Vi gjorde ett försök att mata ankorna igen i snöfallet, Trollet och jag. Jag såg dom häromkvällen när jag var ute och sprang. Då låg dom minsann och tryckte runt fontänen som håller mitten av dammen i parken isfri. Såg jävligt hungriga ut, tyckte då jag i alla fall.
Idag fanns dock inte en ankstackare i sikte. Igen! För andra gången fick jag slänga mitt medhavda bröd och försöka avhajpa fågelskrällena hos min son efter att ha hojtat NU, Trollet, ska vi mata ankorna i parken! hela vägen dit. Nåt är fel här. Dom har nåt på gång, ankjävlarna, och om jag får tro blicken dom gav mig när dom nobbade mina håvor senast så är dom up to no good. Tag varning.
På väg till centrum såg jag så på håll tre killar, nätt och jämnt pubertala, som gick och kastade fyrverkerier omkring sig. Såna där små raketer som tjuter lite och sen smäller, ni vet. Stöddiga som fan såg som ut, vinglade hit och dit på trottoaren, brölade lite. Helt enkelt dom senaste i den oändliga raden av fjuniga ynglingar som upptäcker den lama manlighetsmarkör som kallas hålla i en smällare när man tänder den, shalalalala.
Så jag avvaktade lite, stannade på trottoaren en bit bort. Jag vill ju inte att Trollet ska bli skotträdd. När det verkade ha tystnat med puffarna så rullade jag framåt igen - och upptäckte att dom just stod med tändaren i högsta hugg.
Och här kunde jag ju ha rutit Men GE FAN i det där, skitungar! Och avfyrat min allravuxnaste av rynkade pannor. Men jag gav, just idag, diplomatin en chans istället. Öj, grabbar! hojtade jag och fick två av dom att titta upp. Pekade så på Trollet i barnvagnen. Det räckte för att få en av dom att hejda armen på trean, acnemonstret som just stod och fipplade med tändaren. Kan ni vänta tills vi kommit förbi bara? sa jag. Så slipper han bli rädd. Dom nickade nackarna ur led. Och jag lovar att jag var tvåhundra meter därifrån när jag hörde nästa puff.
Dä finns höpp om'ett. (Sen är nästa steg kanske att inte hysta raketer omkring sig på gatan alls. Men nånstans måste man ju börja.)
Tant Grön
9 januari 2009 00:15
Tror du de planerar form av attack eller nåt, ankornarna? Det verkar ju aningen misstänksamt. Eller så var det bara rea på Rusta, för när det är rea på Rusta, då är det ovanligt billigt på Rusta.
När det gäller de pubertala grabbarna så tror jag att du gjorde helt rätt, uppenbarligen. Jag tror inte att trotsiga tonåringar lyssnar till hårda ord, då blir de bara mer trotsiga och ska minnsann visa vem som är störst bäst och vackrats, sätta en på plats liksom. Men om man möter dem på samma plan och visar dem förtroende och respekt så funkar det mycket bättre, tror jag. Alltså att inte utgå ifrån att de inte skulle förstå ett enkelt: kan ni vänta tills vi kommit förbi bara.
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
Öhrn
9 januari 2009 11:03
Nu är jag här på arbetstid... Men jag ursäktar mig med att det är första dagen på jobbet efter semestern. Tänkte mjukstarta innan helgen och Front 242 på Brägårn i Gbg i kväll (kl 20:00 drar allt i gång då publik och artister verkar börjar bli gamla)...
Kan ju även berätta att för ett litet tag sedan hade jag två killar som roade sig med att spränga AXE-deoburkar i sopnissarna på bakgården där jag bor.
Fick tag på de små förövarna och tro det eller ej, men jag valde helt sonika att lägga "officersrösten" på hyllan och i stället städat språka med pojkarna om konsekvensen av att smälla AXE-deo i papperskorgar och det eventuella resultatet om någon råkar bli skrämd eller skadad av splitter...
