu det börjar på allvar. Det är nu man måste börja hålla i kompassen här. För grejen är att än så länge så är det så små grejer och det spelar ju egentligen ingen roll och han är så söt när han är rebell och självständighet och uppror är dessutom skitbra i lagoma doser. Fast vad är lagoma doser och vad tycker du är okej älskling och när går det för långt och hur sätter vi ner foten på ett bra sätt?  Det är nu vi måste börja lägga upp en strategi för (hu, här kommer det) uppfostran. Så man inte står där en dag med städskåpet fullt av curlingkvastar och hör sig själv säga saker som Sluta nu gubben, det gör jätteont på pappa när du knivhugger honom i benet.