Vi gjorde ett försök att mata ankorna igen i snöfallet, Trollet och jag. Jag såg dom häromkvällen när jag var ute och sprang. Då låg dom minsann och tryckte runt fontänen som håller mitten av dammen i parken isfri. Såg jävligt hungriga ut, tyckte då jag i alla fall.

Idag fanns dock inte en ankstackare i sikte. Igen! För andra gången fick jag slänga mitt medhavda bröd och försöka avhajpa fågelskrällena hos min son efter att ha hojtat NU, Trollet, ska vi mata ankorna i parken! hela vägen dit. Nåt är fel här. Dom har nåt på gång, ankjävlarna, och om jag får tro blicken dom gav mig när dom nobbade mina håvor senast så är dom up to no good. Tag varning.

På väg till centrum såg jag så på håll tre killar, nätt och jämnt pubertala, som gick och kastade fyrverkerier omkring sig. Såna där små raketer som tjuter lite och sen smäller, ni vet. Stöddiga som fan såg som ut, vinglade hit och dit på trottoaren, brölade lite. Helt enkelt dom senaste i den oändliga raden av fjuniga ynglingar som upptäcker den lama manlighetsmarkör som kallas hålla i en smällare när man tänder den, shalalalala.

Så jag avvaktade lite, stannade på trottoaren en bit bort. Jag vill ju inte att Trollet ska bli skotträdd. När det verkade ha tystnat med puffarna så rullade jag framåt igen - och upptäckte att dom just stod med tändaren i högsta hugg.

Och här kunde jag ju ha rutit Men GE FAN i det där, skitungar! Och avfyrat min allravuxnaste av rynkade pannor. Men jag gav, just idag, diplomatin en chans istället. Öj, grabbar! hojtade jag och fick två av dom att titta upp. Pekade så på Trollet i barnvagnen. Det räckte för att få en av dom att hejda armen på trean, acnemonstret som just stod och fipplade med tändaren. Kan ni vänta tills vi kommit förbi bara? sa jag. Så slipper han bli rädd. Dom nickade nackarna ur led. Och jag lovar att jag var tvåhundra meter därifrån när jag hörde nästa puff.

Dä finns höpp om'ett. (Sen är nästa steg kanske att inte hysta raketer omkring sig på gatan alls. Men nånstans måste man ju börja.)

Läste i DN idag att gamle Stooges-gitarristen Ron Asheton har dött. Och bara härom dagen somnade den danska poeten Inger Christensen in - utan att ha fått det där Nobelpriset det glunkats om i ett decennium snart.

Stooges första platta på min lynniga CD-bandare, och dubbelvolymen Alfabet/Brev i april i en jävligt ful kartonnage-utgåva. Se där två saker som för mig är intimt förknippade med en rätt fjunig nätt-och-jämnt-ur-tonåren-tid, när mina kulturella pretentioner endast överträffades av storleken på mina polisonger. Jag bodde i en studentkorridor i Masthugget i Göteborg. Där bodde också flera av mina vänner. Korridorerna i Masthugget var en slags hemlig skatt. Hon som hade hand om rummen hade telefonskräck och hörde alltså aldrig av sig till folk som stod i kö. Så om man bara dök upp på hennes kontor och pratade med henne live så fanns det alltid rum. Jaa, nu hade du allt tur, sa hon med ett lättat leende, vi har preciiiis fått ett ledigt här!

På mitt studentrum tände jag rökelse (och cigarretter ibland, fast det var förbjudet). Jag hade tillverkat (eller nåja) en egen lampskärm till taklampan, en hiskelig tub i rött tyg som gick ända ner till golvet och blev till nån slags pelare av ljus på ett murrigt och porrigt sätt. Fråga mig inte hur jag tänkte där. I bokhyllan trängdes det som skulle komma att bli väldigt mycket böcker, första vågen av antikvariat-råttade volymer. Från en vägg stirrade Woolf, Beckett, Burroughs och Majakovskij på mig, med den textade skylten Har du fått något gjort idag? under, som ett ständigt dåligt samvete. Min Clockwork Orange-affisch, för tung och styv för häftmassan, föll i golvet varenda jävla natt. Jag hade ännu nätt och jämnt träffat Loppan. Jag skrev mina första pjäser på caféer i svarta vaxdukshäften. Ack och ja. Sturm und drang.