Jag anser dock att om någon skadar sig så kommer det i slutändan drabba mig i alla fall, så som skattebetalare, så nästa gång tycker jag att du upplyser pojkarna om att vara aktsamma med smällare dessutom...
Sen undrar jag om det är ankor eller änder ni har tänkt er att mata? För det ena är ju trots allt den domesticerade varianten av and.. Att dessutom hoppas på att man kan mata ankor i Sthlm med vanligt köpbröd låter knappast troligt, det är väll allmänt känt att dessa bara äter bakelser i den landsdelen...
Änder det är dock en annan historia...
Gott nytt förresten!
Anders
9 januari 2009 11:46
Tant Grön och Översättarhelena - Träffar ju en och annan tonåring i jobbet, researchledes om inte annat, och har rätt högt förtroende för deras resonabla förmåga i allmänhet. Men just det här, med sin liksom grundirritation, var ju ett typiskt sånt där konfrontations-läge, alternativt "muttra surt"-läge. Just därför var det fint att det inte blev så alls. Jag blev glad.
Maria - tack så mycket, och välkommen hit! Harpo-ljus i himlen, det låter som nåt i alla fall jag inte kan få nog av.
Öhrn - skojar du att jag kan tänka mig att du är nån man lyssnar på som finnig trettis! Ojojoj, snacka auktoritet!
Det är förstås änder, av gräsmodell. Men ankor låter roligare, och är dessutom vad Trollet säger.
Din teori är alltså att dom är och äter bakelser nånstans? Låter misstänkt fredligt och harmlöst, tycker jag. Fast Delicato-fabriken ligger ett stenkast härifrån, så det KAN kanske stämma.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Catten
9 januari 2009 14:59
Det är inte bara hopp om ungarna - utan även om vuxenvärlden när man som du tar sitt ansvar för att upplysa dem om vad man bör och inte bör - utan att ta till överord utan lita på deras eget omdöme och förstånd. De har det - även om det sitter långt inne ibland....
Anders
9 januari 2009 22:08
Catten - det är en fin balans det där. Det här var ju ett gäng som uppenbart letade efter en publik - annars hade dom ju skjutit raketerna nån annanstans än i centrum. Och då kan taggarna vara så jävla ute i rent preventivt syfte att det inte spelar nån roll vad man säger. Men herregud, dom är ju ingen främmande ras, heller! Minns man väl själv hur det var att vara tretton och tycka man var frän för att man gjorde nåt semi-olagligt offentligt.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Jakob
12 januari 2009 21:42
Tjena. Till slut hittade även jag till din blogg. Kul kul! Trodde innan jag började läsa att det skulle vara snabbt fixat att komma ikapp men det tog ett tag. Ihärdig bloggare är visst bara förnamnet.
Har allt vart sugen på att kommentera ett eller annat inlägg men det har inte blivit av. Nu tyckte jag dock att det var dags då jag faktiskt har en liten historia som anknyter till dilemmat hur unga hyss-månglare skall bemötas.
Var för nåt år sedan på väg från Billdal till dåvarande hemmet i Kortedala (i Göteborg). Hade lämnat av en kompis som jag varit på dyk-resa med i Östersjön och klockan var runt två på natten. Jag hade alltså en non-stop körning tvärs över landet och 10 dagars rätt intensiv vrak-dykning i bagaget, så man va rätt sliten o sugen på att komma hem. Så, vid uppfarten till Särö-leden smäller det till i sidorutan o det är direkt uppenbart att bilen träffats av ett ägg. Utan prut kastar jag sans och förnuft över bord o beslutar att -Nä, nu jävlar får det fanimej vara nog, detta är inte okej, straff skall utdelas! Jag nitar, ställer bilen en bit bort och inleder en, skall det visa sej, lång smygjakt på förövarna.
