En konstig dag idag. En alldeles vanlig lek- och stojförmiddag följdes av petande i lunch och vad som var tänkt att bli en liten vanlig lur på nån timme för Trollets del. Men eftersom sagda Troll uppenbarligen var matt efter sin enochenhalvtimmesvaka mellan halv fem och sex imorse (då han växlade mellan att gny ynkelt och ligga och titta rätt ut i dunklet med svarta, trolska ögon) slocknade han i tre hela timmar.

Det visste nu inte jag, så jag skyndade mig att skriva presentationstexten till Växjö som ska in på onsdag, knappade så in ett snabbt inlägg om bajs (håhåjaja) på bloggen och tog lunchdisken. Sen hade det gått en dryg timme och Trollet borde vakna när som helst.

Men det gjorde han alltså inte. Och jag vågade inte riktigt börja med nåt längre inlägg eftersom det inte går att spara utkast, och ingen av mina bloggvänner hade skrivit nåt nytt, och utanför skymde det medan jag satt och dumsurfade, och det kom sms om katastrof på sjukhus i Gaza efter Israels senaste ångvältande. Och till sist vaknade Trollet och ute var det mörkt och kallt och han åt gröt och clementin till mellanmål och fick äntligen på sig kläder och vi gick ut i kylan med vagnen för att möta Loppan på väg hem från jobbet.

Som sand mellan fingrarna, den här dagen. Tom och förslösad.

Jag borde ha läst en bok eller skrivit ett mail eller tagit tag i jobbgrejer. Eller bara suttit och tittat på honom när han sover (inte på allvar, då hade jag ju fan fått tråkspader efter fem minuter). För det är få såna här dagar kvar. Nitton för att vara exakt. Sen är min pappaledighet slut. Nu börjar det kännas på riktigt.

...skulle kunna vara den djupa och oförställda glädje du erfar när ditt barn efter ännu en diarré som övergått i ännu en förstoppning idag äntligen levererar helt vanligt bajs. Faktiskt är den här händelsen tillräckligt viktig för att du ska ringa din fru på jobbet (där det visserligen är helvetes lugnt idag, men ändå). Och även hon blir hemskt glad!

Lycka till med att förklara det för nån som inte har barn, menar jag.