Hade Ron och Inger dött då, på den tiden, så hade jag garanterat tagit det till ursäkt för att gå ut och dricka massa sprit på ett poetiskt vis. Nu bestämmer jag mig för att ladda över Funhouse i pådden, så jag kan lyssna på den när jag tar middagsdisken imorgon. Och ikväll får det nog bli Alfabet/Brev i april i en jävligt ful kartonnage-utgåva som tappas på näsan när jag slocknar efter fyra minuter i sängen. Tiden går. Och det känns faktiskt mer än okej.

Och eftersom jag (ibland, när det känns roligt eller oundvikligt - sällan samtidigt) tillhör den första kategorien börjar inlägget såhär:

Det finns två sorters människor. Dels finns det såna som min älskade Loppan. Hon har väldigt ofta lite ont nånstans på ett konstigt vis och blir småbekymrad över det. Om det inte går över blir hon lite mer bekymrad och tror i allmänhet att det nog är ganska farligt innerst inne. Jättefarligt kanske, och ärligt talat, det liknar ingenting jag har känt förut. Då ringer hon till sjukvårdsrådgivningen. Tack gode gud för sjukvårdsrådgivningen (som jag har hyllat förut), annars skulle Loppan lätt spendera ett par dygn om året i väntrum på Vårdcentralen. Och så är det nån klok distrikta som talar om för henne att hon nog troligen inte är döende. Och ibland att hon nog kanske ändå skulle kolla upp det för säkerhets skull. Då gör Loppan det. Nästa dag, om inte förr. Och blir lugnad och normaliserad och trygg och så är saken ur världen.

Dels finns det såna som jag. Som också hittar konstiga knölar och smärtor emellanåt (fast uppriktigt sagt inte hälften så ofta). Men till skillnad från Loppan gör jag absolut ingenting, framför allt inte pratar med nån med vårdutbildning. För då finns ju risken att det faktiskt visar sig vara något som inte är som det ska. Sen går jag runt och småoroar mig lågintensivt istället, gärna årsvis. Jag hade till exempel testikelcancer i ett par tre år, tills jag slutligen kollade upp knölen och den visade sig vara en ofarlig cysta. Just nu har jag förmodligen navelbråck sen en tre-fyra månader tillbaka. Varenda dusch står jag och petar på naveln som fan buktar ut lite på ett sätt den inte gjort förut, visst gör den? Och ändå är jag troligen månader, kanske år, ifrån att faktiskt ta mig till en Vårdcentral.

Därför var det inte utan att jag drog mig lite för att gå till BVC med Trollet idag. Vi har inte vägt och mätt honom sen i november, och då hade han inte vuxit alls på längden sen gången innan. Vilket inte var nåt problem den gången eftersom han ökade bra i vikt. Men nu har han ju dessutom haft två maginfluensor, samt en period av matkinkighet.  Inte bra.

I mitt sinne målades glåmiga bilder upp av ett Troll som fortfarande stod på 80 centimeter prick, och en bekymrad BVC-syrra som bokade tid för akut utredning för ett barn som uppenbart håller på att stanna i växten på grund av någon lömsk genetisk defekt i kombination med undernäring. Men domen faller ju inte förrän den där mätningen faktiskt sker, och kanske skulle man trots allt vänta nån vecka och han börjar ju faktiskt äta bättre igen nu och...

Trollet har vuxit tre centimeter sen november. Tack och jävla lov. Han har också gått ner lite i vikt. Inte riktigt lika mycket tack och lov. Förståeligt efter flunsor och diarréer, jodå. Men inte optimalt.

Operation Sum meat on dem bones alltså inledd. Vi ska fanemig varje mål hitta nåt du kan tänka dig att stoppa i dig, lilla envetne racksing. Kvällens strategi blev pannkakor med blåbär och det gick ner så det stod ut genom öronen, kan jag meddela.

Och nu kan jag dessutom sluta oroa mig för att han blir dvärg. Det är ett rätt bra facit för en dag.