Man vet ju att den sortens lymlar har en tendens att återkomma till brottsplatsen så första steget är att komma i närheten av denna. Detta uppnås snart och jag kan från mitt första gömställe se hur fler bilar äggas varpå ett antal förare stannar och genomför korta men naturligtvis fruktlösa språngmarscher i jakt på dom flyende kidsen. Jag, å andra sidan, inleder, med en lejoninnas tålamod, ett långsamt avancemang genom vilket jag slutligen når den perfekta överaskningspositionen, ett djupt dike knappt två meter från den punkt där majoriteten av äggkastandet av hävd verkar försiggå. Här gömmer jag mej i det höga gräset och bidar min tid. När klockan börjar närma sej 4 och jag så smått börjar undra om detta kanske gått till överdrift hör jag så killgänget komma trampandes rakt mot mej och det är uppenbart att dom är på väg hem och att dom kommer att passera ca en meter från mitt gömställe.
Det som följer måste ha varit en syn för gudarna. En handfull raska unga gossar kommer käckt marscherande efter ett, ur deras synvinkel, väl förrättat nattligt värv när en rätt arg kille på nära två meter och nittio pannor, med rätt ruffiga arbetskläder, stora kängor, långt hår o ett vid tillfället rätt vildvuxet sjömansskägg reser sej upp ur diket vid sidan av dom och med all önskvärd tydlighet förklarar för gänget att det dom sysslat med dom senaste timmarna INTE är förenligt med god sed i ett civiliserat samhälle. Å jag kan säga att det var inte nåra tuffa killar som tog emot den skopan.
Nåja, sanningen att säga så hade väl det värsta vredesmodet runnit av mej vid det laget så det dom fick sej till livs var nog faktiskt en, i mitt tycke, rätt så välbalanserad föreläsning om att det finns bättre saker att utnyttja sin kreativitet och ungdomlig dådkraft till än att ställa till förtret för okända medmänniskor som bara vill hem och sova, och dessutom hellre spenderar morgondagen med sina nära och kära än med att tvätta bilen. Något som dom enhälligt höll med om när dom så småningom vågade sej på att svara på tilltal.
Summa summarum så skiljdes vi i relativ vänskap efter att nåra av killarna erbjudit sej att tvätta bilen dagen därpå. Detta avböjdes dock då jag tyckte att det kanske hade varit att ta resonemanget om handlingars konsekvens en aning långt.
I min värld gick killarna hem till sej efter att ha lärt sej en värdefull läxa om moralens plats i samhället och fulla av beundran och respekt för den representant från vuxenlivet som med fast men rättvis och någorlunda vänlig hand lett dem i rätt riktning. Jag åkte hem och funderade en hel del på exakt hur jävla stollig man är som just suttit två timmar bland en svärm av mygg i ett dike på grund av ett kastat ägg ?
Sorry ifall jag brutit mot någon bloggkutym nu med mitt gggigantiska svar. Anders, jäkligt kul att läsa om din vardag här och nu ska vi bannemej ses snart. Kan bli i februari då jag e tillbaks i Uppsala ett tag. Vi hörs
Jakob
Anders
12 januari 2009 22:52
Jakob, hej! Välkommen! Och way to jävlars introduce yourself too! Ingen aning om vad som är bloggkutym, men "Med en kniv"-kutym är att skriva sketalångt och eventuellt låtsas be om ursäkt för det efteråt. Är rätt säker på att jag har bloggosfärens matigaste och roligaste kommentarer generellt.
Anekdoten är ju helt vansinnig och så jävla mycket Jakob att man skrattar ihjäl sig. Vet nog faktiskt nästan ingen annan som hade suttit i myggdiket i två hela timmar - dessutom ju på väg hem till groteskt välförtjänt vila! Fokus, stavar man sånt. Eller tjurskallighet, möjligen. Å andra sidan räddade du ju ett antal gossar från den mörka sidan. Det är faktiskt nästan ett hjältedåd.
JA till ses! NU ska vi inte vinterkräkas mer, tänkte vi.
http://medenkniv.bloggagratis.se
